Tankar vid vårdagjämningen
24 mars 2024
Det är vårdagjämning. Solen tittar åt vårt håll lite då och då, fåglarna är fullt sysselsatta med älskog eller att åtminstone försöka få sina respektive partners intresserade av att vara en smula amorösa. Jag har turkduvor i kastanjen här utanför och de är väldigt tajta, medan ringduvorna har en annan dynamik. Hanen (antar jag att det är) flyger och sätter sig på samma gren som honan så att hela grenen gungar (de är rätt stadiga, ringduvorna) varefter honan nonchalant flyger iväg och sätter sig någon annanstans. Jag kan nästa höra hans frustrerade rop ”hallå, vi hade ju något på gång, ju” varefter han flyger efter henne och det hela upprepas igen. Nej betyder inte nej i den här delen av duvvärlden.
Jag har sett stjärtmesar (ja, de heter så) i trädet en gång på de snart elva år jag bott här. De är förmodligen de vackraste mesar jag känner till. Helt vita så när på lite vitt och svart på vingarna flyger de på mesars sätt mycket nervöst mellan grenarna i hopp att hitta något gott. Det finns väl inte så mycket gott i just den här kastanjen, för jag har som sagt bara sett dem en enda gång här. Men de är vackra och jag ser gärna att de kommer tillbaka.
Forsytian är på gång också. Den brukar blomma ut så här års och bidra till koltrastarnas förnöjelse, för honan brukar gömma sig därinne medan hanen flyger runt och talar om för alla andra koltrastar att allt detta är hans. Jag tittar alltid efter henne därinne när jag går förbi. Förrförra året såg jag dock bara liket av vad som förmodligen var hennes partner, så jag antar att hon antingen skaffat sig ny partner eller lämnat plats till en annan koltrast, för jag har sett både henne och honom efter det och fast det är möjligt att det existerar mer än ett par härinne så har jag läst någonstans att de är rätt territoriella, koltrastarna. Men det kan förstås vara som med allt annat man läser: fel.
Det tog mig många år att inse att bara för att en person som man litar på har en åsikt eller lägger fram något som framstår som ett faktum, behöver det inte vara sant, rätt, eller i närheten av fakta. Människor har fel. Texter kan vara felaktiga utan att författaren haft någon som helst avsikt att ljuga. Det är därför som det är så viktigt att vi inte tillämpar vad jag lite vanvördigt kallar för journalistisk källkritik, dvs att en uppgift kan vidimeras genom att tillräckligt många framför den. Vi som läst historia – och därmed källkritik, har lärt oss att källkritik är så mycket mer än så. Det finns många aspekter som man måste utsätta en källa för innan man kan hävda att den är korrekt. Och inte ens då är det säkert att den verkligen stämmer.
Historierevisionister brukar – i motsats till vad man kanske kan tro, övertolka sina källor och är mer benägna att bortse från saker som motsäger deras tes än att lägga till saker. Mannen som hävdade att gasningen av judar var en lögn lät till exempel ta prov på väggarna i gaskamrarna i ett av förintelselägren och skicka in den till ett laboratorium med frågan om de kunde hitta spår av vätecyanid, vilket laboratoriet inte kunde hitta. Här har vi dock två problem:
Vätecyanid – Zyklon B, försvinner efter ett tag. Det var därför det ansågs vara lämpligt för att motverka vägglöss och andra skadedjur under tjugo- och trettiotalet. Efter femtio år är chansen att hitta spår av den gasen i princip noll. Laboratoriet som utförde testen fick inte veta syftet och blev förfärade när de fick höra om saken.
Det var inte alla förintelseläger som använde Zyklon B. Vissa läger använde andra gaser som kolmonoxid och ändå drog denna förintelseförnekare slutsatsen att eftersom inget spår av gasen vätecyanid kunde påvisas i testet från förintelselägret han skickat in, måste hela förintelsen vara en lögn. Den historien borde vara ett typexempel på journalisthögskolan över hur man inte tillämpar hermeneutik – ett fint ord för källtolkning.
Nog om det. Nu sitter jag här i farstun till våren och undrar lite vart livet ska ta mig härnäst. Jag vet faktiskt inte alls vad jag vill göra. Kanske kommer det finnas tid till att njuta lite extra av våren och bryta skrivkrampen när det gäller mitt hemliga bokprojekt som snurrat i min skalle i några år. Jag kommer åka upp till Småland i några dagar för att se om det släpper. Men jag tror inte att det finns några stjärtmesar där, inte ens när det är vårdagjämning.