Välkommen till thomaslundgren.nu

 

Maten vi bär med oss

18 november 2025

Min pappa gillade inte fiskbullar och min mamma avskydde chokladpudding. Så det var rätter som inte förekom hemma på den tiden som min far fortfarande bodde hemma.

Men sen blev det skilsmässa och han flyttade ut och samtidigt flyttade fiskbullarna så att säga in. Det blev en vanlig rätt i fortsättningen för det var billig mat och dessutom tyckte de hemmavarande tre barnen – bara en av oss hade hunnit flytta ut då, att det var gott.  Märk väl, sjuttio- och åttiotalets fiskbullar hade väldigt lite i gemensamt med de mjuka bomullstussar som man köper i burk idag. Det var kompakta bullar som faktiskt innehöll en smula fisk och man köpte dem i frysdisken – det fanns konservvarianten då också, och även dessa var ätbara på den tiden.

Vad som inte flyttade ut när fadern lämnade hemmet var hans norrländska matarv. Mina föräldrar var gifta i tjugo år och under den tiden hade han hunnit påverka modern med en del rätter från den norrländska gastronomin. Pölsa var en av de rätterna. Surströmming åt vi däremot aldrig hemma – men det var något jag upptäckte att jag inte hade något emot som vuxen. Jag tror inte att min far var medveten om att han var från Ångermanland – han såg sig som västerbottning, men både Hörnefors och Nordmaling (där släkten har sina omedelbara rötter) ligger faktiskt – trots närheten till Umeå, i Ångermanland och som en sådan förväntas man väl tycka om surströmming. Men det var inte något jag någonsin hörde honom prata om eller bjuda på. Däremot förekom pitepalt på menyn då och då när han själv stod vid spisen. Och så pölsan, då.

Skåningar vet knappt vad pölsa är. De förväxlar det med pölse, dvs korv och när de får se den färdiga rätten blir de lätt gröna i ansiktet, för trots att pölsa är en – i mitt tycke, god rätt så ser det inte särskilt roligt ut, för den är en grötliknande blandning av grå klumpar som äts med potatis och inlagda rödbetor vilket en bit in i måltiden gör det gråa rosa och ännu mer oaptitligt för ögat. Så ni som äter med ögonen kommer sannolikt aldrig att uppleva pölsans tjusning. Skottar skulle däremot känna igen sig. Pölsan är nära släkt med nationalrätten Haggis.

När jag bodde i Småland så påstod en granne till mig att hon gärna åt pölsa, men att den skulle avnjutas med grädde och lingonsylt. Jag vet inte om hon skämtade med mig, men jag tror inte det. Det var en trevlig människa (numera avliden) som totalt saknade humor.

Min far tillagade pitepalt på ett lite säreget sätt. Kanske gjorde man så i hans barndomshem, men istället för att koka,  en smet bestående av mjöl och en blandning av kokt potatis och råriven potatis med inbäddat sovel av köttfärs eller fläsk samt rödlök , så byggde han pyramider av smeten och satte in dem i ugnen där de fick en form som jag i minnet sammanblandar med buddhan.
De var väldigt goda med lingonsylt och smält smör, men du orkade inte med mer än en, och knappt det. Det var oerhört kompakta historier. Jag har gjort om hans recept från minnet vid flera tillfällen själv här hemma och kan konstatera att det fortfarande fungerar.

I övrigt förekom renskav, lappskojs och en myckenhet av bruna bönor och fläsk – för det var min brors favoritmat. Om tiderna var knappa byttes fläsket ut mot falukorv istället och det gick bra det med. Själv drabbades jag av en konstig reaktion under en måltid med just bruna bönor. Jag, som alltid uppskattat rätten ifråga, tyckte plötsligt att det smakade fruktansvärt illa. Jag tittade på min bror och min mamma, men de åt utan att verkar ha påverkats. Det var allltså mina smaklökar som plötsligt sa ifrån och fick för sig att de inte gillade bruna bönor längre. Jag köpte läget och åt inte bruna bönor på femton år efter det. Det var först när jag var på en av mina första tjänsteresor som datatekniker bjöds på lunch av en tacksam kund och lunchen bestod av, ja just det, bruna bönor och falukorv. Jag som var beredd på att så att säga ”bite the bullet” och lida i tysthet upptäckte att smaklökarna ändrat mening igen. Det var gott igen och än idag funderar jag över vad det kan ha berott på att den där portionen bruna bönor som vi åt på Gräsandsvägen 31 i Fagersjö 1984 eller däromkring smakade så illa för mig, men normalt för min bror och min mamma. Vissa gåtor får man aldrig svar på.

 

 

 

Tidigare blogginlägg: