Tankar om Karl XII

8 september 2025

Omkring 1728 satte sig Francois-Marie Arouet, bättre känd under sitt nome de plume Voltaire, ned och började skriva en bok om Karl XII som han träffsäkert kallade för hälften Alexander den store och hälften Don Quijote. Han kom att skriva till och om boken flera gånger även efter att den publicerats första gången 1731.

Och fascinationen om denna monark har bestått. Ingen verkar stå opåverkad av Karl XII och en rad svenska och internationella historiker har försökt att förstå den gåtfulle monarken och varför han – likt don Quijote, envist vägrade att ge upp i sina strävanden att besegra sina fiender.

Jag är knappast någon psykolog eller ens särskilt påläst om psykologins alla mysterier, men ibland är det kanske så att man inte behöver krångla till det när man handskas med historiska personer. Man får helt enkelt förhålla sig till dem utifrån det man faktiskt vet och det andra kan aldrig bli annat än rena spekulationer. Kanske är det just därför Karl XII fortsatt att vara så fascinerande både bland forskarna och vi andra, nyfikna historiskt intresserade.

När jag växte upp var Karl XII någon sorts portalfigur för martialiska högerromantiker med föreställningar om ett gyllene förflutet som var rent och äkta och saknade de i deras tycke nedsmutsade ideal som kommit in i landet via vitlöksdoftande främlingar.

Frågan är vad Karl XII själv hade tyckt om den förställningen. Denna gyllene tid då allt var bra och svenskarna bestod av bukstinna grosshandlare som rökte pipa på sin groggveranda i ett evigt solsken med sina undergivna kvinnor i vita klänningar stående intill, redo att betjäna dem, är ren och skär fantasi ty de umbäranden som bönder och arbetarklass fick utstå tycks ha glömts bort fullständigt när högerpopulister blir en smula nostalgiska.

Och mitt i allt detta stod alltså, åtminstone från förra sekelskiftet och framåt, Karl XII med pekfingret pekandes österut från sin staty i Kungsträdgården och till honom kom det nationalistiska Karolinska förbundet och tänkte stort och storsvenskt och firade hans död varje år den 30 november med kransnedläggning och studenthattarna på bröstet, fast den egentligen inträffade drygt 11 dagar senare, men det där med juliansk och gregoriansk tideräkning är inget som det Karolinska förbundet lade särskilt stor vikt vid. Inte historisk sanning heller, när det kom till kritan. De var emellertid tämligen stillsamma och gjorde inte så stort väsen av sig som de mer militanta föregångarna till Sverigedemokraterna vars marscher med kängor, slagord av rasistiskt slag och påföljande slagsmål med motdemonstranter fick rubriker i tidningarna under några år på åttio- och nittiotalen innan det hela klingade ut och Karl XII fick tillbringa sin förmenta dödsdag i relativ obemärkthet.

Karl XII vilar i Riddarholmskyrkan några få kilometer bort från statyn varunder dessa slagsmål ägde rum och har undersökts några gånger för att främst försöka lösa gåtan kring hans död vid Fredrikshalds fästning varom mera nedan. Några historiker har försökt få graven öppnad en tredje gång för undersökningar med den moderna teknik som inte fanns tillstädes 1917, men detta har hitintills avslagits. Graven har störts tillräckligt, meddelas det.

Vem var han då, egentligen, denne besynnerlige monark som både dåtid och samtid har svårt för att riktigt greppa? Det tycks som det bara finns två skolor, de som med emfas förkastar honom och hela hans regim och de som ryckts med i Voltaires hjältedyrkan.

Det är dock inte helt sant, men det är lätt att få det intrycket när man sticker ned huvudet i den flod av Karl XII-biografier och skisser som producerats genom åren. Klassikern bland dem, och då bortser jag från den internationella bestsellern från Voltaire, är ändå Frans G. Bengtssons omfångsrika biografi. Han gör inte anspråk på någon akademisk ära, utan vill enligt egen utsago bara berätta en intressant historia och en på många sätt märklig man.

