Med ålder kommer inte bara vishet (eventuellt) utan också en förmåga att irritera sig över omgivningen på ett sätt som jag inte kan minnas att jag gjorde förr. Jag säger inte så mycket till dem, men jag hötter med en imaginär näve åt alla människor som av någon anledning tycker att det är en god idé att cykla eller åka elscooter med hörlurar som gör att de ingenting hör bortom vad det nu är de lyssnar på. Jag höll på att krocka med två ungdomar (på samma elscooter) som inte såg sig för utan plötsligt dök upp framför mig i hög hastighet så att jag var tvungen att göra en plötslig undanmanöver. De hånskrattade åt mig och kallade mig för ”en djävla Ulf” innan de försvann i en hastighet som definitivt inte var 20km/h.  Jag antar att det är ungdomarnas sätt att håna medelålders gubbar på elscooter. Varje generation har sitt språk och sina uttryck. På min tid brölade ungdomarna gärna grottmansgrymtningar av typen ”Öööh du, grabben”. Eller också var man ett ”miffo”. Här i Skåne säger man fubbick. Det betyder ungefär samma sak.

Men än är jag inte uråldrigt gammal även om jag så här års känner mig så när pollenallergin har gjort att ens bihålor frostat ihop och får en att låta som Rolf Bengtsson i monologen ”dagen efter kvällen före”.  Medelåldern för en man i västvärlden ligger runt 80 år. Kvinnorna blir allmänhet 4-5 år äldre. Med det i åtanke är det inte särskilt ologiskt att flera av sextiotalets stora musiker lämnar oss nu. Det är tidens gång. Men det fick mig att tänka på något gällande sångare. En del av dem, kvinnor eller män, har inte nödvändigtvis särskilt unika röster. Det är vad de gör med dem. Medan andra personer gör sin närvaro känd direkt, de har unika röster som man genast känner igen.

Tina Turner var en sådan sångerska. Du hör det direkt, raspigheten, energin, själen.  En sån som John Fogerty har visserligen en stark röst – men det är oftast vad han sjunger som gör att du känner igen en Creedence-låt, eller något från hans soloalbum. Sångaren i Guess Who, Burton Cummings, har en liknande röst och om man inte är familjär med låten kan det ibland vara svårt att skilja dem åt och jag trodde länge att ”A Horse with no name” var ett av Neil Youngs mästerverk, när det i själva verket är gruppen America – och sångaren Dewey Bunnell, som sjunger, men det brottet är preskriberat.

I modern musik blir det svårare. En av de få som man inte kan förväxla med någon annan är Macy Gray. Hon har en raspighet i rösten kombinerat med en riktig soulröst (hederlig soul och inte den där R&B-soulen som jag intensivt avskyr) som gör henne unik.

Men Tina, ja. Det är svårt att förväxla henne med någon annan. Personligen föredrar jag hennes tidigare musik – tillsammans med Ike Turner, även om även hennes ”moderna” (dvs 80-tal) period inte går av för hackorna den heller. Om man inte visste att ”Private Dancer” var skriven av Mark Knopfler skulle man inte förknippa den med honom, hon har gjort låten till sin egen. Min egen favorit är nog trots allt Ike & Tina Turners svanesång, någonstans kring 1980, Elton John-låten ”Philadelphia Freedom”.

Den mest kända, ”The Best”, var ursprungligen en Bonnie Tyler-låt. Tyler har också en hes, raspig stämma men hennes långa samarbete med Steinman (som även var hovkompositör för Meatloaf) gjorde henne inte riktigt rättvisa. En Steinman-låt är pompös och kräver sin sångare/sångerska att leverera på ett sätt som Tyler egentligen bara lyckades med i ”Total Eclipse of the Heart”. Med ”The Best” (som inte är skriven av Steinman) lyckades hon inte riktigt. Tina Turner gjorde den till sin egen och ingen förknippar idag låten med Bonnie Tyler.

Listan av unika röster är inte så lång egentligen – få har kunnat få samma kraft och själ som Noddy Holder i Slade – Dan McCafferty i Nazareth kom nära, och även om jag kan sticka ut och säga att Ian Gillan mellan 1970 och 1972 var den bästa rocksångare världen hört – så var hans röst inte särskilt unik.  Bruce Dickinson kan emulera honom rätt bra – och där har vi ännu en mycket skicklig rocksångare med mycket kraft och energi (men jag har aldrig lyckats förstå mig på Iron Maiden).  I den genren måste jag också nämna Ronnie James Dio vars kraftiga röst vitaliserade Black Sabbath när Ozzy gick vidare till annat. Ozzy kan inte sjunga något särskilt bra, men Ozzy tillhör icke desto mindre den där skalan av unika röster. En röst som man känner igen direkt och ingen annan hade passat det tidiga Black Sabbath som han. Tänk er ”Paranoid” eller ”Sweet Leaf” med en annan sångare (jag hörde iofs Rob Halford från Judas Priest göra en hyfsad version av Paranoid).

Ozzy har gjort sitt bästa att förstöra sin kropp och många rockjournalister har genom åren dödförklarat honom. Numera ser han gammal och sliten ut och jag vågar nog påstå att han nog inte har så hemskt många år kvar han heller. Men han har lurat oss förr.

Till slut måste jag väl också nämna Brian Johnson bland de unika rösterna. Man känner igen honom direkt. Han kan inte misstas för någon annan. Han är en helt annan typ av sångare än Bon Scott (som också är lättigenkännerlig) men de båda möts på något sätt framför AC/DC-riffen.

Det är sånt jag tänker på när jag inte irriterar mig på cyklister med hörlurar ( som ibland t o m sitter och stirrar ned i sin telefon medan de cyklar) eller cyklister som tar upp en hel cykelbana genom att cykla i bredd (ge fan i det) eller allt annat som en ”Ulf” kan irritera sig på när han är ute och spatserar.