Om jag av någon outgrundlig anledning skulle bli ombedd att göra ett sommarprogram, vad skulle jag prata om? Sommar i P1 för mig är alldeles för mycket livsöden, människors olika former av kamp mot allt vad de vara månde och erkännanden. Många människor gillar att lyssna på sånt, så jag säger väl ingenting om det. Ibland blir det skandal – som när Tomas di Leva (på uppmaning av Måns Herngren, ska väl tilläggas) bara spelade sin egen musik i sitt program. Det fick folk att gå i taket och jag tror inte att någon minns vad han egentligen pratade om. Bara att det uppfattades självupptaget. Vilket det väl var, på sätt och vis.
Nej, mina favoriter har varit Johan Hakelius och Torsten Ehrenmark. Den förre gjorde ett sommar utan att en endaste gång använda pronomet ”jag”, vilket torde vara unikt. Han läste upp en ypperlig essä om ett mänskligt fenomen med alla de detaljer och det vetande som han är unik med i svenskt kulturliv. Den andra använde ordet desto oftare, men det var i den kåserande stil med vardagsobservationer som tyvärr dog med honom. Ehrenmark var aldrig i centrum för sina kåserier, han förblev en observatör till vardagens absurditeter och ingen bjöd mer frikostigt på sig själv än han. Ett sådant program skulle jag vilja göra – om jag hade fallenheten och kunskapen. Men förmodligen skulle det bli någonting som är precis som alla andras. En historia om en resa genom livet.
Kanske skulle jag inleda med att berätta om hur det var när jag insåg att jag fanns till. En sån där snabb insikt som samtidigt kommer med insikten att detta ögonblick av plötslig klarhet också har ett slut, medvetandet som sådant har ett slut precis som det har en början; de där dimmiga minnena av mig och min mamma i januari 1976 när vi lägger blommor på min morfars grav och jag, snart fyra år gammal, inte förstår konceptet med att ge bort saker till människor som inte längre finns eller att de faktiskt inte längre finns. Min kommentar var ”drar morfar ned blommorna då vi gått?”, vilket förmodligen är det tidigaste minnet jag har. Det ska väl tilläggas att jag aldrig träffade min morfar. Han var bara ett namn, ett begrepp och han dog som sagt i slutet av 1975, då jag bara var tre år, på det fjärde.
Denna insikt om existens kom till mig i ett rökigt radhus i Tyresö, hos en vårdtagare som under skrikande och svärjande (då vederbörande hade ont i hela kroppen och varje förflyttning var ett helvete) förflyttades från köksbordet och cigaretterna, till sängen för några timmars vila. Radion stod jämt på där och i samband med en där plötsliga insikten att jag fanns spelades Tomas Andersson Wijs låt ”Slå”. Det var första gången jag hörde den, eller den artisten. Det visade sig att han och jag är födda bara några dagar från varandra. Han i Fruängen och jag i Farsta. Kanske föddes vi båda på Södersjukhuset och låg och insöp alla intryck omkring oss där ungefär samtidigt. Jag har följt honom sedan jag hörde honom i det där radhuset: han är nog den bäste textförfattaren i sin generation, även om hans musik inte alltid håller samma höga klass. Flera plattor kanske han borde ha låtit bli att släppa. Men då och då presterar han ett guldkorn även musikaliskt. ”Så slå mig tills jag blöder ljus…”
Kanske var mitt liv inrutat i inbillad trygghet innan dess. Jag hade en osviklig förmåga att missa vinkar och underförstådda sociala signaler. Att jag hade Asperger hade jag ju ingen aning om förrän jag var 27. Men något var annorlunda med mig och jag förstod inte riktigt vad. Jag omfamnade min egenhet och omgav mig med människor som jag tyckte att jag kunde lära någonting av. Oftast stod de ut med min kantighet men ibland blev de irriterade på mig och skällde ut mig, något jag till slut fann uppfriskande. Jag tror aldrig de visste om hur mycket jag uppskattade deras rättframhet och ärlighet. Trots att det inte alltid gick åt båda hållen blev jag aldrig ledsen på dem. Inte då, det kom senare när vi stod vid vägskälet och var på väg åt olika håll i livet.
