Så länge jag minns har jag hört historierna om morbror Jöns, släktingen som spökade för alla de som hade några av hans saker och vars skor – enligt min mormor som verkar ha haft en viss förmåga att uppfatta sådant, knarrade på ett särskilt sätt.
Det var inte förrän jag var äldre som jag började fråga mig varför morbror Jöns spökade. Det där med att vara osalig måste ju vara besvärligt. Är det inte lättare att släppa det jordiska och återvända så att säga in i ljuset? För att svara på den frågan var jag tvungen att veta lite mer om vem morbror Jöns var och vilken sorts människa han hade varit. Tack och lov så hade han själv försett världen med en minnesteckning över sin uppväxt i anslutning till sin fars levnadsteckning som han skrivit rent – och den kan den som vill kan köpa hem båda, för jag gav ut dem i bokform för ungefär femton år sedan. Den som är intresserad kan hitta dem under ”mina böcker” här ovan.
Men återvändom till morbror Jöns. Vad var det för människa jag hittade bortom alla rykten o ch min mormors hågkomst av en sträng gubbe som inte tillät ungarna att yttra sig under måltiderna de delade tillsammans när gubben hade bemödat sig att vandra från sin ungkarlslya på Upplandsgatan ned till Tegnérlunden där hans systerdotters familj bjöd honom på söndagsmiddag emellanåt. Morbror var han alltså till min mormors mor vars familj alltså var bosatt vid Tegnérlunden i ett av de fastigheter som min mormors far ägde (och sedan förlorade i samband med Kreugerkraschen många år senare).
Morbror Jöns fulla namn var Jöns Johansson och han var äldste son till skolmästaren i Tirup, Johan Jönsson, en av de första skolmästarna i Sverige efter folkskolereformen 1842. Johan Jönsson hade växt upp som arvtagare till en bondgård i Dalby i Skåne, som dock förlorades pga av Johan Jönssons far – som också hette Jöns Johansson, inte klarade av det ekonomiska. Detta ledde till att familjen förlorade gården som såldes på exekutiv aktion och äldste sonen tvingades att ta tjänst som dräng – vilket var ett steg nedåt på den sociala stegen. Själv förklarar han det enklast genom att tillstå att det hela bland annat ledde till att han inte kunde gifta sig med den kvinna han åstundade eftersom de inte längre var sociala jämlikar. Johan gifte sig istället med en piga på den gård där han arbetade och där beskrevs giftemålet mer som ett kontrakt, en överenskommelse, än någon kärlekshandling. Hjonelag, kallade han det. Jöns Johansson beskrev bara sin mor som ”en stor kvinna”, vilket förmodligen betydde att modern var kraftigt byggd, men sannolikt inte fet, då de knappast levde ett liv som medgav fetma.
Så var det på den tiden. Parets äldsta son föddes 1839 och Johan Jönsson döpte honom efter sin far, för i många generationer hade hans släkt på Dalby gård bytt namnen Johan och Jöns för de förstfödda sönerna. Men Johan kallade dock sin äldste son för ”Johansson” i vardagslag. Fadern Jöns hade han ett ambivalent förhållande till eftersom denne pga sin oförmåga att klara ut det ekonomiska förlorat den gård som Johan Jönsson annars skulle ha ärvt, och sedan – efter att ha skött diverse olika småjobb för att försörja sig själv och familjen, dog han knall och fall och lämnade familjen att klara sig så bäst de kunde, vilket gjorde att modern sägs ha försörjt sig på sånad och spinneriarbeten och levt på gamla skorpor occh vatten och barnen sändes ut att tjäna så fort de kunde. Bland annat äldste sonen Johan Jönsson som vid den tidpunkten var runt femton år gammal.
Han son, Jöns Johansson, växte upp till en sträng och egensinnig man som aldrig rörde alkohol och som verkar ha haft ett kärvt förhållande till alla människor omkring sig. I hans texter ser man nästan hur gubben hötter med näven mot himlen och det händer att han förbannar än den ene än den andre som inte finner nåd i hans bok. Och de var många.
