Alla känner förmodligen igen sig. Det finns dagar då man kanske inte bör ha gått upp, för allt man rör vid tycks gå sönder eller kompliceras i enlighet med Murphys lag. Det brukar av någon anledning kallas för en Tycho Brahe-dag. Tycho Brahe hade som bekant sin varelse på Ven, och han var ingen trevlig människa då han hade den där förmågan att bli osams med alla människor. Det lär vara därför han bar en näsprotes, för någon skar av näsan på honom i en duell när han var ung (- eller ett bråk på fyllan, källorna är oeniga där också). Näsprotesen lär ha varit i guld, förresten. Bönderna på Ven behandlade han som om de vore hans livegna och det finns åtskilliga historier om vad han utsatte dem för. Han var aldrig populär hos dem.

Jag hade en Tycho Brahe-dag idag. Saker och ting började strula redan innan jag lämnade hemmet. Bland annat slog jag upp ett sår rakt på ett eksem jag har på skenbenet med blodvite som följd. Dessutom var den här morgonen i Malmö som  hämtad från någon av Tarkoviskijs filmer. Det var alltså grått, fuktigt och regndropparna dröp från våta trädgrenar som väl vi lite till mans hade hoppats kunna knoppa lite grand nu lagom till April. Folket rörde sig genom eländet med böjda ryggar och öppna paraplyer.

Tycho Brahe (1546-1601) och hans berömda näsprotes.

Regnet föll alltså, och premiärturen med min nyinköpta elscoter lockade mig inte så mycket. Jag bestämde mig för att införskaffa en skrivare till kontoret för jag behövde verkligen skriva ut en del saker, så det blev bilfärd istället för elscoterfärd. Jag köpte en nedsatt produkt som det görs mycket reklam för nu, i och med att den inte har bläckpatroner utan bläckbehållare i själva skrivaren som man fyller på med flaskor. Fint, tänkte jag. Billigt och praktiskt. Så jag köpte den, packade in den i bilen och dröp bort till kontoret där några av mina webbskript på föreningens hemsida hade fått för sig att strula lite. Förhoppningsvis märkte inte någon det och jag kunde till slut laga felet och få sidorna funktionella igen. Därefter så lade jag ögonen på kartongen som innehöll skrivaren och började installera den. När man väl tagit bort alla kartongbitar och plastbitar som är gömda både utanpå och inne i maskinen så satte jag i sladden i väggen och plötsligt befann jag mig i ett mycket mörkt rum där endast datorn fortfarande gick. Jag suckade djupt och gick för att leta reda på vaktmästaren. Jag fick sällskap av några kontorsgrannar som jag tydligen och släckt ljuset för och under en tyst minut stod vi allihop och stirrade på proppskåpet. Använde vi för mycket ström? Var det något fel på skrivaren? Var det något fel på grendosan jag använde? Men alla säkringarna satt i rätt läge.

Sen kom en av de andra som förestod lokalerna där vi sitter och sa att det fanns ett proppskåp till. Han gick dit, slog på strömmen igen och sen gick jag tillbaks in på mitt kontor,  tog bort grendosan och satte i skrivaren direkt i uttaget. Allt blev svart igen och jag bad grannarna om ursäkt. Vaktmästaren tog under tiden grendosan och testade den i köket. Den fungerade utan problem där och jag började frukta att skrivaren var ett måndagsexemplar och att jag var tvungen att åka tillbaka med den. Jag förvarnade grannarna om att det kanske kunde hända igen när jag testade skrivaren i ett annat uttag, och de sa artigt att det inte gjorde något.

Skrivaren slog på och strömmen förblev på. Vi hade följaktligen ett uttag på kontoret som det var fel på, så då var det bara till att felanmäla det.

Den följande installation var bland de mer petiga och svårare installationer jag gjort – och jag har säkert installerat flera hundra skrivare genom åren. Men till slut satt printhuvudena rätt, behållarna var fulla och papper fanns i skrivaren.

Då vägrade den skriva ut i andra färger än svart och blått. Jag fick göra om alltihop och tillslut vaknade han till liv och började – motvilligt, att skriva ut nyckelkvittenser och annat jag behövde just då. Som tur var rörde jag inte vid varken dator eller skrivare mer på en stund för jag byggde upp en viss andel statisk elektricitet som sedan elektrifierade mig när jag skulle stänga ned kontoret för dagen och åka hemåt. Som en liten eftersläng så att jag inte skulle glömma bort Tycho Brahe.

Tycho Brahe själv dog tydligen under en kejserlig taffel – en historisk skröna gör gällande att eftersom man inte kunde lämna en kejserlig taffel hursomhelst och det där med toaletter i slottet ännu var några hundra år bort (kejsaren och de mer betydelsefulla gästerna kunde få en speciell toastol rullad under sig om naturen kallade) så höll sig Tycho Brahe så eftertryckligt att urinblåsan sprack. Fantasilösa historiker har sedan dess dementerat det hela och påstod att han sannolikt fick en stroke. Bönderna på Ven jublade nog hur som helst.