Sen skulle jag väl berätta om när jag till slut satte mig att läsa historia, idéhistoria och filosofi för lärare skulle jag ju bli. Jag kom att bli grymt besviken, för läraryrket var inte vad jag trodde – det akademiska livet var inte var jag trodde och jag mötte en hel del människor där som jag fick en mycket dålig uppfattning om och insikten att mycket av det akademiska livet gick ut på att slåss. Slåss om forskningsmedel, slåss om akademiska spetsfundigheter, slåss med studenter. Jag skaffade mig utan att mena det fiender i den akademiska världen och insåg snart att jag inte var skapad för forskning. Jag var helt enkelt alldeles för impulsiv och strukturlös för att passa i den akademiska världen – och framför allt: jag är och förblir konflikträdd. Jag lämnade det akademiska plötsligt och tog aldrig någon examen. Jag skrev kandidatsuppsats och det var allt. Men jag lärde mig en hel del saker som jag haft mycket nytta av i livet.
Istället kastade jag mig in i andra andningen av min vårdkarriär. Var med och byggde upp en kvälls- och nattpatrull som aldrig riktigt bar sig. Det fanns fyra distinkta grupper inom den och de var mycket olika sinsemellan. Vår chef kunde aldrig jämka dem och inte heller jag eller min kollega som samordnare kunde få dem att dra åt samma håll. Det var min enda erfarenhet som arbetsledare och där lärde jag mig att chef kan vem som helst vara och klara av – det tyckte jag att jag gjorde, men ledare – det är inte alla födda till. I alla fall inte jag.
Jag skulle berätta om situationen när jag tog tillbaka en anställd i verksamheten pga personalbrist trots att jag fått indikationer att personen ifråga inte var lämplig. Det var en ung tjej som påstod att han hotat henne till livet och jag – och detta ångrar jag fortfarande, trodde att det handlade om ren rasism, för att personen i fråga var svart och den arbetsgruppen var fördomsfull, det visste jag. Men jag hade fel.
Personen var kriminell och gjorde sig skyldig till ett grovt brott medan han var anställd. Mer än så kan jag inte säga. Först då detta blev uppenbart sa vi upp honom. Vi var tre personer i rummet för säkerhets skull när vi avskedade honom, men det blev ett uppträde ändå och samma kväll blev det inbrott i lokalerna. Vi visste givetvis vem det var som gjort det och fick byta lås.
Det var något som jag gjorde fel och ångrar djupt.
Min gymnasietid var kaotisk. Min autism – som jag inte visste att jag hade, gjorde att alla intryck utifrån kombinerat med tonårens hormoner, tog all min energi. Jag orkade inte plugga, jag kunde inte lyssna och till råga på allt så råkade jag befinna mig på fel plats vid fel tillfälle. Det var juni 1990 och fotbolls-VM hade gått åt helvete. Vi förlorade alla matcher med 2-1 och jag befann mig i vägen för två måttligt berusade individer som fick för sig att de skulle ta ut sin frustration på mig.
De drog med mig upp i ett skogsparti och tog ut sin aggression på mig där. Det kunde ha slutat illa, men två bröder från gården där jag bott fem år innan, stannade sin bil och avbröt det hela. Jag kom undan med sprucket käkben och blåtiror. Med psyket var det värre. Det hämtade sig inte på flera år och mitt i debaclet efter misshandeln skulle vi, fem killar i bekantskapskretsen, åka till London tillsammans. Det gick så där. Jag lämnade inte hotellet på kvällstid medan de utforskade klubbar och annat som unga killar i artonårsåldern intresserar sig för. Jag låg som sagt kvar på hotellet och hade ångest. Dagtid var jag dock med och det var då som jag för första och enda gången besökte en gaybar. Men det visste vi förstås inte om när vi gick in.
