Bluff och båg
3 februari 2026
Ibland är saker lite för bra för att vara sanna. Det innebär att de med största sannolikhet inte är sanna och orsaken till att jag tar upp det är att jag på både jobbet och via föreningen där jag är aktiv mottagit en ganska stor mängd bedrägeriförsök på våra olika kanaler – främst via e-post, men även via telefon – en rätt otäck robotröst som försökte inbilla mig att jag hade en massiv skuld på Nordea av alla banker, som jag gjorde bäst i att betala genast. Jag lade på.
I dagens samhälle bombarderas vi inte bara med folk som försöker lura pengar och tid av en, utan också av information som vid närmare granskning visar sig vara missledande eller rent av falsk. Det gäller alltså att ha ett kritiskt öga när det gäller all kommunikation som man tar del av för att man inte mer eller mindre omedvetet ska bli en del av en kedja av felaktig information.
Rykten är resultatet av att någon tänkt lite för mycket och själv fyllt i luckorna som omger de smulor av information man på något sätt fått tag på – och den informationen behöver inte vara så värst sann den heller. Mycket information hämtas numera via sociala medier som med AI:s intåg har blivit lite av en smitthärd av felaktig information som gjorts trovärdig med teknikens hjälp. Tro inte allt ni hör och tro inte allt ni ser.
Man behöver kanske inte överdriva sin misstänksamhet heller – själve Descartes satt en gång i världen i ett ”väleldat rum” (som i själva verket lär ha varit ett tält under en militärkampanj där han av någon anledning deltog) och frågade sig om det fanns någonting som han inte kunde ifrågasätta. Hans slutsats är berömd, för han insåg att det enda han inte kunde ifrågasätta var faktumet att han ifrågasatte, dvs att han tänkte och resonerade. Cogito Ergo Sum. Jag tänker alltså är (finns) jag.
René Descartes. filosof av mekanistisk bekännelse. Han dog i Stockholm 1650 under en vistelse hos drottning Christina på ett kallt och dragigt Stockholms slott (Tre kronor), något som fått elaka tungor att anse att detta var Sveriges enda insats i filosofins historia.
Så i dessa dagar får vi alltså försöka att ta vår information direkt från hästens mun i den mån detta är praktiskt möjligt och vänja oss vid att vi inte längre kan lita på all information – i synnerhet om den råkar komma från ”alternativa” nyhetskällor som av någon anledning inte tillämpar samma källkritiska principer som mer traditionella media bekänner sig till.
Charles Maurice de Talleyrand. Biskop, diplomat och rådgivare till samtliga franska regimer från revolutionen via Napoleon till Bourbonerna.
Förräderi är en fråga om datum, sa den franske statsmannen Talleyrand, en av historiens mest kända politiska vindflöjlar – pragmatism, hade han nog sagt själv. Och sanning och lögn kan i vissa fall också vara en fråga om vilken utgångspunkt man har i sitt resonemang och ens egna värderingar.
Häromdagen hade jag en diskussion med min chef, som kommer från Iran. Hon förklarade för mig vilka hemskheter som regimen där utsatt sin egen befolkning för och där hade hon förstahandskällor för anhöriga hade berättat för henne vad de upplevt. Men sen kom samtalet in på information hon tagit till sig via sociala medier och då dök den allt för bekanta historien om stulna organ upp och jag borde ha varit tyst. Men jag hejdade henne och upplyste henne om att de där historierna om att olika regimer använt offren i någon av de massakrer som diktaturer utsatt sina egna befolkningar för, till organstöld alltid brukade dyka upp i de här sammanhangen och att de alltid visat sig vara falska. För det första så är döda människors organ värdelösa – om du ska skörda sådana måste du ha en levande person – hjärndöda används oftast och det är helt enkelt inte logistiskt möjligt att göra det i så stor skala under oroligheter som dessa. Och, som sagt, historien är inte ny. Vi hör den regelbundet i samband med sådana här händelser. Men nu sprids den – igen, via sociala medier och med AI:s hjälp kan man säkert skapa ”bevis” också.
Irans regims brutala slakt av sin egna befolkning är illa nog i sig själv, den behöver inte svartmålas med desinformation av det här slaget, men det är precis vad man nu gör och det är inte särskilt svårt att förstå – det är ett av de sätt som den iranska oppositionen kan slå tillbaka mot regimen på.
På samma sätt spreds myterna om att svenska myndigheter ”kidnappade”, dvs omhändertog, muslimska barn av diverse olika diffusa skäl.
Förr i världen pratades det om ”klintbergare”, dvs historier som alla hade hört, men som var rent påhitt. ”Råttan i pizzan”, hämndknullet som slutade med orden ”grattis du har AIDS” skrivet med läppstift på badrumsspegeln eller just den stulna njuren, ett organ man ansågs kunna bli av med om man blev lite för full, eller blev neddrogad av mystiska figurer i ett främmande land.
Så när jag i morse av ren vana gick igenom mejlen på jobbet så hittade jag ett krav från ett välkänt företag på en massa pengar (men när avsändaradressen inte motsvarar det företag det säger sig representera kan man med gott samvete ta bort dem) samt två stycken mejl från en ”Erik” som försäkrade att jag – eller företaget då, hade ärvt en STOR summa pengar (hur ärver företag pengar?) Klicka på länken så hjälper jag dig att lägga tassarna på pengarna. Eller, ja, det var inte riktigt så han uttryckte sig kanske, och de båda mejlen var formulerade lite annorlunda från varandra på knagglig svenska som nog var maskinöversatt. Jag tog bort dem och när chefen frågade mig om de där mejlen var fejk så svarade jag jakande.
De var helt enkelt för bra för att vara sanna.