Thomas Lundgren - författare , föreläsare , människa

Bortom det vi vet och det vi tror att vi vet

Bok: Imminent av Luis Elizondo

Jag har varit intresserad av UFO-frågan i fyrtio år efter att ha hittat K. Gösta Rehns noggranna genomgång av Project Blue Book bland min brors böcker. Då låg intresset kanske mest på Science Fiction-planet och några större filosofiska frågeställningar hade ännu inte tagit plats i min hjärna. Någon fotade ett flygande tefat i skogen utanför Tingsryd och någon annan svor att de sett ett flygande föremål i Domsten. I det fallet visade det sig sedan att de hittat på alltihop – vilket vanligen är fallet – åtminstone 95%, förmodligen mer ändå, av rapporterade fall är missförstånd eller rent påhitt. Men så har vi de där återstående procenten som bara inte kan förklaras med de förklaringsmodeller som står oss till buds.

Det är med det i hjärnan som jag öppnade Luis Elizondos bok ”Imminent”. Titeln – löst översatt till ”i antågande” eller varför inte ”plötsligt” är enligt författaren inte någon teori om att något otäckt är på väg att hända utan han låter titeln landa i läsarens huvud om vad som verkligen händer och vad titeln betyder för dem när de väl läst boken och tagit till sig den i sanning sensationella information som författaren har att komma med.

Vi som är insatta i UFO-loren är kanske inte lika överraskade. Mycket av det som författaren avslöjar har varit känt ett tag, det är bara det att det inte bekräftats av en person som verkligen har haft en position i Pentagon och är att betrakta som tillförlitlig.

Men vem är då Luis Elizondo?

Han presenterar sig själv som en patriot, en make och far och med en bakgrund inom kontraspionage som han är ytterst vag om. Han nämner t ex i förbigående att han var verksam vid de ökända förhören i Guatanamobasen och att han personligen – till sin egen förvåning, blev utpekad för att ha administrerat tortyr och grova förhörstekniker av de förmenta terroristerna där. Mer än så får vi inte veta om den saken och i just det här sammanhanget är det kanske inte så relevant.

Luis Elizondo blev världsberömd nästan över en natt efter att han sett till att tre filmer som visar okända föremål filmade av amerikansk militär blivit offentliggjorda och dessutom fått Pentagon att erkänna att man inte har den blekaste aning om vad filmerna visar. Det var föremål som färdades i hastigheter som inget flygplan eller någon raket för den delen, kunde uppnå. Den gjorde också plötsliga kursändringar i dessa hastigheter, något som skulle göra en mänsklig pilot till en blöt fläck i vad som var kvar av cockpit – g krafterna som en mänsklig pilot med träning klarar – är under 10. De här g-krafterna kunde säkert räknas i tresiffriga tal som inte bara skulle döda en pilot utan också trasa sönder hans plan.

Elizondo var chef för det hemliga projekt (AATIP) som satts upp för ändamålet i Pentagon och han insåg efter några år att det enda sättet han kunde få full fokus på detta fenomen var genom att avgå och därmed få fokus på en fråga som större delen av det amerikanska försvarsdepartementet inte tog på allvar. Elizondo hade bevis för att det amerikanska luftrummet regelbundet kränktes av dessa farkoster men hans varningsord drunknade i den omfattande byråkrati som utgör det amerikanska försvaret och ibland skapar vattentäta skott mellan inte bara de olika vapenslagen utan också mellan försvarsdepartementets ledning och de olika projekt och grenar som ständigt sätts upp och försvinner.

När man läser boken ska man vara klar över att Elizondo är och förblir soldat och hans fokus och tankevärld är militär. Han tacklar fenomenet utifrån ett militärt perspektiv och därför ser han först och främst detta fenomen som ett hot, ett allvarligt hot som man måste komma på hur man försvarar sig mot. För mot den teknologi som Elizondo antyder att han känner till, har människan ingenting att sätta emot.