Rent historiskt har mycket av det som Bengtsson skriver visat sig vara av litet historiskt värde. Han baserar det på källor av det mer hjältedyrkande slaget ibland, men lutar sig också mycket på myckenheten av brev- och dagboksskrivande karoliner som har både det ena och andra att säga om händelser som de varit med om och där den begynnande myten om kungen redan klart tydlig.  Bengtssons boks styrka ligger i narrativet vars like vi inte hittar bland historikerna förrän Peter Englunds Poltava dök upp. För många har skrivit om honom och många är synpunkterna på honom både som person och som representant för ett envälde som han dessvärre inte var lika skicklig på att hantera som fadern hade varit.

Den unge Karl (Carolus) föddes 17 juni 1682 på Stockholms slott som andra barnet till kung Karl XI och hans danska gemål Ulrika Eleonora. Paret kom att få inte mindre än sex barn tillsammans men det var bara den äldsta Hedvig Sofia, Karl själv och den yngsta dottern Ulrika Eleonora d y som levde till att bli vuxna. Tre söner dog som små.

Som tronföljare fick prins Karl en gedigen utbildning. Hans far, Karl XI såg till att den innefattade en rad ämnen som han själv aldrig förmått att greppa – inte genom brist på förstånd utan genom en av allt att döma ganska allvarlig dyslexi som gjorde att kungen allt från barndomen lärde sig de saker han såg som viktiga utantill snarare än att tvingas slå upp och läsa, vilket var svårt för honom. Hans problem med bokstäver och meningsbyggnad kan vi förstå genom att studera hans kalender – full med korta kommentarer som även med tidens mått mätt var egendomligt stavade och där bokstäver både lämnats ut och kastats om. De enda tillfällena då han skrev mer utförligt var då han avhandlade sonens bedrifter eller någon stor sorg. Annars var allting Karl XI skrev lakoniskt kortfattat.

Kungen gav sonen mycket möjligheter att studera de saker som de rådgivare han litade på tyckte skulle ingå i en framtida kungs utbildning, varav flera ämnen intresserade den framtida Karl XII mindre. Han lärde sig att förstå det tyska språket – det språk hans farmor föredrog att uttrycka sig på, något lite franska och latin. Men han skrev nästan undantagslöst på svenska när inte någon lärare bett honom att uttrycka sig på franska eller latin i någon påtvingad brevkommunikation till dem om han råkade befinna sig hos familjen på Kungsör – där hovet nästan aldrig -med kungens goda minne, vistades eller om han befann sig ute på någon långritt med sin far.

Studierna i militär taktik samt matematik intresserade honom mer och han var tidigt fascinerad av sin farfars militära promenader i Polen, ett land som han själv skulle komma att besöka i samma ärende. Dessa tvås militära promenader därstädes fick till resultat att Sverige är det enda land utöver Polen självt som nämns med eftertryck i den polska nationalsången – och inte i positiv bemärkelse.

Kanske hade den kunglige tonåringen trott att det fanns gott om tid för nöje – björnjakt på Kungsör och upptåg på kungliga slottet i Stockholm, men den unge Karl skulle bli kung tidigare än någon kunde tro. Fadern drabbades av magcancer och tynade sakta bort under några månader 1697. En av hans sista befallningar gällde att en obduktion skulle göras för att finna orsaken till hans lidande, som han för övrigt bar med stoiskt lugn. Han hade sin familj omkring sig när han dog i april och Karl XII skulle många år senare säga att han hoppades få slippa att tyna bort i kretsen av sörjande anförvanter. Han blev bönhörd på den punkten.

Om han var särskilt mogen för sin ålder är svårt att avgöra, men han var fortfarande förtjust i upptåg som kunde uppröra omgivningen – i synnerhet hans paranta farmor vars främsta nöje bestod i att spela kort med sin uppvaktning och äta god mat. I hertigen av Holstein, som var på besök i Stockholm för att fria till den unge Karls äldre syster Hedvig Charlotta, fick han en välkommen lekkamrat, och med denne red han barbacka i nattsärk genom ett nedsläckt Stockholm och ställde till en hel del elände därstädes som sedan fick redas ut av den unge kungens rådgivare. Det gällde då främst krossade rutor hos diverse borgare och en del muntliga skärmytslingar med statsvakten som av allt att döma inte nödvändigtvis kunde veta vilka de unga gynnarna var. De blev nog varse detta även om det inte finns några belägg på att de någonsin lade händerna på okynnesryttarna. En gammal men inte särskilt sann utsaga säger dessutom att detta upptåg fick Karl XII att bli helnykterist. Vi ska återvända till det inom kort.

