Jag har inte hört den i år, men jag har definitivt hört studenterna, deras bilar, tjut och visselpipor. Det var Oskar I:s näst äldste son som komponerade musiken till studentsången. Han dog i Kristiania i september 1852, bara tjugofem år gammal och hade han fått leva hade han kunnat ha varit den som efterträdde sin äldre bror Karl XV som svensk kung. Så blev det nu inte. Istället blev det hans yngre bror, den pompöse Oskar, hertig av Östergötland, som efterträdde Karl XV eftersom dennes enda barn, Lovisa, inte kunde ärva den svenska kronan då vi tillämpade den agnatiska tronföljdsprincipen.

Jag hör som sagt både fyrverkerier och visselpipor och blir omkörd av bilar som mer eller mindre inlindande som kåldolmar i olika nationers flaggor. En kroatisk bil med tillhörande tjutande studenter inuti häromdagen och så några svenska, förstås.

Jag tycker inte om folk som larmar och gör sig till, men jag är inte hjärtlös och förstår att ungdomarna måste få njuta av den här dagen – den första riktigt fria dagen innan vuxenlivets måsten och överraskningar överväldigar dem.

Prins Gustaf (1827-1852) strax innan sin död. Han dog sannolikt av Tyfus. En tyfusepidemi drabbade Europa i samband med Krimkriget och prinsen kan ha smittats av någon som deltagit där.

Kanske hör det samman med att min egen student  – och det var väl typ 32 år sedan eller något sådant, var en av mina värsta dagar i livet. Jag led sedan ett år av en allvarlig depression och var snabbt på väg nedåt i mitt mående – det skulle sluta på en låst avdelning på psyk tre-fyra år senare, men det hade börjat redan under det sista året på gymnasiet då mitt mående ibland var så dåligt att jag inte steg upp ur sängen för att gå till skolan de flesta dagar och när jag gjorde det så vände jag tillbaka hem igen halvvägs dit och gick hem och sov bort hela dagarna och satt och skrev nattsvarta texter på min dator på nätterna (jag hade en Amiga 500). Jag har inget minne av att min mamma reagerade, men det gjorde hon säkert på sitt sätt. Min pappa kom förbi och tog med mig ut på sin senaste flickväns landställe, men eftersom vi normalt sett inte pratade särskilt mycket med varandra – vi delade tystnaden och ingen av oss kunde bryta den, så var det tysta två dagar då jag sov eller gav mig iväg ut på sjön i en eka bara för att få vara ensam med naturen på vattnet. Jag vet att min far förstod vad jag gick igenom – han hade sina egna demoner, men vi nådde aldrig fram till varandra.

Kanske är det den resan ned i mörkret och tillbaka som jag påminns om när jag ser de vita studentmössorna och alla glada människor. Jag minns att jag hatade hela världen för att de var glada – jag avstod från klassens studentfest för att jag inte orkade med dem – en del mer än andra, jag ville bara skrika åt rektorn Sture Andersson när han dök upp i sin gulnade studentmössa och spelade trumpet för oss och först många år senare kunde jag ta till mig att världen inte ville mig något ont, den var inte ute efter mig (för att parafrasera Tomas Andersson Wij).  Nu är Farsta Gymnasium inget gymnasium längre, Sture Andersson är död sedan några år och min egen studentmössa är precis så där gul som Stures var. Och plötsligt minns jag min bänkgranne Lasse som under en lång tid stått ut med min negativitet när jag väl behagade visa mig i skolan. Den sista dagen snäste han av mig, tittade mig rakt i ögonen och sa att han minsann tänkte ha roligt – jag kunde ju göra vad fan jag ville, men det struntade han i. Väl sagt, Lasse. Jag respekterar dig oerhört mycket för det, så här efteråt.

Så kära ungdomar, lycka till, gör det bästa av livet och låt inte surgubbar som mig själv förstöra er dag, gör som Lasse – gå ut och ha roligt.