Vi gick in där för att det i motsats till andra pubar i området inte verkade vara så mycket folk. Vi försökte först gå en trappa upp till något som hette darkroom. Vi visste inte vad det var, men det lät spänmnande. En kort spänstig man med kort blonderat hår och makeup ropade till oss att ovanvåningen var stängd, så vi gick till honom istället och beställde öl.
När vi fått ölen så sa min kompis V till mig att killen bakom disken flörtade med mig. Det hade jag inte märkt. Vi satte oss ned och konstaterade att förutom oss tre och den feminine killen i baren fanns det bara ett äldre amerikanskt par (man känner igen dem direkt) och en man i spännlinne vid en av de enarmade banditer som stod uppställda i lokalen. Men han hade en konstig förmåga att flytta sig närmare oss varje gång vi tittade åt det hållet. Det var något konstigt med den här baren. Till slut gick jag upp och läste en liten plackett som satt innanför dörren och där stod det att ”Kings arms”, som puben hette, var den enda puben i London speciellt riktad till HIV-positiva gay-killar. När jag sa det så spottade mina kompisar ut ölen de druckit över bordet och ville lämna direkt. Av någon anledning så förstod jag inte deras rädsla. Kanske berodde det på att jag inte beställt någon öl till mig själv, inte ens en läsk. Så vi lämnade puben tämligen abrupt och jag retade dem hela vägen hem. Jag ska nog vara tacksam för att de inte slog ihjäl mig, för kunskapen om HIV och hur det smittar var inte särskilt stor 1990 och de var båda klart uppskrämda. De fick naturligtvis inte HIV, men det tog ett tag innan de förlät mig för min okänslighet.
Vi hade varit i London på klassresa redan 1985. Vi bodde i ett ruckel vid Lancaster Gate där fönstren hotade att giljoutinera alla som tittade ut, där duscharna var gröna av mögel och vi fick sova fem pers i samma rum för att hotellet dubbelbokat. Föräldrarna som var med fick tillbringa första natten i loungen och sov på golvet, vilket gjorde dem en smula ledbrutna dagen efter. Men vi var tonåringar i vardande och hittade Shandy (en blandning mellan öl och läsk) i läskautomaterna, många intressanta butiker inne på det då halvt avsomnade Carnaby Street och dammar med karpar stora som småbarn simmandes precis under ytan. Och så var det där med tunnelbanan. Jag och de flesta av mina vänner var vana vid att åka tunnelbanan i Stockholm själva när vi skulle någonstans, det var inget konstigt så när jag lämnade gruppen jag var en del av på Kings Road Chelsea och tog tunnelbanan själv ”hem” till Lancaster gate blev Ulla, vår lärare, helt vansinnig på mig trots att min mamma stod intill. Idag förstår jag varför. Det gjorde jag inte då, jag förstod inte alls varför jag inte kunde åka tunnelbana själv i London under dagtid – det var ju inte något att tala om. Jag åkte buss och tunnelbana själv i Stockholm varenda dag. Men hon blev ursinnig på mig.
Jag förstod inte då att det var en ny värld för henne också och att hon tog sitt ansvar för klassen på mycket stort allvar och att det i hennes värld mycket väl kunde finnas mycket otäckt i den stora sjön som London utgjorde, i motsats till vår enkla damm i Stockholm. Sen att det inte hänt något var kanske bara tur. Men jag var inte den ende i min ålder som var ute och åkte och jag kände mig inte direkt otrygg. Otryggheten skulle komma in i mitt liv senare.
