Parkvägslamporna avger ett särskilt kallt, vitt ljus. Jag får alltid minnesbilder från förr när jag ser dem. Jag tänker på parkbänkarna och de dova ljuden av steg när folk gick på parkvägen från bussen från ljuskägla till nästa ljuskägla. Vi bodde på en kulle, precis ovanför en sådan parkväg och jag såg det där från köksfönstret varje kväll. Från mitt rum på nedervåningen kunde jag höra de där stegen ackompanjeras av ljudet från järnvägsövergången på andra sidan parkvägen när bommarna gick ned. Sen kom pendeltågen farande förbi som lysande lysmaskar. Efter detta, tystnad.

På den tiden var man tryggare i sitt mikrokosmos än vad jag kan känna att jag är nu. Det fanns en rad med människor som det talades om i detta mikrokosmos. Världen var mycket mindre och redan när man kom till Farsta var man på okänd mark och kände nästan ingen. Men Fagersjö var hemma, man kände inte alla, men man kände området, alla nyponbuskar, lummiga parkvägar och fotbollsplaner – det fanns minst fem sådana och vi använde dem alla vid något tillfälle.

Detta är alltså den plats som jag alltid räknar som den plats jag kom ifrån även om jag faktiskt föddes i Farsta och inte Fagersjö. Men barndom och ungdom tillbringades här, en liten isolerad stadsdel skyddad av skog och vatten från de större förorterna runt omkring.

Från Fagersjö minns jag särskilt en helt flintskallig man som påstods bjuda hem barn till sin lägenhet att se video för oklara syften – men ingen jag kände visste någon som verkligen varit där. Det var förmodligen bara illasinnade rykten. Han fick nog sitt rykte av sitt utseende. Man skyggade lite när man såg honom – för han såg inte snäll ut. Helt flintskallig, med brottarnacke  och lång kraftig fysionomi. Ganska många år senare såg jag och en kollega honom ligga helt livlös på en parkväg vid Säfflegatan i Farsta. Vi trodde han var skadad, men han vaknade upp så fort vi stannade bilen och tilltalade honom. Han var bara ordentligt berusad. Min kollega tog bilen runt till Sunneplan och jag hjälpte honom att ta sig hem till sin lägenhet där via parkvägen. Vi tog oss dit på några minuter och han ville ge mig pengar som tack för hjälpen, men jag avböjde. Jag ville inte ha betalt för att jag för en gångs  skull visat civilkurage. Det hela skedde inte i tjänsten – vi var kvällspatrull i området och hjälpte äldre och funktionshindrade på kvällarna, men han var inte någon vårdtagare, vi såg honom bara ligga där. Han var bara en stackars människa som druckit för mycket och inte kunnat ta sig hem. När jag mötte upp min kollega nere på gatan och satte mig i bilen igen så föll en hundralapp ur min jackficka. Jag hade inte märkt när han lagt den där.

Det fanns andra figurer i Fagersjö när jag växte upp som man höll visst avstånd till. En gammal knarkare som tydligen ramlat ned på ett järnvägsspår och fått ena benet avklippt vid något avlägset tillfälle. Alla trodde att han skulle dö när som helst och när han kollapsade på bussen en gång vågade ingen hjälpa honom. Inte heller jag. Jag skämdes för det och jag antar att busschauffören ordnade ambulans via sin radio. Men bussen tömdes runt honom väldigt snabbt.  Detta var under AIDS-paniken på åttiotalet och vi visste egentligen inte så mycket om det där viruset och hur det spreds – några år senare när jag själv jobbade i vården vårdade jag några personer med sjukdomen och då var man bättre insatt i vad det hela faktiskt rörde sig om.  Han hade i vilket fall som helst sannolikt inte AIDS. Så vitt jag förstår så tog han sig faktiskt ur sitt missbruk till slut.

Det fanns också en uppsjö av alkoholister i området som jag snart insåg att de trots sin uppsyn och slitenhet var väldigt intelligenta människor vars missbruk lett dem ut på stormiga vatten där varje dag verkade vara en kamp för att inte drunkna. De flesta av dem gjorde nog det, dessvärre. Men jag gillade att lyssna på några av dem, människor som gärna ventilerade sina åsikter om både det ena och det andra utan att bry sig särskilt mycket om om någon lyssnade på dem. Det var lite som speakers corner.

Sen var det Skräp-Otto. Han var egentligen inte farlig alls, men han var en butter gubbe som inte gillade att folk slängde saker i naturen. Han tog upp dem och lade dem i papperskorgarna igen, eller – om det var något han fann användbart, så tog han hand om det själv. Han muttrade mycket och gick dagligen flera rundor på parkvägen från Ejdervägen där han bodde till Fagersjö centrum, där han vände. Jag följde med en kompis för att möta honom en gång och jag trodde att han skulle reta honom som många andra av ungarna i trakten gjorde. Men min kompis förvånade mig med att vara oerhört artig och visa honom respekt och småpratade en liten stund med honom, vilket Skräp-Otto, vars egentliga namn var Erik, verkligen uppskattade. Jag lärde mig oerhört mycket på de tio minuter som det samtalet pågick utan att jag själv sade ett endaste ord.

Tänk så mycket tankar och minnen man kan få i huvudet bara av att titta på när parkvägsbelysningen tänds.