När ledare börjar bete sig på ett sätt som för den breda allmänheten ter sig en smula besynnerligt, eller rent av beklämmande, dröjer det sällan någon längre tid innan vi börjar fundera om vederbörande är riktigt frisk.  Historien är faktiskt full med personer som antingen insjuknat i någon psykisk åkomma eller närt densamma redan från början. Om vi nu bortser från rena psykopater – en mycket vanlig egenskap hos ledare, så finns det fortfarande gott om exempel på ledare som lidit av allvarliga psykiska störningar.

Det börjar inte med de gamla romarna, de gamla egyptiska, sumeriska och övriga tidiga kulturer har sina representanter här, men det är med romarna vi får ledare vars eftermäle är bekant även för människor som inte är historieintresserade. I gamla svenska uppslagsböcker brukades ordet ”kejsarvansinne” om en rad potentater i Rom vars mentala hälsa nog inte var den bästa.

Under republiken visade t ex. den kände generalen Gaius Marius tecken på klara vanföreställningar under sin sista tid som romersk konsul (ett ämbete han beträtt sex gånger dessförinnan) och hade till vana att vandra på gatorna i Rom i sällskap av en soldatesk som hade order att döda alla vars hälsningar Marius inte besvarade. En kort tid efter han tillträtt sitt sista konsulat och mördat ett otal människor avled han. Han hade varit gift med en kvinna vars brorson blev ännu mer berömd än han – dennes namn var Gaius Julius Caesar. Caesar visade också tecken på mental instabilitet den sista tiden innan han mördades, men den person som blev kejsarvansinnets portalfigur var hans systersonsons dotterson. Gaius, mera känd under sitt öknamn Caligula (vilket var namnet för en liten soldatstövlett som han burit som barn när han deltog i sin fars fälttåg med sin mor och sina bröder och systrar).

Caligula var inte guds bästa barn ens innan han blev kejsare. Han levde under sin farfars brors, kejsar Tiberius, uppsikt på Capri och utsågs av denne till hans efterträdare, en roll han skulle dela med Tiberius sonson, Tiberius Gemellus. Så blev det inte. Gemellus blev utmanövrerad och dödad, men i början av sin regering hade Caligula en metod i vansinnet som med dåtidens mått sett inte var särskilt anmärkningsvärda. Han var dessutom utomordentligt populär när han tillträdde, för han saknade Tiberius ekonomiska sinne och spenderade friskt på underhållning till befolkningen.  Men sen inträffar något. Caligula hade varit 27 år när han tillträdde och en tid efter detta drabbades han av en sjukdom som forskarna fortfarande spekulerar kring. Vi vet att han gick upp kraftigt i vikt, tappade nästan allt hår på huvudet och visade klara tecken på storhetsvansinne. När han hämtade sig tillräckligt från sjukdomen fysiskt var han en förändrad man vars metoder att dra in pengar till den ständigt tomma statskassan blev alltmer brutala. Han styrde genom att skrämma och förnedra sina undersåtar och sägs ha uttryckt ”Oderint dum metuant” (Låt dem hata mig, bara de fruktar mig). Den inställningen blev dock hans fall, för en av de officerare han förnedrat, Cassius Chaerea lät mörda honom. Caligulas efterträdare Claudius tackade Chaerea men lät sedan avrätta honom för att han tagit till vapen mot sin kejsare.

Efter Caligula kom kejsare som Nero, Commodus och Varius Avitus Bassianus (mer känd som Heliogabalus) att ytterligare bidra till galenskapens historia i Rom. Bland medeltidens härskare sticker Karl VI av Frankrike och dennes dotterson Henrik VI av England ut. Härskare som Galiazo Maria Sforza och kung Ferdinand (Ferrante) av Neapel var osedvanligt grymma, men kan mer karaktäriseras som psykopater. Karl var född 1380 och hans första dokumenterade psykos inträffade 1392 och kom sedan att regelbundet hemsöka honom till hans död 1422. Hans dotterson Henrik VI:s psykoser kännetecknades mest av katatoni och kunde pågå i månader, ibland under år. Henrik mördades 1471. Förmodligen på Edvard IV:s order.

Gustav Vasas far, Erik Johansson, led sannolikt av en psykisk störning som sedan ärvdes av (minst) tre av Gustav Vasas barn, sönerna Erik och Magnus samt dottern Sofia. Det har antagits röra sig om någon form av schizofreni, där hertig Magnus var hårdast drabbad och nästan ständigt behövde vara inlåst medan Erik och Sofia fungerande någorlunda normalt mellan sina skov.

Under den s k upplysningen drabbades den brittiske monarken Georg III av regelbundna skov som kan ha varit tecken på schizofreni. Det antogs länge att kungen lidit av porfyria, men senare forskning har visat att kungens blå urin var ett resultat av den medicin han tvingades ta. Georg III:s systerson, Kristian VII, var mer eller mindre permanent oförmögen att fungera i något sammanhang och hade t. o. m. särskilda tjänare som hjälpte honom att rasera rum på slottet där han befann sig när andan föll på.

Kristian VII var kung Gustav IV Adolfs morbror. Det har spekulerats kring om den avsatte kungen led av schizofreni, hans kringflackande tillvaro i Europa efter avsättningen och hans ständiga misstänksamhet tyder på det.

Det här vara bara några korta exempel på ledare som på grund av sjukdom varit oförmögna att sköta sina ämbeten. Helt eller delvis. En del av dem var aldrig härskare i praktisk mening.
Johanna av Spanien, äldsta överlevande dotter till ”det mest katolska” kungaparet Ferdinand och Isabella var nominellt drottning över Kastilien efter sin mor Isabella, men hon var helt oförmögen att axla rollen. Hennes far Ferdinand och sedan hennes son Karl kom att regera i hennes ställe. Sonen ärvde även Aragonien efter sin morfar Ferdinand 1516 samt valdes till kejsare i det Tysk-Romerska riket och kom sedan att dominera den historiska scenen i Europa fram till 1556 vilket inte var dåligt med tanke på att han var samtida med en rad starka härskare t. ex  Frans I av Frankrike, Henrik VIII av England, Gustav Vasa av Sverige, Suleyman av det Ottomanska riket samt Kristian III av Danmark.

Var gränsen går mellan psykopati och mental sjukdom kan ibland vara svårt att avgöra. Personer som Stalin, Hitler eller Mao var förmodligen aldrig psykiskt sjuka i någon klinisk mening, men deras handlingar kan få en rationell tänkare att undra. Men i deras fall är det snarare oförmågan till empatiskt tänkande i kombination med inställningen att ändamålen helgar medlen som skapar dessa monster. Vem vet var personer som Stalin hade hamnat om inte statens hela arsenal av förtryckarmekanismer, tortyr och mord stått till hans förfogande. Kanske i fängelse, men den saken kommer vi aldrig veta.