Efter en rad med muntra kalas över ett par månader återvände Fredrik av Holstein med sin maka till sitt hertigdöme, där problem med främst danskarna i norr var källa till viss oro. Karl skickade generöst ned sin egen lärare i fortifikation, Magnus Stuart, för att se vad denne kunde göra åt de Holsteinska fästningsverken vid den danska gränsen, vilket visade sig vara en del. Svenskarnas inblandning i Holsteinarnas försvarsanläggningar var emellertid något som inte uppskattades av kungens morfar, Kristian V, i Köpenhamn som ämnade göra något åt den saken inom kort. Dock råkade den danske kungen bli illa tilltygad av en hjort under en jakt i Dyrehave utanför Köpenhamn en kort tid efteråt, och återfick sedan aldrig hälsan. Han avled året efter, varför den danska responsen på fästningsbyggandet i Holstein uteblev tills vidare.

Både Hedvig Sofia och dennes make Fredrich dog unga, den senare på en av Karls fälttåg i Polen. Karl XII var mycket mån om att hålla ett vakande öga på deras son, som när han blev äldre kom att följa sin avhållne morbror i fält. Historien skrivs som bekant av vinnarna och historiens bild av Karl XII:s systerson har därför präglats mycket av det s k Hessenpartiet, som ju var det andra alternativet att efterträda den barnlöse Karl XII. Historiker har emellertid inte lyckats att nyansera bilden av den unge hertigen av Holstein särskilt mycket, han utmålas som en tämligen trög ung man som sedan han gift sig med den ryske tsar Peters dotter, blev far till Peter III den likaledes svagsinte tsar som mördades av sin hustru, Katarina den stora.

Voltaires Karl XII-skildring är nästintill hagiografisk när Bengtssons är mer en förtäckt hjälteförteckning av lite stillsammare art, men ingen av dem duckar för komplexiteten i kungens natur.  Innan anfallsförbundet mellan polacker, sachsare, danskar och ryssar gentemot den svenska stormakten var kung Karl XII en ganska typisk representant för sin tid och vi får inte glömma att han ärvde en position som enväldig kung, något som nog inte är särskilt nyttigt för någon att uppnå – och i synnerhet inte om man är väldigt ung. Men det som gjorde att Karl XII inte utvecklades till en despot i stil med Caligula eller Peter den store, som slog ut folks tänder med korphacka på andra sidan Östersjön, var den där höga arbetsmoralen och kristna nit som hans far varit så noga med att sonen skulle ta till sig. På det sättet stod Karl XII verkligen ut.

Idag är bilden av den upphöjde Karl XII som 1800- och 1900-talets nationalism skapade något mer nyanserad. Vissa historiker av historiematerialistisk bekännelse har t o m försökt skildra honom som en ren katastrof utifrån alla den föga uppbyggliga statistik om människors levnadsvillkor som de grävt upp och sedan hamrat ned i sin historiematerialistiska mall. Många – och så även jag som historiestuderande en gång, har starkt vänt sig emot det sättet att presentera historia. Diskussionen om teori- och metodlära ska jag inte gå in på här, men låt mig säga att det finns mer att säga om t.ex. Karl XII än ren statistik om landet som han ärvde.

För det är oomtvistat att hans krig ledde till att gemene man i Sverige, om man till äventyrs inte hade turen att födas in i en finare familj, hade det mycket svårt till följd av de ständiga utskrivningarna och den missväxt som drabbade landet under dessa år. Men det räcker med att höja blicken något och titta på hur det såg ut i resten av Europa för att inse att den här tiden knappast var en guldålder för vanliga människor i något europeiskt land. Det var absolutismens guldålder. I Frankrike satt kung sol, den gamle Ludvig XIV, tandlös och totalt uppfylld av sig själv och dikterade villkoren inte bara för franskt vidkommande utan även för andra länder när han fann det lämpligt. Något som gjorde att både Karl XI och Karl XII var mycket fientliga gentemot allt franskt, åtminstone fram till den punkt när Karl XII fann sig vara osams med nästan alla andra och kung Ludvig för tillfället var välvilligt inställd.
Vid tiden för Karl XII:s tronbestigning var Ludvig XIV sysselsatt med att försöka få en sonson accepterad som efterträdare för den gravt inavlade kung Karl II i Spanien, något som i synnerhet kejsaren hade synpunkter på, då denne föredrog en av sina egna söner. Båda hade välgrundade anspråk och frågan handlade till slut väldigt mycket om hur man tolkade tronföljden, halvt kognatiskt eller agnatiskt. Att svenskar. danskar och polacker var inbegripna i ett underligt krig som mestadels innebar att Baltikum och delar av Polen hemsöktes av eld och svärd tyckte den franske kungen var onödigt när det fanns så mycket viktigare saker att slåss om närmare hans tron.

