Thomas Lundgren - författare , föreläsare , människa

Alla vet vem Gustav Vasa var. Men få kan säga så mycket om honom som historisk figur bortom sagorna om hans äventyr i Dalarna och att han var en bredaxlad skäggig gubbe med lätt överskjutande panna och brett käkben.

Jag minns första gången jag kom i kontakt med Gustav Vasa – eller rättare sagt med statyn av honom som är placerad i entréhallen till Nordiska museet på Djurgården. Det är väl meningen att man ska känna sig liten inför denna riksgrundares höga majestät och med sänkt huvud passera honom in till museets olika utställningar med folkdräkter, svensk hantverkstradition och annat, men jag har aldrig varit särskilt intresserad av Nordiska museets olika utställningar om jag ska vara ärlig. Däremot har jag alltid varit fascinerad av den enorma statyn och först som vuxen har jag sett vad som stått på själva sockeln och hur typiskt detta uttryck var för tiden då statyn placerades där, för det fanns faktiskt en annan staty där innan – en staty av en åldrande landsfader i gips. Problemet var att den med tiden riskerade att framställa Gustav Vasa som en syfilitisk straffande gammaltestamentlig profet, allteftersom gipset släppte, snarare än en sträng men rättvis landsfader som i tidens anda uppmanade åskådaren att ”warer swenske” – som står på den nyare statyns sockel. Detta är något som den gamla vasakungen sannolikt aldrig yttrat utan kan ses mer som ett tecken på grosshandlarfeta riksdagsmän nationalistiska idealism under tjugotalet, när den nya statyn kom på plats, uttryckt från en groggveranda någonstans i midsommartid.

Gustav Vasa själv såg sannolikt sina undersåtar som en storbonde skulle se på sina underlydande på godset. För i mångt och mycket förblev han lantbrukare, ehuru i en skala som sannolikt inte har åstadkommits vare sig före eller efter honom. Han gjorde sina lärospån hos sin labile far, riksrådet Erik Johansson, som inte drog sig för att handgripligen bestraffa de av sina underlydande som gjorde honom missnöjd – vilket inte var svårt. Erik hade ett rykte om sig som bondeplågare och han lyckades med konststycket att tvingas erlägga mansbot och stränga tillrättavisningar i en tid då stormän och adelsmän kunde komma undan med rätt mycket. Den unge Gustaf stod intill och lärde lika mycket om hur man skulle göra som hur man inte skulle göra, för pojken var långt ifrån dum och hade tidigt ett utpräglat gott sinne för både ekonomi och hur man undvek problem – problem som fadern ofta försatte sig igenom att inte kunna tygla det berömda vasaitiska temperamentet. Att fadern dessutom sannolikt led av någon form av psykisk ohälsa – något som minst tre av Gustavs egna barn fick ärva, gjorde sitt till. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om Erik Johansson Vasa för att någon sakkunnig ska kunna säga med säkerhet vad det var för fel med honom. Han slutade sina dagar på schavotten på Stortorget under Stockholms blodbad och hans hustru och dotter fängslades i Köpenhamn. Än en gång hade nämligen Kristian II brutit ett löfte och en lejd och agerat drakoniskt gentemot sina fiender, även om han hävdade att det hela handlade om brott mot kyrkan – något som kyrkan förvisso inte fått någon som helst information om förrän flera månader efteråt då Hadrianus VI kuria lät skicka några representanter till Köpenhamn för att höra sig för varför den danske kungen låtit avrätta två svenska biskopar.  Kungen skyllde allt på Didrik Slagheck, lämnade ut denne till påvens representanter och reste bort. Slagheck blev avrättad och bränd på bål.  Ett justitiemord som heter duga som Kristian skulle få mycket tid att fundera över, om nu tanken överhuvudtaget slog honom. Självhärskare är inte den självkritiserande typen.

Gustav hade vist nog valt att hålla sig undan den danske kungens utfästelser om amnesti – han hade ju precis återvänt från en sejour i dansk fångenskap – ehuru en lätt sådan, och litade inte på den danske kungen som mot alla konventioner och god sed fängslat gisslan som sänts honom i samband med ett möte med Sten Sture (dy) som i själva verket aldrig blev av.

