Jag var på käftis häromdagen. Jag vet inte var det motsvarande skånska slangordet är, kanske har det med uttrycket ”flabben” att göra, för det har ju sin motsvarighet på det tungomål jag växte upp med: ”käften” – vilket var en uppmaning att hålla tyst, men käften var ju också käken och att gå till tandläkaren, då gick man till ”käftis”.
Den tandläkare jag gick till häromdagen var ingen social person och det är inte jag heller så jag reagerade inte så mycket på hans lakoniska uppträdande. Ett kort hej, sen en uppmaning att rabbla personnumret och sedan en order att sätta sig i tandläkarstolen. Det var allt.
Medan han studerade min journal, mina tandplåtar och gud vet vad annars tandläkare gör innan de skrider till verket så funderade jag över varför jag aldrig utvecklat tandläkarskräck. Jag behövde i och för sig inte tänka så länge på det, för jag vet varför. Det är Fagersjöskolans fel eller förtjänst, beroende på hur man ser det.
Det var nämligen så att någon gång under tidigt sjuttiotal så fick Fagersjöskolan överta en tandläkarutrustning från en tandläkare som lade ned sin mottagning. Utrustningen var från femtiotalet, grov och skräckinjagande och alla som utsattes för den och den tandläkare som jobbade med den, låt oss kalla honom herr L, kom ihåg det. Det kunde nämligen vara tämligen brutalt. Kombinationen tandläkare med stora händer, små barnamunnar, uråldrig utrustning och dåligt tålamod skulle nog ha varit upphov till mycket trauma om det inte vore så att man på åttiotalet insåg att det inte gick att försvara att använda denna gamla utrustning längre. Att köpa in ny – en astronomisk kostnad redan då, var aldrig aktuellt utan barnen skickades istället till folktandvården i Farsta som hade mer modern utrustning och – för det mesta, mer pedagogiska tandläkare. Ja, det vill säga alla utom jag. Jag gick ju inte i Fagersjöskolan vid den tidpunkten, utan i Martinskolan och jag ”tillhörde” därför ingen särskild tandläkare. Jag fick således följa med den gamla fagersjötandläkaren till Tallkrogens skola och laga tänderna där. Jag kan inte bedöma hur skicklig han var på sitt arbete, men jag vet att han gjorde ett stort fel vilket skulle innebära mycket obehag för mig i tonåren då ett hål han inte lagat, men fyllt igen, grävt sig ned till pulpan och gett mig en fruktansvärd tandvärk. Det var något som Folktandvården inte kunde fixa, så jag fick åka in till Eastmaninstitutet vid Dalagatan. Där drog de ut tanden och eftersom jag hade en visdomstand i rätt mognadsfas så drog de ut den och planterade den i det hål där den första tanden suttit. Den växte fast där och satt kvar i drygt trettio år innan den började falla samman, rotfylldes och slutligen – igår, drogs ut då den spruckit i flera bitar. Det är inte mycket kvalitet med visdomständer, och har man ett Coka-Colamissbruk som jag är det kanske bara en tidsfråga innan något händer.
Men det där med tandläkarskräck, det fick jag alltså inte. För efter att ha utsatts av dessa fruktansvärda instrument från femtiotalet – som får en viss anstrykning av medeltida tortyrkammare när jag tänker tillbaka, så var den moderna tandläkarmottagningen ett under av finess som aldrig skrämde mig.
Annat var det på sjuttio- och tidiga åttiotalet. Efter genomlidna undersökningar kunde den som ville få bokmärken av tandsköterskan – en trevlig dam som jag pratade med på busstationen i flera år efteråt sedan hon förflyttats till Tallkrogen och andra mottagningar. Jag var väl inte så intresserad av bokmärken, det var väl för ”tjejigt” antar jag, men ännu i denna dag tänker jag på dessa bokmärken varje gång jag lämnar tandläkarstolen efter en genomförd undersökning.
Men det kanske så det var för alla ungar på den tiden. När man gick till ”käftis”.