Även den ryske tsaren hade varit inblandad i de baltiska skärmytslingarna på så sätt att han inkognito, ehuru omedelbart igenkänd – det är svårt att gömma undan en ranglig ung man på en bit över två meter, besökt Riga några år tidigare när den duglige Erik Dahlberg var guvernör där. Tsaren betedde sig sin vana trogen mycket illa efter det att han intagit en ansenlig mängd med sprit och vin och varit tvungen att, om än mycket varsamt från Dahlbergs sida, tas om hand, något som han senare, efter att ha funderat mycket på saken och fyllt i alla befintliga minnesluckor på ett sätt som det fann sig praktiskt för honom, kom att se som en oerhörd skymf mot hans höga person. Så mycket att han lät saken få en prominent plats bland sina krigsanledningar gentemot Sverige.

Tsar Peter och kungens två kusiner August den starke av Polen och Fredrik IV av Danmark, träffades och funderade på hur den svenska stormakten skulle kunna tämjas, under det att de intog en inte oansenlig mängd alkohol och mat varefter ryssarna drog hem och danskar och polacker fick inleda fientligheterna själva. Fredrik tog tillfället i akt att riva några skansar som han retat sig på i Holstein och Sverige kom då som garantimakt för Holsteins oberoende, rusande över Öresund och visade sig utanför Köpenhamn, vilket kung Fredrik inte väntat sig. Man skyndade sig då att sluta separatfred med holsteinarna i söder och då var svenskarna tvungna att slå alla idéer om invasion av Köpenhamn ur hågen och lunka hem igen efter att ha skjutit och ätit upp en stor del av hjortbeståndet i den danske kungens Dyrehave.

Karl XII:s egen relation med alkoholen var ovanlig. Hans far hade emellanåt tagit sig ett rus under former som till och med samtiden fann brutala, för han krävde av samtliga närvarande att de skulle dricka lika mycket som han själv – vilket alltså inte var lite. På så sätt lär han ha supit hela biskopskollegiet under bordet, något som dagboksskrivande vittnen befann vara mycket sorgligt och ovärdigt dessa Guds tjänare som till kungens stora glädje dansade på borden så prästkapporna svängde. Men Karl XI hade roligt på det sättet. Han var en enkel människa som uppskattade hårda och grovkorniga skämt av det slag som idag bäst skulle kunna liknas vid slapstick med knuffar och slag, Det var hans sätt att koppla av och lägga av sig arbetets alla plikter om än bara för en stund.

Karl XII var annorlunda. Han drack en del vid de tillfällen då sådant var påkallat men med åldern utvecklade han en egenskap som nog var att beteckna som ovanlig för hans tid, nämligen måttlighet. Voltaire och andra efter honom skapade myten att Karl XII endast drack vatten och i likhet med Caesar var mycket ointresserad av mat och dryck. Redan på 60-talet kunde svenska forskare dock konstatera att detta inte stämde. Och att det där med vattendrickandet nog var en skröna. Det var till och med så att vattendrickande var förbjudet i den karolinska armén om inte vattentunnan var spetsad med några kannor sprit.  Det kan nog ha att göra med att det inte var särskilt säkert att dricka vatten. Risken för parasiter och magsjukdomar var hög, så enligt bevarade journaler och förrådsanteckningar drack kungen en kanna vin till sina måltider och även öl när sådant fanns att få. Men det var inga överdrifter och i likhet med nämnda Caesar så åt han vad som helst men med 1700-talets måltidstradition så satte han dock i sig en ganska ansenlig mängd av olika saker innan måltiden var till ända, och flera personer som hade möjlighet att sitta vid den kungliga taffeln kunde vittna om att han åt fort och utan något särskilt bordsskick och när han ätit klart så bröts taffeln och de personer som kanske ännu inte hunnit serveras eller serverats ganska lite fick gå ifrån den kungliga taffeln hungriga. Det blev därför en vana bland dessa stackars hungriga officerare att efter den kungliga måltiden fortsätta till någon officerskollega som höll öppen taffel och få en andra middag alltmedan konungen drog sig tillbaka till sitt tält tillsammans med en kanna öl till natten. Kanske sov han bättre sen.

