Tiden går. Kroppen åldras, världen runtomkring en ömsar skinn. Men, som sagts så många gånger av så många människor: inuti bor det en ung människa som ibland inte förstår att världen sprungit vidare, ungdomsvännerna mognat till ansvarstagande vuxna och blivit andra och ens referenser och stödjepunkter i tillvaron inte nödvändigtvis delas av någon annan. Jag har blivit en ensam människa.

Låt mig snabbt tillägga att jag inte skriver för att beklaga mig över min ensamhet: det bekymrar mig inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag saknar förstås tiden då det fanns en grupptillhörighet, en ömsesidig förståelse för spretiga referenser från litteratur och kultur och den där möjligheten att lyfta luren och prata bort en stund. Men jag har lärt mig att uppskatta tystnaden och lugnet och är en betydligt stabilare och tryggare människa än jag var då jag var ung. Jag vet samtidigt att jag med min lilla egna syn på tillvaron och oförmåga att förstå vissa aspekter av det sociala spelet, både var och är en jobbig bekantskap som prövade mina vänner en hel del utan att egentligen mena det. Att det rörde sig om ett funktionshinder blev ju inte klarlagt förrän långt senare.

Men tiden går. I år fyller jag femtiotvå år och på min födelsedag är det nu exakt trettio år sedan min far gick bort. Det var en traumatisk upplevelse på många plan, för vi kom inte särskilt bra överens, min far och jag. Jag brukar säga att vi delade tystnaden och inte så mycket mer än så. Några dagar innan han gick bort och med åtskilliga flaskor vin i sig för att bedöva sin dödsångest så sa han till mig att vi förmodligen var för lika, han och jag. Det krävdes kanske de där flaskorna med vin för att alla filter skulle svepas åt sidan och han kunde prata med mig, med oss, helt från hjärtat. Något han inte verkade klara av när han var nykter.

Han var egentligen en väldigt snäll människa, min pappa. Bad man honom om något ställde han alltid upp även om han emellanåt kunde komma med både en och två förmaningar i samband med det. Han var en lite udda fågel och han växte upp i en miljö, en arbetarklassfamilj, där han med sin mer teoretiska begåvning inte riktigt passade in och han fick förmodligen höra det också.
Han rökte sedan han var mycket ung och han ärvde dessutom alkoholism, en förbannelse som tidigare förstört livet för några av hans morbröder. När han var femtiofem hade han utvecklat en elak cancer som snabbt skulle bryta ned honom och skicka honom till graven, endast fem veckor efter att den upptäckts.
Jag var tjugotvå år. Jag hade varit hos honom dagen innan och sjukdomen hade gjort honom elak och tvär mot alla oss barn som turades om att vara hos honom i hans radhus i Myrängen. Hans sista ord till mig var ”en dag kommer du förstå” och givetvis hade han rätt. Jag förstod verkligen vad han menade i sin sista argumentation, men vid tjugotvå års ålder var jag ännu inte mogen, inte redo, att ta till mig det. Den natten dog han omgiven av sina syskon och två av sina barn. Jag var inte där. Ingen kunde köra mig ut till sjukhuset och jag var livrädd att ge mig ut i natten själv för att ta mig till sjukhuset – jag led fortfarande av en otrygghet och rädsla efter en grov misshandel jag fått utstå drygt fyra år tidigare.
Dagen efter samlades vi dock på Huddinge sjukhus, i sjukhuskapellet. Min pappas kropp låg på en bår med endast ett vitt skynke över sig. Jag var som sagt tjugotvå, men hade redan vid den åldern sett en hel del döda kroppar i samband med mitt arbete i vården. Men att se min pappa ligga där – eller rättare sagt skalet efter min pappa, var mer än vad jag klarade av. Och det jag egentligen sörjde var chansen att ha en vuxen relation med min pappa och reda ut alla de saker som vi aldrig förstod hos varandra. Sen att det inte alls är säkert att vi någonsin skulle komma till den punkten i vår relation, spelade inte så stor roll den sekund då jag insåg att chansen var borta, min pappa var borta och med honom alla chanser att prata ut och förstå varandra.
Det är som sagt trettio år sedan nu. Jag närmar mig själv den ålder som min pappa var i när han dog och mycket av det som han sa att jag skulle förstå, förstår jag nu. Andra saker kommer jag nog aldrig att kunna ta till mig.

Fagersjöskolan i bakgrunden. Bilden är tagen precis bakom den plats där det låg låga barracker där bl a Unga örnar och en av de tre fritidsgårdarna i Fagersjö låg. Till höger anas de bergknallar som skiljde höghusen på Skrakgränd från skolgården.

Det är inte bara det att tidens vind har svept bort honom och en rad andra släktingar, vänner och bekanta. Även platser och tidsandan är borta och ersatt med annat som nu ligger som grund för andra generationer av människor att mista och sakna, för tidens sopkvast sveper ju över deras verklighetsgolv också.
Själv sitter jag ensam i en lägenhet i Malmö och funderar över livets obeveklighet. Min mamma är nu 85 år gammal och bor kvar i min uppväxts Fagersjö, en plats som numera inte är den oas som jag upplevde den som när jag växte upp. En bomb exploderade hundra meter från min mammas hus, Hennes på ålderdomen förvärvade dövhet besparade henne dock från den dramatiken. Utanför lystes natten upp av blåljus och gatan fylldes av ambulanspersonal, poliser och brandmän. Inne i min mammas privata universum pågick vetenskapens värld och hon smuttade på sitt te och klappade katten som sov lugnt i hennes knä och världen utanför bekom dem inte ett jota och det är ju bra, det.
Fagersjö är inte vad det var – endast skolan minner om den tid då jag gick där och de branta stenhällarna varifrån jag vid minst ett tillfälle trillade ned och slog mig duktigt finns förstås kvar. I övrigt är Fagersjö blivet något annat, jag är någon annan, vännerna är uppvuxna och blivna andra men inuti mig finns det fortfarande den där pojken som inte verkar vilja förstå det där.
Jag tänker nog låta honom vara.