Vem vet hur mitt liv hade sett ut om jag inte fått en plansch av min ena syster med samtliga kungar i Sverige sedan Erik Segersäll, på. Jag lärde mig den där utantill och blev besatt av dessa kungar och drottningar och även om mina specialintressen har spretat lite genom åren så har de fortfarande handlat om människor, oftast regenter.

Så, så här på dagen 50 år efter att Sveriges siste regerande konung kom till makten, presenterar jag en liten text om Karl XI, en av mina favoritkungar. (Att Carl XVI Gustaf är den siste regerande kungen i Sverige har med Torekovsavtalet att göra och det kan jag skriva om någon annan gång).

Jag tar då och då fram Frans G Bengtssons ypperliga biografi över Karl XII ur bokhyllan. Den är oerhört färgad av den tid då den skrevs och forskningen har gått framåt vad gäller en hel del av de uppgifter som Bengtsson använde sig av då han skrev sin bok, men den är fortfarande fantastisk läsning, inte minst för språkets skull (och då syftar jag inte så mycket på Bengtssons konsekventa användande av pluralformer för verb). Läsningen gav mig inspiration att skriva en kortare text om Karl XII:s far. Idag är han inte särskilt omtalad och den sista biografin över honom (som jag känner till) kom på nittiotalet då professor Göran Rystad gav ut en läsbar bok i ämnet.

Intresset för gamla döda kungar och drottningar är dock begränsat idag, så när dessa kommer på tal är det oftast Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII eller möjligtvis Gustav III som omtalas. Om Karl XI pratar ingen längre, och det är synd. Det var en ytterst intressant människa.

Det har som sagt skrivits en del i svensk populärhistoria om Karl XII, en kung som tenderar att antingen ses i hjälteskrud av blågula nationalister eller i de svartaste färger av mer rationellt arbetande historiker som förblindas av faktumet att krig alltid föder elände, oavsett under vilka förutsättningar som krigen utkämpas och av vilka anledningar. Men utan Karl XI hade det inte varit någon Karl XII. Karl XII var oerhört präglad av sin far och dennes enkla världsbild och vem vet vilken kung Karl XII hade blivit om hans far hade levt längre än de fyrtioen år han blev beskärd.

För den allmänbildade är Karl XI synonym med indelningsverket – ett sätt att låta allmogen sätta upp ett rusthåll med en soldat eller kavallerist (eller i vissa fall ett båtsmansrusthåll) för att på så sätt kunna sätta kompanier på fältfot på rekordkort tid. Indelta soldater hade ett litet torp med tillhörande täppa för att kunna försörja sig själva och sin familj.

För andra som växt upp med vandringshistorierna som Fryxell, Ohdner och Grimberg m. fl. matade generationer av svenskar med, så var Karl XI gråkappan; kungen som reste runt ensam i riket och ställde saker till rätta, läxade upp oförskämda prostar och annat myndighetsfolk och stod på folket sida. Tyvärr är allt det där till största del osant. Kungen gjorde få inspektionsresor på egen hand, han hade alltid folk med sig som såg till att kungen och dennes följe kunde härbärgeras på ett sätt som anstod hans rang och betydelse. Själv var han kanske inte lika noga – han avskydde prål och hade oturen att vara samtida med barocken som var allt annat än återhållsam i sin yttring.

Däremot så färdades han gärna långa ritter på hästryggen mellan sina olika boningar och plikter. Ritter som han sedan noga antecknade ned tiderna för så att han kunde jämföra dem nästa gång han genomförde dem, men då handlade det oftast om att ta sig till lugnet i Kungsör, där han trivdes bäst, eller från stugorna där till plikten i Stockholm. När sonen blev gammal nog följde denne gärna med och då kunde de lakoniska anteckningarna i faderns dagbok även nämna om sonen till äventyrs gjort något som fått den stolte fadern att tycka att någon rad extra i dagboken var befogat, som om han fält något villebråd eller färdats med honom långa sträckor utan att klaga.

Med det inte sagt att Karl XI inte var den rättvisans försvarare som han framstår som i dessa historier. Kungen var känd för sitt rättspatos och kunde emellanåt erkänna att han haft fel och i och med att hans religiositet var djup och äkta så var han ytterst noga med att förvalta sitt envälde med något som nästan kan betraktas som ödmjukhet.

Min beundran för Karl XI ligger nog inte så mycket på det rent historiska planet, dvs vad han åstadkom och vad han stod för.  Nej, den beror på att han övervann handikapp, blyghet och osäkerhet för att kunna skapa en administration som visserligen knappast var demokratisk men effektiv. Och att det bakom den buttra masken, raserianfallen och tystnaden fanns ett samvete – att han var en man som kunde ändra sig och be om ursäkt. Och så vitt man vet var han inte den otrogna typen heller. Han höll sig till sin hustru och trivdes bäst när han kunde samla familjen omkring sig i den trånga kungsgården i Kungsör, där uppvaktningen hölls på ett minimum och där efterhängsna ambassadörer och annat löst folk inte kunde nå honom. Något som hans hustru, den danska prinsessan Ulrika Eleonora fick vänja sig vid. Men så vitt vi vet var just Karl XI och Ulrika Eleonora närmare sina tre överlevande barn än vad som var vanligt för högreståndsfolk under sextonhundratalets sluttande år.

Historien om Karl XI börjar egentligen en kall februaridag 1660 i stora salen på Kronhuset i Göteborg. Bara några dagar tidigare hade han suttit intill sin far i samma sal när denne höll tal till Rikets ständer.  Karl X Gustaf hade kommit till Göteborg vid jultiden 1659 och träffade då för första – och sista, gången sin son under det att en riksdag sammankallades och kylan låg sträng över gator och torg.

Huruvida kylan ensam ledde till kungens död kan diskuteras. Han var i likhet med de flesta stormän under 1600-talets sluttande år, tämligen fyllig och uppskattade bordets håvor, gott dryckjom och utsatte sig inte gärna för motion.  Karl X Gustaf hade alltså, som Odhner uttryckte saken i en berömd vändning, en kroppsrondör som var ”nära den perfekta cirkelns form”, dvs han var rejält fet.

I början på februari blev han sängliggande, en lunginflammation tillstötte och han insåg snart att hans dagar var räknade, varvid han skrev under ett testamente där rikets styrelse ordnades på det enligt honom bästa sätt, något som alla utom hans allra närmaste omgivning hade betydligt andra tankar om. Vid hans bår satt den unge kronprinsen, endast fyra år gammal och omgiven av en mängd gamla fylliga män – alla med egna agendor.  Där fanns den gamle (han var 58 år) riksdrotsen Per Brahe som själv var sjuk, men nu var den egentliga ledaren av riksrådet.  Formellt leddes rådet av den gamle kungens svåger, Magnus Gabriel de la Gardie – men denne hade ovanan att dra sig tillbaka till sina gods för längre perioder av overksamhet och religiöst grubbel och lämnade då riksrådet att sköta sig självt, och hade därför inte det politiska kapital som krävdes för att göra sin vilja gällande. Vid kungens död befann sig dock de la Gardie ingalunda vid någon av sina gods, utan i Polen som svensk representant vid fredsförhandlingarna där.  Kring den döende kungens bår fanns också riksråden Rålamb – som stod drottningen nära, och riksrådet Forbus, som var allierad med Brahe.

Den 16 februari 1660 dog alltså Karl X Gustaf, men testamentet fick det sittande riksrådet att sätta ölet i vrångstrupen, ty inte bara utsåg kungen sin hustru, drottning Hedvig Eleonora att styra förmyndarregeringen – inte en vanlig roll för en kvinna under denna tid och den ytterst impopuläre räfstförespråkaren Herman Fleming, utan han utsåg också sin oregerliga bror Adolf Johan till ny marsk med rang över riksdrotsen. Alla som kände greve Adolf Johan visste vad detta innebar.

Per Brahe lät följaktligen stänga Göteborgs portar och förbjöd Adolf Johan att visa sig offentligt under förevändning att det inte gick an att han gjorde det efter broderns död. Han förbjöd honom också att visa sig på riksrådsmötena eftersom han inte formellt blivit invald där. Om detta hade de flesta i rådet inget att säga, ty Adolf Johan var en människa som hade den besynnerliga egenskapen att lyckas bli osams med precis alla människor han kom i kontakt med och en sådan destabiliserande kraft ville man absolut inte ha i förmyndarregeringen. Adolf Johan kom heller aldrig att ha något inflytande i vare sig riksråd eller förmyndarregering; fast han gjorde sitt bästa för att ge uttryck för sitt missnöje och – som han såg det, den plats i rikets ledning han hade rätt till.