Jag har alltid undrat hur Kristian II tänkte i den situationen. Ansåg han att han kunde bryta mot alla konventioner bara för att han i sitt eget huvud ansåg sig ha rätt att behandla stingsliga underlydande som han fann lämpligt? I Peder Swarts krönika, ett strålande propagandaarbete vars verklighetsförankring är skral, omtalas att Gustaf och hans medfångar fick utstå mycket spe (vilket förmodligen är sant) och mycket umbäranden (vilket sannolikt inte är det) och hela sagocykeln lånar friskt från främst den antika världens äventyr – som säkert inte var särskilt med sanningen överensstämmande då heller.

Äventyren är som sagt en blandning mellan saker som kungen måste ha berättat för krönikören och utfyllnad som Pede Swart tagit från olika, främst antika, källor där romaren Marius äventyr på flykt undan sin rival Sulla har fått stå för en stor del av materialet. Som sagt, det var sannolikt inte sant ens i Marius fall (Marius var Julius Caesars ingifta farbror och en mycket intressant figur under den romerska republikens långa svanesång).

Peder Swarts krönikas betydelse för hur vi ser på Gustav Vasa kan inte underskattas. Den bild vi får till livs över den blivande kungens äventyr är starkt tillrättalagd för att vi ska kunna se ”kung Gösta” i hela hans landsfaderliga prakt och förstå att hans göranden och låtande endast gjorts för deras – dvs undersåtarnas, bästa i sann rättfärdighet och att han själv givetvis uppfyller alla krav om samtiden kunde ställa på en furstlig person.Att sedan utmåla sina fiender i de mörkaste färger skadade ju inte heller. När det gäller propaganda har Gustav Vasa nog ingen like bland svenska kungar och han står sig bra även internationellt sett.

Gustav Vasa kunde, oavsett om han nu enat tillräckligt många motståndare mot den danske kungen och hans allierade eller om hans faderliga omsorg och enande snarare skedde under hot av en vass svärdsklinga, låta sig väljas till riksföreståndare 1521 om än inte under hurra och jubelrop, så ändock till mångas tillfredställelse emedan Kristian II framstod som en labil härskare vars olika nycker gjorde att han förlorade både sin norska och danska krona inom kort. 1523 kunde Gustav Vasa låta sig väljas till kung – men han var en realpolitiker och insåg att det ännu inte var riktigt lägligt med kröning, han hade en del konsoliderande att göra innan han kunde kosta på sig detta och fiender hade han gott om och med tiden kom han att i en strid ström skapa sig nya. Ingen kröning än, alltså.

Gustav Vasa begav sig istället till det danska Malmö för att tala med Kristian II:s farbror Fredrik, som tagit makten där efter att Kristian II försvunnit nedåt Holland till med alla pengar han kunde packa ned i sina koffertar.  Vis av tidigare utfästelser lämnade dock Gustav Vasa inte Sverige förrän han fått gott om försäkringar om fri lejd, höga herrar som gisslan och så en rejäl livvakt med sig.  Fredrik, yngre bror till Kristians far Hans, var en intressant figur som i hela sitt liv suttit på sitt gods i Holstein och känt sig förorättad av först sin bror och sedan sin brorson, Kristian II. Han förblev i hela sitt liv övertygad om att alla människor försökte föra honom bakom ljuset och lura honom på pengar och annat som han kände sig berättigad till.

Så Fredrik frågade Gustav Vasa om det inte låg i allas intresse att låta Kalmarunionen bestå. Men Gustav Vasa svarade snabbt att han kunde tänka sig att vara den danske kungens vän men inte dennes undersåte varefter Fredrik – som hade annat att tänka på, lät frågan falla. Förhandlingarna med Lübeck fördes emellertid så dåligt av de personer som Gustav i nåder delegerat detta till att kungen drog blankt mot en av dem på Stortorget i Malmö (en minnesplatta finns sedan länge på platsen – utanför Espressohouse om någon är intresserad) och endast med svårighet kunde hindras från bruka våld. Han var som sagt en rätt kolerisk natur. Problemet med skulden till Lübeck skulle hursomhelst lösa sig ändå och Gustav Vasas utmärkta affärssinne skulle med tiden göra honom till en av Europas mer välbärgade män.