Min musikaliska ”karriär” startade rätt tidigt. Man skrev låtar om hjärta och smärta och det mesta gick i fyrtakt med C som trygg utgångspunkt. Med tiden blev man mer avancerad allt eftersom ens musikaliska smak utvecklades och Beatles -om inte ersattes av så fick sällskap av diverse band som jag spelade in från radion, lånade av kompisar eller fick tips om. Det var gymnasiefasen då mycket musik från Lundell, The The och Morrissey samlades på de evigt utökade blandbanden (Maxell 90 minuters kassettband) samtidigt som jag skrev mer avancerade låtar som sedan spelades in av vårt band Kultur Nu. Jag har kvar lite av de där inspelningarna och skäms inte direkt över dem, men det var dömt att vara en fas då vi snart skingrades av vinden, livet, åt olika håll. Låtarna ligger och samlar damm och jag påminns om dem ibland när ackorden jag använt dyker upp i andra låter. Min låt ”Det oförlåtna” har samma ackordföljd som Coldplays ”The Scientist” – men en annan melodi. Vi var dock typ tio år före. Sen fick keyboarden och trummorna vila i några år tills jag av en slump blev inbjuden att spela trummor i ett bluesband. Jag gjorde bra ifrån mig. Jag är skolad i Ringo Starrs stil och har aldrig påstått mig vara särskilt teknisk. Någon sa till mig att jag gjorde en del svåra grejor utan problem, men misslyckades med det som ansågs vara enkelt – jag var väl inte snabb nog heller. Bandledaren var en skicklig gitarrist, men var också bipolär och hade lagt nästan allt sitt självvärde i faktumet att han var duktig gitarrist och musikalisk. Det fanns ingenting mellan sämst i världen och bäst i världen för honom och han pendlade mellan de två på ett sätt som var prövande för oss andra. För var han i ”sämst i världen”-läget fanns det inget man kunde göra för att han skulle bli nöjd. Till slut lade han ned bandet och jag gjorde bort mig och frågade om jag fick låna lokalen för att eventuellt spela med andra. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han tog oerhört illa upp och det var det sista jag hörde från honom. Kanske lika bra. Jag hoppas att han mår bättre nu och att han kan spela med andra utan att det får honom att må dåligt.
Själv lade jag trumpinnarna och keyboarden på hyllan. Jag känner inte som om jag någonsin skulle få lust att lira igen, men man vet aldrig. Kanske händer det en dag.
Jag har ibland frågat mig själv om jag någonsin varit himlastormande kär. Jag har varit så där trånande förtjust i diverse flickor och damer utan att egentligen känna dem. Så var det i varje fall i skolan där jag var förtjust i några tjejer i parallellklasserna vars utseende tilltalade mig, men jag kände dem egentligen inte. Sen på gymnasiet var det en tjej i klassen som försökte snärja mig i sitt garn, men just då var jag inställd på en annan flicka och förstod inte att hennes antydningar och snälla ord var en flirt. Idag vet jag att jag inte alltid uppfattar de här subtila antydningarna som inte sägs rakt ut. Det har med min Asperger att göra. Men då förstod jag inte förrän efteråt eller om en kompis frågade mig rakt ut vad jag sysslade med.
En annan gång när jag och två kompisar flytt från vad som visade sig vara en ganska vild fest i ett fallfärdigt ruckel på Adelsö (det kanske det inte var, men det var så jag mindes det) så ordnades det en improviserad liten fest med oss tre och tre tjejer hemma i pojkrummet hos en av oss. Det blev en minnesvärd händelse i sig av flera skäl. En av skälen var att en av tjejerna frågade mig om jag ville följa med ut i hallen (som var nedsläckt). Jag följde med och genast trängde hon in mig i ett hörn och med våra nästippar nuddandes frågade hon mig om sina linser. Kunde jag se om hennes linser satt fast ordentligt. Jag svarade att det såg okej ut och bröt mig loss. Det var för nära, för intimt. Jag blev rädd och tjejen blev sur. Jag förstod inte varför förrän jag blev tillsagd av en av kompisarna att jag var en idiot. Och det var jag ju, för jag förstod inte den illa dolda undertonen. Asperger igen.
Den kvällen dominerades sedan av att en av tjejerna drack för mycket och fick hjälpas hem. Vi följde henne hela vägen till Bagarmossen, pratade med hennes mamma och min kompis fick hjälpa henne i säng för ingen annan dög. Hon tålde inte alkohol så bra, den tjejen. Jag hoppas att det gick bra för henne sen.
