Hoppet sägs vara det sista som överger människan. Ibland har jag lust att kunna ringa upp folk som bestämmer och bara bjuda ut dem någonstans och snacka med dem över en fika – och fråga: hur resonerade du nu? För jag förstår inte denna konstiga inställning att folk ”måste ha incitament att ta ett arbete”. Tror de verkligen att folk som jag vill sitta här hemma och söka, och söka, och söka och i bästa fall få artiga men ändock färdigformulerade svar att de ”valt att gå vidare med annan sökande” eller som jag själv fått i svar en gång för några år sedan att vi valt att anställa ”en mer junior resurs”. Det är ju inte så att jag kan välja och vraka vilket jobb jag vill ha, jag blir ju inte ens kallad till intervju. Och politiker snackar om incitament att ta jobb och sänker a-kassan – något som en viss hr Åkesson för inte så länge sedan lovade aldrig skulle hända så länge han hade något att säga till om. Uppenbarligen förhandlades detta bort, för just precis så blev det. För vi behöver incitament att ta arbete. I en lågkonjuktur efter en global pandemi.
Själva har politiker på riksplanet oförskämd hög lön och garantilön efter avslutad tjänst, för de behöver inget incitament för att ta något nytt arbete/uppdrag – för det förstår man ju är svårt för en politiker i sk utsatt ställning. Den logiken förstår jag inte heller. Borde det inte vara samma villkor för dem? De flesta tycks ju få jobb rätt enkelt som lobbyister eller som styrelseproffs och någon begränsning av deras arvoden, förmåner och löner har aldrig tagits upp av någon utanför Vänsterpartiet, som tycker allt är orättvist och protesterar av gammal vana.
Jag lämnade liberalerna då Sabuni gjorde en högersväng och har ingen tanke på att återvända förrän man börjar tänka på att liberalism inte bara handlar om individens frihet eller marknadens frihet. I synnerhet inte det sistnämnda. Den dag som man inser att en viss tanke på det allmänna och kollektiva inte skadar, då kommer jag återansluta – och jag misstänker att jag inte är ensam för vi är ganska många besvikna liberaler där ute som inte känner igen partiet.
Jag har i det förflutna försökt att skriva till statsråd, bara för att fråga – men man kommer aldrig fram till dem. Breven besvaras av en politisk sekreterare som klipper och klistrar lagtext och någon vidare diskussion med Vox Populi (folkets röst) får därför statsråd och politiker sig sällan eller aldrig till livs. De skyddas från verkligheten och resultatet av deras politik av en effektiv vägg av hårt arbetande uppåtsträvande sekreterare som själva en dag hoppas kunna sitta på taburetten. Magdalena Andersson började så och även en viss hr Ulf Kristersson.
Visst, ett statsråd är mycket upptaget, men någon liten ”reality check” bör även statsråd kunna ägna sig åt någon gång ibland.
Sverigedemokraterna sitter i statsrådsberedningen och försöker på detta sätt både äta kakan och ha den kvar. För i samma sekund som deras valbas upptäcker att även de förvandlas till etablissemang så kommer deras stöd att minska till de runt 10-12% som stödjer dem för att det tycker det är ”nog nu” och att de gått i ”livets hårda skola” och minsann vet hur det är. Vilket är tveksamt, de tenderar att reagera endast på det de ser själva och glömma bort den osynliga värld som innehåller resten av verkligheten som de av olika anledningar inte ser lika självklart.
Det är dock högst sannolikt att även SD kommer att göra som systerpartierna i Europa om de kom i maktställning. Begränsa demokratin och se all demokratisk opposition som lojalitetsbrott. Hörby i Skåne är ett skräckexempel. Sådana tendenser har de redan gett uttryck för när de ifrågasätter public service och oberoende journalister bara för att de ställer sig tvekande och kritiserar delar av SD:s politik eller politiker, eller att man gräver fram saker som partiet inte verkar vilja stå för öppet. Och sen har vi ju Richard Jomshof som är öppen rasist och islamafob och uttrycker att han tycker att han måste få säga att ”vi” är bättre. Men alla som stödjer SD eller är medlemmar där är inte rasister, många missnöjesröstar som sagt för att de – fullt riktigt enligt min åsikt, har tappat hoppet om det s k politiska etablissemanget och vart vi är på väg. Vi ser den tendensen i hela Europa. Men det finns inga snabbfixar för våra problem, och partier som t ex SD får röster genom att påstå att de kan göra just det. Ordna allt snabbt med ett magiskt knyck med sitt trollspö.
I Frankrike ser vi det tydligast. Macrons politik och ledarskap har blivit så impopulärt att många röstar på de här ytterhögerpartierna för att de ännu inte haft chansen att ställa till det, som de andra gjort. De kommer sannolikt få en ytterhögerkoallitionsregering som kommer försvaga EU och demokratin, indirekt stötta Ryssland och göra vår värld betydligt mörkare. Lägg sedan till att demokraterna i USA inte har något alternativ till den åldrade Biden som inte klarar av att stå emot Trumps populism, narcissism, rena lögner (som förblir oemotsagda av andra republikaner som borde veta bättre) och isolationism. Vi har mörka år framför oss. Det krävs lite av ett mirakel nu. Men jag slutar inte hoppas ändå.