Mycket av diskussionen kring Gustav Vasa idag går ut på huruvida man ska lyfta ned honom från den landsfaderliga piedestal som många hävdar att han oförtjänt sitter på. I själva verket, säger hans belackare, var han en tyrann och en mycket självisk och osympatisk person som knappast hade Sveriges bästa för ögonen. Det är förvisso sant till viss mån, men då ska vi inte på något sätt tro att nationsbegreppet som vi uppfattar det idag hade någon motsvarighet då och de skyldigheter som vi idag anser att makten har gentemot undersåtarna – samhällskontraktet, var på intet sätt utvecklat under femtonhundratalet. Om vi tittar på hur det såg ut i övriga Europa kan vi kanske få ett annat perspektiv på honom.  Var Gustav Vasa verkligen värre än någon annan vid samma tid?

Tittar vi ut i Europa vid tiden för Gustav Vasas tronbestigning 1523, så ser vi att Clemens VII precis tillträtt som påve, kejsaren hette Karl V – han var spansk kung också, den franske kungen hette Frans.  På den andra sidan den engelska kanalen satt den ökände Henrik VIII -vid denna tid var han ännu inte det feta monster han skulle utvecklas till med tiden utan en högrest, smärt man som ansågs vara mycket vacker med tidens mått mätt.  De sistnämnda herrarna var tre mycket bestämda män, gärna avbildade i tidens modekläder och symboler, bestämt stirrande mot framtiden och med ett fast grepp om makten i sina respektive länder. Det är ingen slump att även Gustav Vasa lät avbilda sig på samma vis på de porträtt vi har kvar av honom som är samtida eller kopior av samtida porträtt.

Herrarna på kontinenten krigade dessutom gärna med varandra både med soldater och med ord. Men ibland möttes de personligen under fredliga men ytterst högtravande och eleganta omständigheter. Kung Frans möte med Henrik VIII vid Camp du Drap d’Or – ”Gyllenduksfältet”, skedde på en så överdekorerad mötesplats att det pratas om själva mötesplatsen fortfarande i historiska kretsar. Båda monarkerna lade ned astronomiska summor på flärd och extravagans för att understryka sin status, men det pratas mindre om vad de två självförhärligande monarkerna kom överens om, det var nämligen inte så mycket. Både Frans och Henrik var högresta, rödlätta och dominerande personligheter – runt 190cm båda och det hade varit intressant att vara närvarande där för att se hur de båda kom överens.

Bortsett från att Gustav Vasa träffade kung Fredrik och dennes son och efterträdare Kristian III, så träffade Gustav Vasa inte någon annan monark personligen under hela sin regering. Kungens kansli var dock ständigt sysselsatt med kommunikation med utlandet och ibland skrev kungen själv till någon potentat om omständigheterna krävde det.

Det är absolut inte svårt att se i Gustav Vasas registratur när kungens skrivit själv gentemot när någon av hans sekreterare skrivit. Gustav Vasa har en unik, drivande stil som ingen senare monark i Sverige kunnat matcha, ty ingen behärskade språket som han. För det mesta var det ord och inga visor. Endast när han skrev till sina barn och sina hustrur kunde han vara lite mer försonlig. Eller när han skrev försonligt till någon fiende för att vinna tid för att senare slå ned med full kraft på vederbörande, varom mera nedan.

Vid tidpunkten för Henrik VIII:s möte med kung Frans av Frankrike vid ”Gyllenduksfältet” så var Henrik fortfarande sams med påvestolen och hade t o m efter en försvarsskrift om den katolska trons sju sakrament fått titeln ”trons försvarare” av påven – den titeln har brittiska monarker behållit intill modern tid. Kanske diskuterade de hotet från öster där den turkiske sultanen Suleyman den magnifike satt i den gamla östromerska huvudstaden Konstantinopel som hans farfar erövrat. Suleyman var ytterligare en bestämd och dominerande härskare under 1500-talets början och mitt som inte stod de andra efter i vare sig i grymhet eller intelligens.