Jag har sedan på äldre dagar hamnat i förhållanden där jag i det ena fallet var lite smickrad över att någon fattade tycke för mig utan att för den skull vara särskilt kär. Det är ingen bra grund för ett förhållande och så gick det ju som det gick också. I det andra fallet var jag förtjust i den här kvinnan, men vi var inte bra för varandra, för olika och oförmögna att förstå varandra. Vi gick skilda vägar och har inte längre någon kontakt. Efter det har jag inte försökt att hitta någon. De gånger jag har tittat runt på ”marknaden” har jag slagits av insikten att många tjejer annonserar efter en man med väldigt precisa egenskaper och mål som om det vore en arbetsintervju. Jag är ingen färdig lösning, jag är en komplex person med många bra egenskaper och en hel del mindre bra också, ty jag är en människa med alla fel och brister som det innebär. Det måste finnas plats för det. Inte i dejtingträsket, inte. Så det var länge sedan jag tittade där.
Jag och mina ungdomsvänner hölls bland annat ihop av musik. Vi var s k synthare i en tid då det stilla kriget mellan synthare och hårdrockare var en realitet på landets skolgårdar. I mellanstadiet var det en dödssynd att vara synthare och det var mest Kiss, Twisted sister och andra rockband som förekom på skoldiscot vid sidan av poplåtar som tjejerna kunde lyssna på utan konsekvenser, men inte vi killar. Vi skulle råma introt från ”Love it loud” eller ”Heavens on fire”, kunna ”I wanna rock” eller något av de band som förekom vid rundpingisen nere på parkleken.
Det var först i tonåren som jag rycktes med i synthträsket av mina vänner. Jag höll emot längre än de andra, men det fanns en dresscode: upprullade jeans, doctor Martens (gärna med stålhätta), hängslen och det hela skulle helst vara i svart,grått eller vitt. Håret skulle vara kort, men utan skinheadanstrykning. Jag klippte mig aldrig så utom en gång då en kompis testade sin nya trimmer på mig och gjorde mig till skinhead av misstag.
Jag – och skulle det visa sig flera av de andra, var dock garderobshårdrockare för jag gillade nästan all sorts musik med undantag för R&B-soul och Meatloaf. Jag hade otroligt svårt för Jim Steinmans pompösa kompositioner och kunde väl stå ut med Bonnie Tyler någon låt eller två, men Meatloaf… nej det gick bara inte.
Men vi i kompiskretsen gick på konserter med t.ex. Depeche Mode, Nitzer Ebb, Front 242 och Kraftwerk. Kraftwerkkonserten i Solnahallen har lite av ett legendariskt skimmer över sig och där förekom det unga män klädda som på omslaget av Menschmaschine. Expressen hade skickat dit en recensent som inte kände till något om Kraftwerk eller s k Krautrock och han babblade på i sin recension om neofascism och nazism, vill jag minnas.
Jag hade Orup och diLeva intill mig därinne och scenshowen var ju avancerad för tidevarvet. Idag kan jag tycka att det är en hårfin skillnad mellan att sitta på en arena och titta på videoinstallationer med Kraftwerk i bakgrunden och att se dem uppträda. Men jag uppskattar fortfarande musiken. Förresten var en konsert med Depeche Mode nästan lika förutsägbar. Man kunde t o m veta exakt var Dave Gahan skulle säga ”Yeah” genom att lyssna på konsertplattan 101 innan och de konserter jag såg med dem var i princip identiska, som jag minns det. Vissa låtar bytes givetvis ut mellan gångerna, men som liveband är de ganska bleka.
Den bästa konsert jag varit på inträffade då jag jobbade på Hultsfredsfestivalen. Det gjorde jag under ett par år och fick då chansen att se många intressanta band. The Cure, Ministry (där hade jag lock i örat i några dagar efteråt), Slayer (fick mig att avkoda och förstå trash-metal), Entombed, Black Sabbath (som fick fansen att hoppa så att den gamla sjöbotten vid Hulingen skakade på ett sätt som inget annat band lyckades med) , System of a down, bob hund med flera. Men allra bäst var Radiohead. I synnerhet när de spelade ”Sail to the Moon” samtidigt som det var fullmåne över Hulingen (eller det var i alla fall så jag minns det). En fantastisk bra konsert som jag ännu inte sett något band överträffa. Men så går jag inte så ofta på konserter längre.