Karl XI:s förmyndarregering hade alltså knappast haft bättre rykte om sig om den sett ut som kungen avsett, männen som verkligen kom att leda den var i motsats till Axel Oxenstierna, som lett förmyndarregeringen för kungens kusin, drottning Christina, inga skickliga byråkrater och jobbade mest på att skydda sina egna intressen, vilket ibland fick ekonomiskt katastrofala konsekvenser för kronan. De har inget bra rykte i historien och mest känd av dem var Magnus Gabriel de la Gardie, kungens svåger och en charmerande man med ansvar för ekonomin, vilket han definitivt inte hade minsta lilla anlag för varken som kansler eller i privatlivet. de la Gardie förblev tungt skuldsatt i hela sitt liv. Ett liv som han avslutade i enskildhet under bön och idogt komponerande av psalmer, varav en del fortfarande sjungs i kyrkor ibland.

Den unge kungens mor visade sig ha minimalt intresse för politiska frågor och blev aldrig något problem för männen i förmyndarregeringen. Emellertid kom deras fögderi att skärskådas grundligt sedan kungen blivit myndig och givit riksrådets motståndare sitt öra, vilket ledde till en förmyndarräfst som kanske inte gjorde de höga herrarna så urfattiga som de själva gärna framställde sig, men som kom att påverka dem mycket i det följande.

Karl XI växte upp till att bli en inbunden ung man som av hans sparsamma anteckningar att döma led av dyslexi. Han var inte särskilt vältalig varken på pappret eller muntligt, men visste vad han ville och lyckades göra sig enväldig i enlighet med tidens tankar om absolutism – en ledare som har kontroll över dömande, beslutande och utförande makt

Kungens vana att stänga in sig på sin kammare med en föredragande ämbetsman och inte sammankalla riksrådet fick adelsmännen vänja sig vid och snart nog så knackade danskarna på dörren nere i Skåne, generalguvernementet som Karl XI aldrig såg som svenskt eller litade på. Lika fullt skulle det försvaras och kungen höll sig villrådig i sina kvarter utanför Lund ganska länge innan han gav order om uppbrott mot sina generalers rekommendationer – de ansåg att armén torde retirera för de danska trupperna ansågs för starka och många.

Den gången gick kungens impulsiva och offensiva taktik hem, men slaget vid Lund är fortfarande det blodigaste slag som utkämpats i Sverige.  Relationen med danske kung Kristian V var aldrig bra, men han kom att gifta sig med dennes dotter som under väntetiden då hennes far och blivande make handskades med varandra tämligen häftigt, visade sig mycket tolerant och omtänksam med svenska krigsfångar. Bröllopet blev dock av till slut, om än inte som det svenska hovet föreställt sig med äreportar, Storkyrkan, bröllopspenningar och kröningsoxe för folket. Istället lät kungen hovet förstå att han inte kunde påminna sig att han frågat hovet om detta privata ärende och alla främmande ambassadörer som tagit sig till Stockholm för bröllopet fick gott, med några enstaka undantag, leta sig hemåt igen ty Karl XI ville inte ha något diplomatiskt käbbel om placeringar i kyrkan och annat. Istället hölls bröllopet i en prästgård i Halland med ett ytterst begränsat antal gäster närvarande.

Äktenskapet började följaktligen inte särskilt bra, för kungens tankar vandrade mest kring krigiska ting – mönstring och exercis av soldater och annat, så han åt sin bröllopsmiddag med sin närmaste uppvaktning och drottningen fick äta med sin uppvaktning på sitt rum. Natten tillbringade de dock tillsammans, men redan klockan fyra på morgonen var kungen uppe, klädd och beredd att bege sig ut för att inspektera trupper och låta livet fortgå som vanligt.

Bröllopsresa var inte att tänka på.

Makarna var inte ett dugg lika och hade diametralt olika intressen, likväl tycks de ha uppskattat varandra och fick med åren sju barn tillsammans. Men endast de två äldsta och den yngsta överlevde.