Efter att den fetlagde och föga religiöse påven Leo X hade avlidit 1521 hade kardinalerna i brist på en bättre kandidat valt den holländske kardinalen Adrian Florenzoon van Dedel i hopp om att dennes gode relation med kejsaren skulle komma kyrkan till godo, men Hadrianus VI – som han kom att kalla sig, var i motsats till Leo en väldigt troende man och satsade på att reformera kyrkan och tvinga kuriakardinalerna att ägna något lite tid åt det religiösa och överge sina mätresser och sina värdsliga nöjen. Han hade varit lite av en dark horse, för han var en s k kronkardinal som fått kardinalsvärdigheten på uppmaning av kejsaren – och han hade aldrig satt sin fot i Rom och deltog inte heller i konklaven som valde honom.

Turligt nog, för kardinalerna, dog Hadrianus efter bara något år och man valde istället Leos kusin och gråa eminens Giulio de Medici, i förhoppningen att deras liv skulle kunna återgå till det normala. Den påven visade sig dock så vankelmodig i det politiska att han ömsom stödde Frans och ömsom kejsaren och blev till slut så opålitlig att kejsaren 1527 skickade en till största delen protestantisk armé att invadera Rom, vilket de gjorde med eftertryck eftersom deras befälhavare dog redan i början av fälttåget och soldaterna inte fick någon sold. Rom har inte hämtat sig än utan minns fortfarande Sacco de Roma med bävan. Clemens sprang så kjolarna virvlade från Vatikanen till Castello San Angelo via den hemliga gång som kallas Passetto som fortfarande finns bevarad mellan Vatikanen och Castello San Angelo, men var till slut tvungen att ge sig då rummen i Castel San Angelo verkligen inte motsvarade den bekvämlighet som herrarna var vana vid. Dessutom belägrade av blodtörstiga protestanter som förstörde och plundrade allt mer av Rom och i synnerhet kardinalernas palats för varje dag som gick. Peterskyrkan var bara en byggarbetsplats (den skulle inte bli klar förrän en bra bit in på 1600-talet) och klarade sig bara för att officerarna valt att använda platsen som stall för sina hästar.

Resultatet av detta var att påven satt i kejsarens grepp samtidigt som Henrik VIII försökte få påvens tillstånd att förklara sitt äktenskap med Katarina av Aragonien annullerat, vilket påven inte kunde göra av flera skäl. Det främsta var nog faktumet att Katarina var kejsarens favoritmoster och hon ville ju inte att äktenskapet skulle annulleras. Kejsaren lät påven förstå att han inte ville veta av saken utan ville att Henrik fick nej, vilket också blev resultatet. Det skulle få världshistoriska följder på flera plan. Henrik tog sin Mats ur skolan och grundade den anglikanska kyrkan vilket i princip bara gjorde den schismatisk med kungen som kyrkans överhuvud istället för påven, särskilt protestantisk blev den inte annat än till namnet på många år. Men i likhet med t ex Gustav Vasa så tvekade Henrik inte att lägga beslag på kyrkans egendom för egen del, för pengar behövde han alltid.

Kung Frans av Frankrike satt fängslad i Spanien efter att ha förlorat slaget vid Pavia 1525 och även han var alltså tvungen att lyda kejsaren, lämna en son i pant för sitt frigivande för att sedan bege sig hemåt och strunta i sonens välbefinnande genom att vända sig mot kejsaren igen. Det ska väl tilläggas att sonen Henri klarade sig och kom att efterträda sin far när denne dog 1547.

Gustav Vasa skickade en delegation ned till Frankrike några år senare för att diskutera handel och annat med kung Frans och hans ministrar, men den gjorde av med så mycket pengar att kungen krävde redovisning av samtliga utgifter och for så hårt fram med sin ambassadör Conrad von Pyhy brevledes att denne inte vågade sig tillbaka till Sverige. Det var inte svårt att hamna i onåd hos kung Gustaf, utlandet var fullt med människor som kommit på kant med honom.

