Snart är det val. Tanken känns som en ballong full med vatten som på valdagen kommer att krossas mot verklighetens cementgolv, två veckor från den plats jag befinner mig just nu.
Och jag känner viss oro. Oro för att folk inte känner att det finns politiska alternativ för just dem; för trötta på ideologiskt vilsna politiker bland oppositionen för att ens överväga att ge dem någon röst. Jag har hört det ofta i min bekantskapskrets, uppgivenheten och insikten att verkligheten är fel på något sätt och att en ändring behövs. Men till vad?
Högern har fastnat i det marknadsliberala träsket där Moderaterna skriker om valfrihet när de menar att det måste vara ok för marknadskrafterna att urholka den offentliga sektorn och springa iväg med skattepengar. När de inte gör det så tiger de stilla när det största högerpartiet bekänner färg och jagar utrikes födda med blåslampa i tron att det skulle fixa alla problem, uttala sig grovt generalistiskt om Islam och avsluta med att utnämna alla oliktänkande för landsförrädare.
Om oppositionen hade haft en klar ideologisk vision och kunnat visa att man är redo att faktiskt förändra och ta tag i en del problem som faktiskt finns i samhället hade det inte varit något problem för alla de här tvehågsna väljarna att ge dem sin röst. Men nu består budskapet bara av valfläsk (höjt studiebidrag och slopad karensdag) som vi faktiskt inte behöver och besked i en rad nästan slumpvis utvalda sakfrågor. Var är visionerna? Valstrategerna verkar vara så försiktiga att man kan höra en nål falla i det politiska rum där debatterna borde ligga bortom Jomshofs dumheter, Juholts gravstensbilder och Kristerssons kompiskorruption. Inte för att de sakerna är oviktiga, utan för att de egentligen borde ha uppstått överhuvudtaget om personerna som kläckt ur sig dem tänkt sig för en smula.
SD hymlar inte med vad de vill göra. Deras budskap är glasklart och det är de ganska ensamma om bland alla partier. Det är mycket därför folk röstar på dem i tron att ”hårdare tag”, utvisningar och ett mer auktoritärt styre ska gynna Sverige. Svaret är att framtiden ser mörk ut om SD får mer makt. De har redan försökt väcka frågan om att ändra vissa grundlagar och har precis som sina systerpartier ute i Europa åsikten att opposition och illojalitet är samma sak, vilket bådar illa för pressen om de skulle vinna valet.
På andra sidan det politiska spektrumet hittar vi ett vänsterparti som innehåller en rad aktivister som inte kan skilja på staten Israels göranden och låtanden, deras medborgare och judar i största allmänhet. Vissa företrädare för partiet har offentligt ställt sig bakom dömda terrorister och någon har till och med visat entusiasm för bilder som föreställer dödade judar. Osmakligt är bara förnamnet.
Kanske är Centerpartiet en lösning för de som inte litar på Socialdemokratiska plattityder och brist på ideologisk förankring. De har i själva verket inte sagt så mycket alls bortom luddiga uttalanden från partiledningen som formulerats så att de i princip kan tolkas hur som helst.
En gång för länge sedan fanns det ett satirprogram på SVT som hette ”Detta har hänt” med bland andra Erik Blix. En sketch handlade om några debatterande politiker som står och försöker övertyga varandra om att ”vi är mycket mer rasistiska än vad ni är” apropå Lars Leijonborgs förslag att införa språktest för alla som ville bli svenska medborgare. Det ansågs kontroversiellt då. Nu är det verklighet och inte särskilt roligt alls, för alla politiker tycks vilja gå de främlingsfientliga till mötes och lova hårdare tag utan att på något sätt vilja förklara hur man ska agera för att stävja nyrekrytering och utanförskap. Moderaterna skryter med att de halverat det dödliga våldet och det är en sanning med modifikation. Ja, man har lagfört och låst in en rad personer som utan tvekan ska befinna sig bakom lås och bom, men man har inte löst problemet som gör att de här personerna blivit kriminella från början. Nyrekryteringen har faktiskt ökat så det enda som Moderaterna och deras samarbetspartners gör är att stoppa folk i fängelse och på det sättet visat handlingskraft inför sina väljare utan att ha löst orsaken till att de här människorna befinner sig i fängelse alls. Men det är det å andra sidan inte ensamma om att ha misslyckats med. Endast SD säger sig ha en lösning på det, och det bygger på premissen att kriminaliteten är ett importerat problem. Och nej, det finns det gott om forskning om som visar att det inte är i närheten av sanningen.
Håkan Juholt skrev i ett inlägg på sociala medier att han, när han av en tillfällighet befann sig på Rådmansö i Stockholms skärgård och såg Gösta Bohmans gravsten på kyrkogården där, tänkte att politiker av Bomans typ inte finns längre. Han var en representant för en ”anständig” höger. Moderaterna blev naturligtvis upprörda och Juholt bytte bilden där han står lutad mot gravstenen mot en där han står en bit ifrån.
Jag håller med Juholt om det. Men det är inte bara högern som tappat sin själ. Även hans eget parti saknar den tyngd och ideologiska självkänsla som var kännetecknande för dem innan Göran Perssons tid. Jag har aldrig varit sosse och i alla år har jag varit emot sossarnas dominans över fackföreningsrörelsen och partibokens betydelse för din offentliga karriär. Men idag är sossarna det minst dåliga alternativet. Jag ger dem motvilligt min röst, men hoppas att en ny socialliberal rörelse ska växa fram och ta kampen mot nationalism, främlingsfientlighet och den den tillbedjan av marknaden som Kristersson et consortes sysslar med.
Jag hoppas leva tillräckligt länge för att uppleva det.