Andra källor antyder att alla försök att lista ut hur teknologin hos de farkoster man lagt beslag på genom åren (och ja, sådana lär finnas undangömda – flera visselblåsare har avslöjat detta) fungerar har misslyckats. Jag antar att det är samma sak som att slänga ned en TV i en stenålderscivilisation. Människorna där är inte nödvändigtvis dummare än vad människan är nu, men man har inte den tekniska diskursen, erfarenheten så det hela slutar väl med att TV:n används som odlingslåda för grönsaker.  Vi har alltså inte den tekniska diskursen för att kunna använda den teknik som sägs finnas i den amerikanska militärens förvar. En annan spekulation – en mycket mörkare, är att man har listat ut hur de här farkosterna fungerar, dvs principerna för en antigrav-motor, men att den tekniken skulle göra all användning av fossila bränslen överflödig på jorden – och det finns för många med ekonomiska intressen att försvara. Så långt konspirationsteorier.

Elizondo och hans team av vetenskapsmän och militärer gjorde egna uppskattningar på hur en sådan här farkost skulle kunna tänkas fungera, och det är väldigt intressant att ta del av den. Men det förblir givetvis bara spekulationer, för någon kunskap om hur dessa farkoster verkligen fungerar har de inte – och de hävdar inte heller att de har det.  Men spekulationerna är intressanta för alla oss nördar därute som spekulerat kring det krökta rummet, förhållandet rum och tid och liknande saker under ett antal år.

När det gäller frågan om huruvida UFO (eller UAP som man nu väljer att kalla det för att undvika den betydelseglidning som akronymen UFO fick där begreppet plötsligt antogs betyda utomjordiskt flygande tefat – vilket som vi vet inte alltid är fallet med UFO) existerar är frågan otvivelaktigt ja. Något kränker amerikanernas – och säkert även andra länders, luftrum och det är inte teknik som kan förklaras med ”svarta” projekt eller projekt som kommer från någon av amerikanernas motståndare. Föremålen är ”transmediala”, vilket innebär att de färdas i samma hastighet oavsett om man ser dem i luften, vattnet eller i rymden.

En annan aspekt av fenomenet som Elizondo inte berör närmare är att om det nu rör sig om utomjordiska farkoster, vad är det som säger att alla kommer från samma civilisation? Kan det inte röra sig om flera olika civilisationer, alla med sina unika agendor. Allt ifrån de som kanske bara passerar jorden i förbifarten för att tanka (Elizondo spekulerar kring om inte jordens myckenhet av vatten kan betyda att man använder vatten eller något av dess kemiska beståndsdelar som bränsle) , till de som är bekymrade över hur en så pass våldsam och irrationell art som människan blir allt mer teknisk avancerad och riskerar att inom kort ta steget ut i en större verklighet som den inte är mogen för – och så de där som kanske inte har fullt så trevliga motiv. De sistnämnda ger Elizondo mycket utrymme för, för trots att det är mycket ovanligt att observationer är aggressiva och fientliga, så finns det några sådana fall – i synnerhet i Brasilien.

Syftet med Elizondo bok är att sprida informationen om att det här är ett verkligt fenomen som förtjänar att tas på allvar och att vi (fast i det här fallet syftar han mest på USA och inte på jorden) bör rusta oss för att kunna bemöta hotet.

Personligen tror jag inte att just försvar är det första vi ska tänka på i det här sammanhanget, men att Elizondo gör det är fullt naturligt med tanke på hans bakgrund.

Tyvärr är det nog inte så att Elizondo bok kommer leda till någon ändring i gemene mans syn på det här fenomenet. Det är för ”far out” och fenomenet har förlöjligats och förpassats till de domäner där shamaner, new age-gurus och allsköns övriga knasbollar håller till.

Låt oss därför vara klara med att informationen som man kan ta till sig om UFO/UAP  innehåller oerhört mycket bluff och båg. Konspirationsteorier finns det hur många som helst och nästan alla är sannolikt falska – men så finns det den där lilla kärnan av sanning som alltid finns i en bra konspirationsteori, som sedan knasbollar och andra kan väva hur mycket lögner och  hörsägner kring. Söker man på UAP/UFO på Youtube så finns det en uppsjö av dokumentärer – både professionella och hemmagjorda som sprider de mest fantastiska historier som många gånger inte har mycket sanningshalt i sig. Man lär sig dessutom snabbt vilka av de förståsigpåare som förekommer oftare än andra och vars förmåga till källkritiskt tänkande är – låt oss säga, begränsat. Precis som skeptiker vägrar att utvidga sinnet till nya möjligheter ens teoretiskt, så vill de här personerna så starkt att det ska vara sant att de blundar för allt som talar emot. På något sätt är båda sidorna lika låsta.