Kristian II, som själv lutade åt den protestantiska läran, befann sig vid den tidpunkten ännu på fri fot i Holland där han väntade på en mycket försenad hemgift från kejsaren vars syster han äktat. När kejsaren hade kung Frans där han ville ha honom, dvs i fängsligt förvar, kunde han till slut skicka sin bråkiga svåger lite av hemgiften, pengar som denne använde till att bekosta en stor flotta och legosoldater.  Det var bortkastade pengar, för det var sent på året och Kristian var otålig och väntade inte på våren utan seglade sin invasionsflotta rakt in i en höststorm. Många skepp sjönk, vinddrevs eller skadades och Kristians amiralsskepp tvingades såga ned stormasten och drev i land i södra Norge. Även om han fick ett gott mottagande av befolkningen i Norge när han dröp iland så hade han inget artilleri eller något större antal trupper överhuvudtaget för att utgöra något hot för någon.  Om detta var Gustav förstås högst medveten och han samlade snabbt ihop en armé till sin västra gräns för att avskräcka Kristian. Trots att flera landsflyktiga svenska adelsmän försökte få Kristian att gå till attack mot svenskarna så insåg han att det var en kamp han inte kunde vinna med det han hade. Han gick ombord på ett av sina kvarvarande skepp och for till Köpenhamn istället för att försöka förhandla med sin misstänksamme farbror. Flera av de landsflyktiga följde honom dit, men den halsstarrige Ture Jönsson tre Rosor blev kvar i Kungälv  ty Kristian tros ha misstänkt honom för att gå Gustav Vasas ärenden och hanterade honom därför rätt häftigt med en bödelsyxa. Huvudet lär inte ha återfunnits, men kroppen låg kvar när svenskarna gick in i staden några dagar efter att Kristian lämnat.

Bortsett från några skärmytslingar här och där så blev det därför aldrig något av Kristians fälttåg. Själv fängslades han direkt när han kom fram till Köpenhamn, farbrodern Fredrik fick han aldrig träffa och han tillbringade resten av sitt liv på Kalundborgs slott där han överlevde sin farbror Fredrik med många år och fick se sin kusin Kristian (III) slåss med hans allierade i den s k grevefejden. Men det är en annan historia.

Det är för övrigt tveksamt om Ture Jönsson Tre Rosor verkligen var skyldig till dubbelspel med Gustav Vasa. Han var gift med dennes faster, men de två hade inte en bra relation och Tre Rosor gnällde konstant över allt som inte kommit honom till godo och fick till slut lämna Sverige – att han haft svårt med Gustafs övertagande av kyrkan i Sverige är tveksamt, för även Kristian II hade övervägt att lägga kyrkan under staten. Förmodligen var de två alldeles för lika i sina ambitioner att roffa åt sig så mycket som möjligt för egen vinning och det religiösa hade i det här sammanhanget inte någon större betydelse, även om Ture Jönsson Tre Rosor var erkänt konservativ i sådana frågor.

Någon som däremot lämnade Sverige av religiösa skäl var ärkebiskopen Johannes Magnus och biskopen i Linköping, Hans Brask, ehuru inte samtidigt. Brask hade försökt att gå kungen till mötes så mycket han kunde och lät sig inledningsvis lugnas av kungens försäkringar att någon ändring av religionens innehåll ville han inte veta av, men inflytandet hos flera protestantiska prästmän – varav flera hade suttit vid Luthers fötter i Wittenberg, fick biskopen att packa sina saker och ge sig av till Rostock, där han blev kvar. Att kungen lät dra in större delen av kyrkans egendomar gjorde nog sitt till också.  Johannes Magnus bosatte sig i Rom och författade där en högst personlig krönika över svenskarnas konungar, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, varav ett kapitel om en hemsk tyrann han kallade Gustagus visade väldigt stora likheter med Gustav Vasa. Kungen lär ha läst verket och insett att det förhöll sig så, men hans söner räknade okritiskt ut sina respektive regentnummer utifrån den boken – vilket gör att regentnumren i Sverige i många fall är felaktiga fortfarande. Så vitt vi vet har det bara funnits nio kungar med namnet Karl före den nuvarande monarken, inte femton.

Gustav lät till sist kröna sig i Uppsala 1528 under övliga hyss och ceremonier, men vad som var nytt i kröningssammanhang var att kungen inte letade fram Mora sten – den tycks ha försvunnit vid det laget, och att han inte avgav någon s k handfästning gentemot det svenska folket – med vilket oftast menas adeln, vilket kungar ditintills gjort. Gustav Vasa lovade med andra ord inte någonting till någon.

Några år senare hittade Gustav Vasa en prinsessa att gifta sig med. Orsaken till svårigheterna att hitta en lämplig brud berodde på att Gustav sågs som en uppkomling i Europa, rent av en ursurpator. Men faktumet att han styrde över Västeuropas till ytan största land (runt 7650000 km² fast med ytterst liten befolkning, ca 500 000) – vid sidan av kejsarens domäner, och att han dessutom var rik kom med tiden att göra honom mer respektabel i både öst och väst.