David Gahan var på Hultsfredsfestivalen ett år med sitt soloprojekt. Jag jobbade då, men hörde honom från min vaktpost. Personal Jesus slipper han aldrig undan oavsett om han hade Andy och Martin med sig eller ej. Men jag tror inte att han spelade min favorit, som är ”Stripped”.
Jag hamnade i vården av misstag. Det var från början ett sätt för mig att komma ut igen efter misshandeln jag varit med om. Jag blev kvar i dryga femton år, fast på olika ställen. Det var en nyttig skola som lärde mig mycket om mig själv och världen. Jag lämnade vården för att jag fick lov att inse att jag inte längre klarade av jobbet. Stressen och min snabbt minskande energi gjorde att det hela tog slut över en dag. Jag fick i princip sparken från ett jobb som jag inte hade någon fallenhet eller intresse för. Orsaken var att jag blev sjuk och blev ombedd att komma in ändå för att de inte hade personal. Jag lovade att försöka men kunde inte förmå mig att åka iväg dagen efter för jag hade ingen energi. Detta fick till resultat att chefen skickade ett brev där det stod klart att jag inte längre var en del av deras vikariepool. Det var första gången det hände mig att jag blev utsparkad på det sättet, men ingenting bättre hade kunnat hända. Jag gjorde inget bra jobb och jag trivdes inte. Inte med mig själv eller jobbet. Dessutom var jag tvungen att åka åtta mil dit och åtta hem så det lönade sig dåligt.
Jag bodde i Småland då i ett litet dragigt hus som jag hyrt för att Stockholm blivit för kallt, stressigt och jag hoppades på en nystart i Småland.
Nystart blev det ju, men alla vårdjobb jag tog i Småland introducerade mig till en verklighet som jag inte trodde fanns. Man avskydde stockholmare i Småland och ingenting jag sa eller gjorde hade någon betydelse, för det kom från en stockholmares mun. Det var sak samma om det var i Ankarsrum, Oskarshamn, Vimmerby eller i Eksjö, jag uppfattade saken likadant på alla ställen.
Det var dags för mig att hitta en ny karriär och eftersom jag sysslat med datorer sedan urminnes tider var det i den egenskapen jag kom att jobba efter det. Men det tog mig ett tag att ta mig tillbaka från den där kraschen in i väggen så de första jobben i Småland gjorde jag som konvalescent. Jag var pensionerad på 25% och jobbade 75% först på ett lövträsågverk där jag sysslade med hemsidan och produktionsuppföljning, men energinivåerna var låga och jag var borta en hel del. Men jag hade en förstående chef som inte ställde så höga krav och jag stod ut med att han såg mig lite som utvecklingsstörd. På sätt och vis var jag ju det, men kanske inte på det intellektuella sättet. Efter det jobbade jag en tid med att programmera en databas för ett företag som sålde fälgar. Databasen matchade ihop firmans varulager med befintliga bilmodeller och i slutet handlade det mest om att mata in alla bilmodeller som fanns – ett rätt enformigt och tråkigt jobb. Jag hann fram till Mercedes innan firman avbröt samarbetet. Eftersom jag jobbade hemifrån så såg jag det inte som ett problem att jag då lämnade Småland och flyttade till norra Skåne. Huset var dåligt isolerat och vintrarna där var tuffa med mycket snö och iskalla mornar med runt 10 grader på ovanvåningen och nedåt nollstrecket på nedervåningen innan man ”eldat upp” huset (som smålänningarna uttrycker saken när de menar att man uppnått acceptabel värme inomhus). Några år senare brann huset ned på riktigt. Men då bodde jag i Perstorp, där jag dock aldrig lyckades hitta något jobb. Jag bodde i ett risigt hus i samhällets utkant med eternitplattor och knarkförsäljning i en av portarna.