Han var omtalat snål och andra delen av hans memoarer kunde jag aldrig ge ut av den enkla anledningen att det som han själv betecknade som reseberättelser knappast var något annat än en uppteckning av de kostnader som resorna åsamkat honom. Vi vet därvidlag bara att han besökt Rom, Paris och andra ställen och de kostnader som detta inneburit. Någon liten kommentar om sevärdheterna kan han undslippa sig ibland, ofta ironiska eller nedvärderande. Den som väntar sig superlativer blir besviken. Han är aldrig imponerad och aldrig nöjd.
Hans levnadsteckning leder oss alltså bara fram till den punkt då han utbildade sig till lärare och övergav sitt målarkall. Han hade -enligt egen utsago, varit en skicklig dekorationsmålare och tydligen har han dekorerat en del slott och herresäten både i Skåne och runt Stockholm när han var ung. Men han hade inget gott att säga om sina målarkollegor som enligt honom – förmodligen korrekt, var supkarlar och inte kunde klara en arbetsdag utan att ta sig en sup eller flera i samband med det särskilda klockslag från någon av stadens kyrkor varefter sådant ansågs vara i sin ordning.
Han var med andra ord en kolerisk natur, om han höll det inom sig eller inte kan vi inte veta. Vi vet att han i motsats till sin far (som han beskriver som högväxt, enligt uppgift runt 180cm lång) var kortväxt, hade ett lockligt ljust hår som grånade tidigt och blev tunnare och att han tycktes sakna förmåga till moderation när det gällde attityd till andra människor.
Det var alltså föga förvånande att han – enligt uppgift, ska ha lagt en förbannelse över den eller de som la tassarna på hans saker. Jöns Johansson dog 1916 av en massiv hjärnblödning i sitt hem – en enrummare på Upplandsgatan i Stockholm som absolut inte fick vädras och där tobaksröken bildade en Lützendimma som besökare hade svårt att uthärda. Han hade, så vitt vi vet, inga förhållanden med någon, inga närmare vänskapsrelationer och de enda släktingarna var hans två syskon med familjer. Det mesta gick sannolikt till brodern Carls familj i Kalmar och en del till den femton år yngre systern, min mormors mormor, också bosatt i Kalmar. Med åren spreds arvegodset över landet och idag är de enda föremålen från Jöns tillhörigheter som jag känner till ett fotografi från 1861 föreställande hans far, Johan Jönsson (omslaget till boken ”Skolmästaren i Tirup”) som min morbror numera har på väggen samt ett träsnitt som lär vara ett självporträtt av Jöns som ni kan se på omslaget på hans egen berättelse ”Stockholmaren från Tirup”. Min mormor hade porträttet av fadern på sin sovrumsvägg i sin lägenhet i Sigtuna och påstod bestämt att Jöns var där då och då. Min mor har idag träsnittet, men några spöken har hon aldrig sett. Kanske har hon inte förmågan att uppfatta dem, eller också hade min mormor större fantasi.
Jag fick för några år sedan ett digitaliserat fotografi som föreställde Jöns Johansson på äldre dagar av en syssling till min mamma som jag kommit i kontakt med när boken om Johan Jönsson precis hade släppts. Jag har dessvärre lagt bort det – förhoppningsvis ligger det på min gamla dator. Men det visar en äldre man som får en att tänka på Schopenhauer, vars livssyn han säkert delade. Hans livsverk blev heller inte helt bortglömt för han medverkade flitigt i lärarförbundets tidning och skrev också en prisbelönt uppsats om sin lärargärning 1891 som jag sett förekommer som underlag i några uppsatser jag hittat på nätet. Han var en sträng man som nog inte förstod andra särskilt bra och hade han blivit född idag hade han sannolikt fått någon form av bokstavsdiagnos. Sånt går ju i släkten så det är nog inte helt orimligt att tro att han var en högfungerande autist.
Tvär var han i alla fall och han tycks inte ha haft mycket gott att säga om mänskligheten. Vem vet, kanske har han ändå valt att låta spökandet bero, ty det som är materiellt är ju förgängligt liksom livet självt. Men det var nog inte en tanke som han kunde ta till sig när han levde.
Hälsar
Thomas