En av de personer han lånade ut pengar till var den blivande svågern Kristian III, som hade haft svårt med sina stormän då fadern dog och fick tillbringa lång tid med ett inbördeskrig (grevefejden) innan han kunde bestiga tronen.

Relationen med den ryske tsar Ivan (den förskräcklige) var komplicerad och innebar att de båda förde ett barbariskt gränskrig mot varandra med jämna mellanrum, i motsats till sina söner insåg han snabbt att tsarens megalomani inte var så mycket att göra åt och den kommunikation som skedde fördes oftast med tsarens ståthållare i Novgorod, enär tsaren själv inte såg sig kunna nedlåta sig till att direktförhandla med någon som ”stod under” honom även om det finns några brev bevarade i Gustavs registratur där detta skett. Mer förgiftat skulle det bli i sonens Johans tid.

Vid tiden för Konrad von Pyhys franska ambassad så var Gustav Vasa inblandad i det sista och allvarligaste upproret mot honom, Nils Dackes uppror. Tidigare hade det hänt att grupper av adelsmän satt sig upp mot honom, eller att den s k Daljunkern lyckats få en begränsad skara adelsmän och soldater med sig mot kungen. Men de stod sig slätt mot kungens överlägsna propagandamaskineri. Sannolikt var Daljunkern den han utgav sig för att vara – Sten Sture d y:s son Nils. Gustav Vasas kansli la ned mycket energi på att hävda att Daljunkern var en ofrälse man – men historien vet så pass mycket att den kan säga att Daljunkern och denna person inte var densamma – om Nils Sture vet vi att det dödsdatum som angetts inte stämmer. Indicierna pekar alltså mot att han var den person han utgav sig för att vara – den brådska varvid Gustav Vasa lät eftersöka och avrätta honom i Tyskland pekar också åt det hållet.

Med Nils Dacke var det en annan sak. Dacke utgav sig aldrig för att vara något annat än en självägande bonde från Konga härad om fått nog och de legoknektar som Gustav Vasa hyrt utomlands ifrån dög inte mycket till i de småländska skogarna. När kungen fick klart för sig vad som hände så satte han igång med att göra det han gjorde bäst, skriva brev. Han behövde nämligen tid. Idag vet vi med facit i hand att när Gustav Vasa skrev (nästan) vänligt till någon så var det fara å färde.

Mycket riktigt så använde han tiden han köpt sig genom att tillåta Nils Dacke och hans kamarilla att husera på Kronborgs slott i Växjö över vintern och gå dem en smula till mötes, till att skaffa sig soldater från andra delar av landet som inte var främmande för den småländska skogsterrängen, bondetaktiker och det svenska vädret. Upproret krossades följaktligen till slut men Nils Dacke fick man inte tag på ens sedan man lyckats skjuta upprorsledaren genom båda låren. Han lär ha gömt sig i skogen kring Södra Vi i Småland tills han var någorlunda återställd. Gustav Vasa ville inte ha någon repris på debaclet kring Daljunkern, med en motståndsman oåtkomlig för honom i utlandet, så han lät bevaka gränserna nedåt Danmark till så gott han kunde. Det var också där Nils Dacke hittades och sköts ihjäl då han försökte fly.

Vid det laget hade Gustav Vasa hunnit med att förlora en hustru – hon dog sannolikt i barnsäng och inte – som elaka tungor velat få det till – genom att kungen helt sonika slog ihjäl henne med en silverhammare under ett vredesutbrott. Det ryktet kan ha sitt ursprung i faktumet att den ryske självhärskaren Ivan den förskräcklige gjorde just detta mot sin äldste son och tronföljare 1581. Ryktet är alltså kanske inte ens samtida.

Sonen Erik föddes 1533 och även om man ännu inte genomfört någon arvsförening – det skulle komma 1544, så var tanken hela tiden att Erik skulle ärva den svenska tronen efter sin far.