Jobb fick jag istället i Malmö och då gick flyttlasset dit istället, för pendling visade sig vara en tuff historia som tog ca två timmar att ta sig dit och två timmar hem. Jag installerade mig i en andrahandslägenhet i Slottstaden och jobbade under några år som IT-ansvarig tills den dåvarande chefens kontrollbehov och dåliga ledarskap fick mig att säga upp mig. Jag kom tillbaka dit några år senare när den chefen slutat, men valde sedan att syssla med annat. Bland annat på en översättningsbyrå och ett vindkraftsföretag. Efter det tog det stopp. Jag sökte hur många jobb som helst men fick aldrig respons, blev kallad till intervju en gång och där visade det sig att andra kompetenser behövdes än de jag besatt. Det är ok, men att bli utrensad för att man råkade vara 50+ är det inte. Så till slut tog jag ett jobb som brödchaufför bara för att ha sysselsättning och inte drabbas av Tidöregeringens hatkampanj mot arbetslösa. Men jag vill helst syssla med administration. Det är jag bra på, där har jag kompetens och erfarenhet men jag blir aldrig kallad till någon intervju för sådana jobb. I vissa fall beror det på att de kräver att man gör ett personlighetstest. Det är vetenskapligt belagt att de där testerna har noll och intet värde och inte säger någonting om ens lämplighet för olika former av arbeten, men det underlättar kanske för rekryterarna som enklare kan sålla bort folk och att de sköljer ut barnet med barnvattnet förstår de inte. Så numera vägrar jag att göra dylika tester. Det är förnedrande och slår hårdare mot personer som t.ex. har någon form av autism eller kanske adhd.
Vi hade en ganska gammal och skranglig grammofon hemma i Fagersjö. Jag minns när jag lånade ”Abbey Road” från biblioteket i Högdalen (Farsta hade av någon anledning inte några LP-skivor) och det där raspet innan ”Something” eller ”Here comes the sun” strålade ut i högtalarna. Men det var den sista låten på A-sidan som verkligen hypnotiserade mig. ”I Want you (She’s so heavy)” anses tydligen vara den första riktiga stoner-låten. Det låter jag vara osagt, men den är hypnotisk och avslutningen som aldrig tycks ta slut, men tonas ut i ett brus som i kombination med LP:ns raspighet får mig nästan i trans.
Så varje gång jag hör den (numera utan det där vinylljudet) så flyttas jag tillbaka till vardagsrummet på Gräsandsvägen 31. Efteråt kanske jag gick ned för trapporna till mitt rum och passerade då min brors rum. Han spelade gärna Santana eller plattor med Sweet, Deep Purple eller den första Judas Priest plattan, plattor han köpt i början på sjuttiotalet. Det förstod jag mig inte på då, men väl flera år senare då de där artisterna fick plats även i min skivback.
Förresten har jag ”Abbey Road” på vinyl, men jag har ingen grammofon. Någon dag kanske jag skaffar mig det och då åker de LP-skivor jag har kvar av min samling ned från vinden igen. Musik kan få en att resa utan att ta ett endaste steg med fötterna. ”Abbey Road” tar mig tillbaka till Fagersjö, ”The Unforgetable Fire” av U2 får mig att minnas promenaderna jag oftast tog mellan Farsta och Fagersjö för att jag missat bussen. Just den plattan får mig att göra den promenaden en sen vinterkväll av någon anledning och ”Joshua Tree” (fortfarande min favoritplatta alla kategorier) flyttar mig tillbaka till en blomsterbutik i Tallkrogen där jag PRAO:ade i en vecka som femtonåring. Det var första gången jag hörde plattan och så fort jag fick pengar gick jag och köpte den.
Så, avslutningsvis, ska jag göra ett återbesök på Gräsandsvägen 31, en mörk kväll cirka 1983.
The Beatles – I want you (She’s so heavy)
Låtlistan hittar ni här