Karl XI levde inte länge nog för att gifta bort någon av sina döttrar, men den äldsta kom att bli stammoder för det ryska kungahuset i och med sitt giftemål in i släkten Holstein Gottorp, och den yngsta dottern gifte sig med lantgreven av Hessen som med tiden blev generalissimus i den svenska armén och sedan valdes till kung på sin hustrus inrådan många år senare.

Karl XI:s drottning dog även hon ung. Hennes bortgång fick kungen att skriva en av sina längsta dagboksinlägg där han med sedvanlig tafflig stavning beklagar hennes död och tröstar sig med att hustrun är salig hos Gud tillsammans med de fyra av deras barn som lämnat jordelivet innan dem.

Han var inte frisk själv vid det laget. Ständiga buksmärtor och illamående visade sig vara en magcancer som han uthärdade med ett stoiskt lugn som imponerade på hans omgivning. Kungen kunde drabba omgivningen med raseriutbrott emellanåt, men var oftast snabb att lugna ned sig igen. Det hände att han under raseriutbrotten befallde sina knektar att hugga ned folk, men dessa kände sin kung och några blodiga incidenter av Sturemordstyp är inte kända. Oftast bad kungen om ursäkt och drog sig tillbaka, ty han var aldrig någon social person och flydde hovlivet till lugnet i Kungsör så mycket han kunde.

Hans dagböcker innehöll nästan uteslutande anteckningar om hur snabbt han kunnat ta sig från punkt A till punkt B – oftast Stockholm-Kungsör och hade han sonen med sig kunde han skriva ned några uppskattande korta ord om pojkens göranden och låtanden om dessa behagade honom.

Legenderna om hans sons förmodade nykterism sägs ha haft en grund i hans egna vanor att ta sig ett rejält rus då och då. Hans humor, brysk och hårdhänt, gjorde att han ibland blev i vildaste laget. Han lär att med vapenhot ha tvingat kyrkans biskopar att supa med honom varefter de allihop uppträdde på ett sätt som man kanske inte kan uppfatta som särskilt värdigt vare sig biskopar eller kungligheter. Dans var inblandat och mången dagboksförfattare lär ha suckat uppgivet över situationen. Nåväl, hans rus var inte så vanligt förekommande att de kom i vägen för hans starka pliktkänsla och om sonens förmodade nykterhet kan man idag konstatera – med hjälp av inköpsrullor till kungens taffel och annat, att denne drack öl och vin dagligen. Det ovanliga med Karl XII var att han var något så ovanligt som en måttlig människa, för berusad blev han oss veterligen aldrig mer efter den vilda eskapaden i nattskjorta med sin svåger Fredrik, en häst och ett antal sönderslagna fönsterrutor runt om i Stockholm.

Om detta visste Karl XI ingenting, ty vid det laget var han död och släckningen av den mest berömda brasan i Stockholm i mannaminne kunde han alltså inte leda. Hans lik fanns undanställt i Rikssalen på slottet i väntan på begravningen, som av denna orsak och andra logistiska problem inte kunde organiseras förrän efter mer än ett halvår.

Karl XI:s roll i historien har varit att hamna mellan sin pompöse och utåtriktade far och sin omskrivne och mytomspunne son. Han hade ingenting av faderns pompösa karisma och saknade sonens taktiska förstånd. Men han var en begåvad man som råkat födas med dyslexi vilket bidrog till att hans eftermäle, vad intelligensen beträffar, blev oförtjänt dåligt. Han skapade inte det svenska ämbetsverket, men han effektiviserade det och la grunden till en ämbetsmannaklass som bara någon mansålder senare skulle ta den reella makten i landet och inte lämna ifrån sig den förrän 1772.

Själv var han en enkel man, en soldattyp, som trivdes bäst på hästryggen eller tillsammans med sin familj och några speciella divalater höll han sig inte med. Han förblev övertygad i hela sitt liv att hans makt var absolut och av Gud, men han var ändock i slutändan bara en av Guds och statens tjänare som på yttersta dagen skulle stå till svars för vad han gjort – en tanke han inpräntade även hos sonen.
Som sitt valspråk hade han också sagt det väl:  I Gud mitt öde, han själv skall göra det.