Låt oss därför koncentrera oss på vad vi vet. Elizondo gör just det. Han redovisar det han vet är sant, han antyder annat som han är förhindrad att tala om och ibland, men alltför sällan, avfärdar han sådant som definitivt bara är en produkt av någons överaktiva fantasi. Det sistnämnda då det skulle påverka hans mission att sprida ordet negativt, får man anta.

Han skickade manuset till boken till Pentagon för att de skulle ha chansen att ta bort information som de bedömer vara skadlig för rikets säkerhet – men det som Elizondo sedan gör är att han låter de censurerade partierna i boken stå kvar – censurerade med svarta streck så att läsaren förstår att det som stod där är borttaget av censuren. Vilket är en smart strategi om man vill föra ut information. Läsaren får helt enkelt dra sina egna slutsatser.

Nu är dessa partier dock ganska få och handlar mest om personnamn och platser som Pentagon inte vill att allmänheten ska känna till.

Det som skrämmer mig mest med denna bok är inte vad de avslöjar om UFO/UAP – det visste jag sedan förut, och att på detta sätt få det bekräftat är ju bra. Nej, det som skrämmer en mest är den beskrivning av Pentagons byråkrati, dess osynliga många grå eminenser som styr informationsflödet mellan de olika projekten, vapenslagen och departementen. Och avslöjandet att det finns en grupp med mycket inflytelserika militärer i Pentagon som är tokreligiösa och inte kan skilja på vetenskap, militära underrättelser och deras privata religiösa övertygelse – och att dessa människor tycks ha väldigt stort inflytande på den amerikanska säkerhetsapparaten. Religiösa fanatiker – oavsett religion, är inte bra i något sammanhang.

Och dessa program och projekt tycks vara många och sortera under en rad olika departement eller underdepartement, alla med olika akronymer eller förkortningar. Amerikanerna tycks älska dessa och för läsaren blir det snart omöjligt att hålla reda på vad alla dessa förkortningar egentligen står för. Ibland – om Elizondo känner personen så omtalas vederbörande med efternamn, annars med en titel eller en förkortning för titeln som secr. def.  Eller POTUS. De sistnämnda är dock storheter som skyddas av en mur av byråkrater som effektivt hindrar direktkontakt – allt måste gå tjänstevägen och den är ofta lång och oframkomlig.

Jag tror som sagt inte att den här boken kommer att göra någon skillnad i gemene mans syn på fenomenet. Folk kommer även i fortsättningen att vara skeptiska och förpassa oss som ”tror” till tvångströja och lustiga hattar.

Personligen tror jag inte att någon kontakt kommer ske. Vi människor har inte de intellektuella eller fysiska förutsättningarna att uppfatta allt som försiggår inte bara här på denna planeten utan i det oändliga universum som omger oss. Så i många fall är det inte orimligt att anta att de saker som faller under kategorin ”oförklarat” är saker som vi aldrig kommer att förstå.

Jag är av olika anledningar övertygad om att vi är – och har varit mycket länge, besökta att utomjordiska intelligenser. Men att tro det är inte samma sak som att man okritiskt tar till sig allt som skrivits om den saken. Min egen teori är att de civilisationer som besöker oss inte håller oss särskilt mycket högre än vi håller myrorna i en myrstack. Någon kontakt kommer inte att ske därför att det skulle inte gagna någon. Men de håller oss under uppsikt; vi är en våldsam ras med den unika förmågan att vara inkonsekventa. Vi har mycket att lära om oss själva och planeten vi lever på innan vi ens är i närheten av att ta till oss kunskap om universum.

Så den som är intresserad av att veta mer om vad vi faktiskt vet kan läsa Luis Elezandos bok och lära sig en hel del om hur den amerikanska försvarsorganisationen fungerar – eller inte fungerar, skulle man kunna säga. Det är det mest skrämmande med denna bok.