Huruvida kung Gustav sörjde drottning Katarina eller inte vet vi inte. Det var ju trots allt mer av en affärsuppgörelse än något äktenskap baserat på ömsesidig kärlek på den tiden och barnsängsdödar bland kvinnor var vanliga. Han ödslade inte någon tid på att skaffa sig en ny drottning – eftersom tronföljden tycktes vara löst i och med sonen Eriks födsel nöjde han sig med en inhemsk adelskvinna, Margareta Leijonhufvud och med henne fick han sedan en stor skara med barn varav Johan (III) var äldst. Erik och Johan uppfostrades tillsammans även om Erik var 3,5 år äldre än Johan. De la tidigt grunden till en rivalitet sinsemellan som inte skulle upphöra förrän Erik dog 1577.

Gustav Vasa fick nio barn som levde till vuxen ålder. Fyra söner, Erik med Katarina av Sachsen-Lauenburg, samt med Margareta Johan, Magnus och Karl och fem döttrar. Katarina, Cecilia, Sofia, Elisabet och Maria.

Gustav Vasa hade ett onaturligt gott minne och kunde från platsen han befann sig hålla reda på exakt hur mycket som inflöt i skatt i de olika landskapen och därifrån fördela boskap, fisk, säd, mineraler från gruvor och gods från de få industrier som existerade till de platser inom eller utanför landet där han kunde få bäst betalt för dem.  Det var inte ovanligt att exportkedjan hade flera led så att ett gods omsattes i ett annat som sedan såldes för reda penningar på den plats där det lönade sig bäst. Import skedde nästan undantagslöst till konungen själv i form av mat, öl och kläde. Ibland importerade han särskilt godis till sina barn, men då skrev han förmaningsbrev till sina tjänare att godiset skulle delas ut sparsamt så att det räckte längre.

Drottning Margareta Leijonhufvud dog i barnsäng 1551 och kungen gifte om sig året efter med Katarina Stenbock, ett äktenskap som förblev barnlöst – ehuru det finns vissa källor som pekar mot att Katarina drabbades av missfall året efter giftemålet. Hon överlevde honom med många år och dog först 1621 på sitt änkesäte.

Han var nog inte lätt att leva med de sista åren; på äldre dagar blev han i likhet med många andra äldre män gnälligare och klagade över sina krämpor. Han kunde inte längre läsa lika bra, han hade problem med sina höfter och knän och led därtill av tandvärk. Av de undersökningar som gjorts av hans kvarlevor vet man att han var runt 170cm lång, kraftigt byggd men att han mot slutet av sitt liv sannolikt led både av tandröta och slitna leder i knän och höfter. Ingen av hans barn hade helt klart för sig hur gammal han var när han avled, sonen Karl hävdade att han var en bit över sjuttio, men i själva verket blev han inte äldre än sextiofyra år – vilket ändå får anses vara en hög ålder för sin tid.

Sin sista tid tillbringade han på sin kammare på Stockholms slott skött av sin själasörjare Johannes Ofegh, som skulle vara behjälplig med både andlig och medicinsk vård – det förstnämnda ville kungen inte veta av och det sistnämnda kunde Ofegh inte vara särskilt behjälplig med då den medicinska vetenskapen inte var särskilt långt gången och man på sin höjd kunde erbjuda åderlåtning och böner. Några synder ville kungen inte bekänna i detta livet, utan väntade sig att kunna få saken avklarad i enrum med Gud, mellanhänder i prästrockar hade han inte mycket för och så blev det. Kungen avled stilla på sina kammare den 29 september 1560. Sonen och efterträdaren Erik var vid den tidpunkten på väg till England för att fria till drottning Elizabeth men vände då beskedet om kungens död nådde honom.

När jag var barn så prydde Gustav Vasas huvud femkronorssedeln, en peng som väl var den vanligaste sedeln man hade som barn och jag lärde mig snart allt som jag kunde om adelsmannen som effektivt avslutade Kalmarunionen och lade grunden för det moderna Sverige. På frågan om han var landsfader eller tyrann måste man väl svara att han var båda – femtonhundratalshärskarna följde råden i Machiavellis furstespegel vare sig de läst den eller inte och Gustav Vasa var verkligen inte unik för sin tid.  Unik var han bara genom sin högst personliga stil att uttrycka sig och genom sin oöverträffade propagandistiska förmåga. Men en sak vet vi, han sa aldrig att vi måste ”warer svenske”.