Jag har varit fascinerad av kungligheter sedan jag var ett väldigt litet barn och fick en affisch av en av mina systrar med alla Sveriges kungar och drottningar på. Ja, bara de regerande drottningarna då. Så därför har jag som öppen monarkist då och då slagit ett slag för hur viktig monarkin är både i det Sverige som är nu och som en länk tillbaka till det Sverige som var då.

Jag fick nyligen ett presentkort på Akademibokhandeln och begav mig därför dit härförleden för att omsätta detta i ännu en bok. Jag har rensat bland mina böcker men jag har fortfarande runt 3000 böcker hemma och behöver kanske inte mer – åtminstone inte i utrymmeshänseende.

Jag gick alltså runt på Akademibokhandeln och kunde inte hitta någonting som intresserade mig. De hade mest deckare och romaner av en typ som jag inte hade någon som helst åstundan att läsa. Men så hittade jag en bok som handlade om kungens femtio år på tronen. Så jag tog den, väntade i tusen år på att kunden framför mig skulle få sin bok inslagen efter konstens alla regler och köpte sedan denna bok. Den är skriven av en hovjournalist som heter Roger Lundgren – inte någon släkting så vitt jag vet.

Jag har nu läst ut den och kan meddela att det var som att läsa en veckotidning av typen ”Damernas värld” eller ”Femina”. Inget fel med dessa publikationer, jag tillhör knappast deras målgrupp, men vad jag menar med detta är att hans text – narrativ, som det så vackert heter, var veckotidningsjournalistens, men han unnade sig att vara ytterst generös med adjektiven. Så generös att boken har en nästan panegyrisk anstrykning emellanåt.

Jag är positiv till kungahuset, men Roger Lundgren har ingen kritisk ådra alls i sin sammanfattning, den stryker medhårs på ett sätt som får till och med mig, en hårdnackad monarkist, att börja sakna ett lite mer kritiskt tillvägagångsätt. Dessutom så smyger det sig in fel här och var som man väl kan leva med, men det största felet är att han konsekvent kallar kungen för ”regent”.

Faktum är att kungen inte regerat i femtio år. Han regerade i drygt ett år, fram till 1975 då den nya regeringsformen började gälla som stadgade att kungen inte längre regerade Sverige, men däremot kvarstod som dess statschef. I samband med detta försvann alla kungliga verk, dvs de förlorade epitetet ”kunglig” framför verkets namn. T. ex. Kungliga postverket som blev Postverket etc och kungen ledde alltså inte längre några regeringssammanträden, undertecknade inga lagar och utsåg inga regeringar.

Författaren påstår samtidigt att detta skedde 1974. Ja, beslutet om att detta skulle genomföras togs då för sista gången (eftersom det var ett grundlagsbeslut krävdes två riksdagsomröstningar med mellanliggande val) men det genomfördes alltså den 1 januari 1975. Det är därför som vi har bilder på Carl XVI Gustaf när han läser trontalet efter den gamla formeln (ja nästan. Han gör ett litet tillägg rörande sin farfar här):

Formeln lyder annars:

Svenska män och kvinnor valda ombud för Sveriges folk, jag hälsar eder välkomna till edert ansvarsfulla arbete.  Sveriges förhållande till främmande makter är gott.

Som jämförelse kan man se hur det gick till 1960.

https://www.youtube.com/watch?v=tGl3BITD_SE&ab_channel=RuralorReal

Kungen är alltså inte regent och han regerar inte. Om kungen av någon anledning skulle behöva avlastas i sitt ämbete kommer den person som avlastar inte kallas för regent, som kronprins Karl (XV) gjorde när han övertog sin fars sysslor då denne var oförmögen att sköta regeringen från september 1857 och fram till sin död i juli 1859 på grund av en hjärntumör.

Förhoppningsvis får vi inte veta om tillförordnad statschef i sådana fall utses.

Lundgren skriver sin bok med silkeshandskar och med en viss romantisk överton, och någon vidare författare är han inte. Men mycket av informationen i boken är riktig och han har gjort ett stort researcharbete där i synnerhet kungens mer moderna historia läggs fram, om än på ett sätt som ibland gränsar till klyschor.

Många av de gånger som kungen enligt många trampat i klaveret reder författaren ut genom att peka på vilken information kungen hade tillgänglig när han uttalade sig, och han är också mycket mån om att framhäva kungens vilja att följa de ibland snåriga spelregler som han måste förhålla sig till. Men ibland gör omständigheterna att det blir fel – vilket det förvisso blir för de flesta av oss.

För den som vill veta mer om Carl XVI Gustaf och hans tid som kung och inte har något emot att läsa det som om det vore ett långt reportage i någon veckotidning är boken utmärkt. Bortsett från några felaktiga detaljer (i synnerhet i de historiska partierna av boken) och tendensen att kalla kungen regent så håller sig boken till sanningen som vi känner till den. För oss andra som gärna sett ett lite mer drivet narrativ där man inte duckar för kritiska frågeställningar,är detta inte något som man behöver ägna någon större tid åt.

Ps

När jag läste igenom texten igen på morgonen upptäckte jag lite underliga formuleringar som jag nu ändrat. Sena kvällar gör sånt med min hjärna. Dessutom kan jag lägga till att författarens påstående att kungens efterträdare kommer att vara Victoria I respektive Estelle I är felaktiga. Ordningsnummer används bara i de fall då man behöver skilja potentater med samma namn åt. Enda undantaget till den regeln jag känner till är Johannes Paulus I, som angav ordningsnumret ”I” för att poängtera att det rörde sig om ett helt nytt namn, som en hyllning till både Johannes XXIII och Paulus VI.
Victoria kommer alltså att kallas Victoria och inte Victoria I.

ds