Tydligen så pågår det en konflikt bland den skrivande skaran av människor huruvida vi ska kapitulera inför massans oförmåga att kunna skilja på ”de” och ”dem”. Ranelid rasar och menar att grammatiken är en konstant som vi ska vårda och inte ändra på.
Men vi ändrar dock på den likafullt. Då och då tar språket och ömsar skinn och utvecklas till något annat – och huruvida det är något bra eller dåligt behöver vi inte ta upp här. Det intressanta är nämligen att det sitter förståsigpåare – många gånger professionella skribenter, som tar sig rätten att dra en skiljelinje mellan vad som är rätt och riktigt och vad som är fel och pöbelaktigt. En språkforskare jag känner sa en gång uppgivet till mig att det är bättre att folk skriver dom och gör sig begripliga än att de använder de och dem fel, vilket skär i vilket språkhjärta som helst.
Reformen lär väl komma. Förra gången en större språkreform drevs igenom så förfasade sig en viss mängd av författare som framgent vägrade att förbigår verbens pluralformer – däremot så fann de det rätt och riktigt att avskaffa de ljudlösa bokstäverna i ord som ”hvit” eller ”hafva” – en dylik reform väntar f ö fortfarande på att hända i Danmark som har de här tysta bokstäverna kvar. Poängen är att det är inget som hindrar t ex. Ranelid att även i fortsättningen skriva de och dem på rätt sätt. Det kommer sannolikt jag att göra, poängen är att de breda lagrens språk nog ändå måste respekteras i dylika fall. Fortsättning följer.