Thomas Lundgren - författare , föreläsare , människa

500 år 

Givetvis är Sverige äldre än 500 år. Vad man firar är födelsen av den sk nationalstaten som anses vara jämngammal med Gustav Vasas kungatid som inleddes den 6 juni 1523. Regent hade han varit i två år dessförinnan och i det maktövertagandet hade han säkert till hjälp faktumet att en stor del av den svenska adelns huvudmän blivit av med just huvudena under Stockholms blodbad och att den dominerande politikern i landet dött efter slaget vid Åsunden 1520. Förutsättningarna för ett maktövertagande var ypperliga.

Med nationalstaten avses vanligen det nationalbegrepp som vi har idag. Men redan innan förra millennieskiftet fanns det geografiska begreppet Sverige, som därtill hade en kung vars främsta uppgift var att samla omgivande stammar i ledung för försvar eller anfall. Därtill fungerade han som överstepräst och officierade vid blotet vart nionde år.

Innan Kalmarunionen regerades Sverige av Stenkilska ätten, Eriksöner och Sverkersöner, Folkungar (varmed avses Knut Långes släkt), Bjälboätten och den stackars Albrecht av Mecklenburg.  Och mellan dem dyker en rad lokala potentater upp vars historiska existens ibland betvivlas men som likväl nämns i historieböcker ibland. En av dem är Blot-Sven, vars roll tydligt illustrerar strider mellan asa-troende och kristna potentater – kung Inge fördrevs från Uppsala då han vägrade förrätta blotet vilket hans släkting Sven var mer än villig att göra. Inge kom tillbaka några år senare och lät tydligen bränna alla sina motståndare inne samt rasera själva templet i kristlig nit, ehuru inga källor klart påvisar att det verkligen förhöll sig så. Allt vi vet är att Uppsalatemplet inte nämns mer efter kung Inges tid.

Gustav Eriksson på äldre dagar (runt 1558).

Ett annat missförstånd som man läser om ibland är att Gustav Vasa skulle ha infört protestantismen i vårt land samma år. Det är inte sant. Gustav Vasa uttryckte tydligt att någon förändring av religionen inte låg i hans intresse. Däremot var han mycket intresserad av att bryta med påven i Rom och lägga beslag på kyrkans rikedomar. Några rent liturgiska ändringar hade han inte i åtanke även om en av hans närmaste medarbetare, Olaus Petri, drev saken så långt han bara kunde innan han hamnade i onåd ett tag för sin inblandning i den sk krutkonspirationen.

Han togs till nåder igen efter ett tag och blev med tiden kyrkoherde i Storkyrkan, men varken han eller hans bror Laurentius Petri dundrade lika mycket över det påvliga avguderiet som man gjort dessförinnan.  Den stora förändringen i liturgiskt hänseende skedde först efter Johan III:s död. Johan III hade försökt övertyga påve Gregorius XIII att svenskarna gärna kom tillbaka till moderkyrkan och påven igen under förutsättningen att de ändringar man gjort i kyrkan sedan dess – bland annat gifta präster, skulle godkännas. I övrigt var ceremonielet ganska oförändrat sedan Gustav Vasas tid. Denne hade stängt ned kloster och skickat iväg munkarna och nunnorna, men prästerskapets klädsel var oförändrat och är så även idag. Påve Gregorius ville inte lyssna på det örat och Johan III dog besviken 1592 och lämnade sitt rike till sin katolske son Sigismund.

Sigismund kunde inte återvända den svenska kyrkan till Rom han heller, fast han uttryckligen sa att han åstundade det. Istället fick han ta ställning till och skriva under protokollet för Uppsala möte 1593 där Sverige nu även officiellt var ett protestantiskt land med grund i det Augsburgska mötets bekännelseakt. Den första, skrev man för säkerhets skull till, ty den andra gick i en alldeles för reformert anda – en anda som hertig Karl (IX) förespråkade, men nästan ingen annan.

Så kom tillbaka om sjuttio år om ni vill fira den protestantiska kyrkans femhundraårsjubileum.

Gustav Vasa själv var en produkt av sin tid. Det är ingen slump att ledare av hans typ dök upp över hela Europa under hans regering. Där fanns den franske kung Frans, Habsburgkejsaren Karl V som även var kung av Spanien, den ottomanske sultanen Suleyman den magnifike, den engelske kung Henrik VIII och den danske kung Kristian III. Samtliga storväxta män med starka ledaregenskaper och viljor. I Rom satt påvarna Leo X, Hadrianus VI, Clemens VII och Paulus III – med undantag för Hadrianus, var samtliga värdsliga män som gav förvånansvärt lite tankar åt det religiösa till och därmed var en stor del av orsaken att reformationen lyckades spridas så fort.

Gustavs ekonomiska sinne var utmärkt och med tiden blev han välkänd i Europa som en burgen man och det hände att han själv kunde ställa upp som långivare till sina kollegor runt om i Europa trots att han sågs med viss misstänksamhet efter att ha slängt ut kejsarens svåger från den svenska tronen och usurperat tronen själv.

Han skiljde sig inte nämnvärt från dem i sitt sätt eller genom sina metoder även om han med moderna ögon nog kan uppfattas som en ganska grym diktator som knappast skiljde statens intressen från de egna. I hans och de andra kungligheterna ute i Europa, ögon var det inget konstigt alls.

Så det Sverige vi firar idag, är den stora jordegendom, gods, som Gustav Vasa byggde upp och översåg med nästan övernaturlig förmåga till detaljer och åtgärder. Sverige byggdes på ett sätt rakt ovanpå detta gods, och även om Gustav Vasa själv var lika mycket despot som Henrik VIII eller Suleyman, så var den grund han lade det moderna Sveriges grund.

Sverige som idé, som historisk scen och som kulturgeografiskt begrepp. Ja må du leva.