Det unika med honom var kanske inte att han var nykterist, utan att han var måttfull och förmodligen aldrig drucken på det sätt som fadern gärna blev emellanåt när stressen blev för stor och han behövde koppla av. ”Detta ska hädanefter bli min musik” låter Voltaire Karl XII yttra när kulorna viner kring huvudet på honom, något han förmodligen aldrig sagt, men definitivt kunde ha sagt. För någon fylla hade han inte plats för i sitt liv, men en god adrenalinkick i spetsen för sina män framför Ivangorods skansar eller med jaktbössa i kung Fredrik IV:s hjortgård Dyrhave, i väntan på ett tillfälle -som aldrig kom, att storma Köpenhamn.

Idag kan vi tycka att Karl XII:s vurm för krigssaker och nöjesjakt är – i brist på bättre ord, barbarisk. Men så var tidevarvet han växte upp i. Nöjet för en ung pojke att med hötjuga och sabel gå lös på ihopdrivna brunbjörnar i skogarna kring Kungsör kan kanske, med lite vilja, jämföras med vad vissa motorburna ungdomar tar sig till för att mätta behovet av spänning och mening i en annars ganska trist vardag. I båda fallen kunde man i värsta fall dö och det hände nog både en och två gånger att den unge kungen fick undsättas av sin uppvaktning när leken som bedrevs bakom jaktnät, blev allt för riskabel för den svenske kungens ende överlevande son. Sådant blev av naturliga skäl aldrig dokumenterat, men det är rimligt att tro att även solen hade sina fläckar.

Karl XII ägnade sig åt nöjesjakt även i vuxen ålder och tog sig gärna ut i skogarna efter vilt när han låg i vinterbivack, något som breven hem till den yngre systern avslöjar. Han avslöjade också att sällskapet ifråga inte återvände från jakten i stillhet utan väckte upp hela den återstående uppvaktningen som ”trodde att kriget kommit över dem”, som kungen nöjt uttryckte saken.

Han var vid det tillfället fortfarande bara i tjugoårsåldern och allvarligare tider skulle stunda. Kvinnfolk var han lite rädd för och faderns, som heller aldrig oss veterligen tog sig mätresser, exempel följde han blint i hela sitt liv. Den dagen skulle komma, trodde han, då han skulle gifta sig med lämplig prinsessa – som inte var ful som faen, som han någon gång kommenterade ett konterfej som sänts honom i hopp om att tycke skulle uppstå. När kriget är slut, gifter jag mig, inte för statsnytta utan för kärlek, lär han ha sagt.

Sådant fick dock vänta och kvinnor som oförhappandes dök upp i lägret för att träffa honom avfärdade han snabbt om han inte redan fått nys om saken och hunnit fly innan de kom. Historien om Aurora Königsmarck, älskarinna åt Karls rival August den starke, med vilken hon fått den stora fältherretalangen Moritz av Sachsen, är allom bekant. Han träffade henne flyktigt en gång när han inte kunnat fly ut bakvägen och behandlade henne vänligt och respektfullt, men han kallade henne ändå för hora när han någon gång pratade om henne och hennes placering vid en bankett där hon absolut inte fick företräde framför andra närvarande mer ärbara kvinnor.

August, kung av Polen och hertig av Sachsen, son till kungens moster, var förvisso en ytterst erotiskt natur vars erkända bastarder ligger en bra bit över 300, vilket innebär att han måste ha varit verksam med barnaalstrande under de flesta av årets dagar under sitt för tiden långa liv – han dog först 1733, 63 år gammal. Sådan var alltså inte Karl XII.

Hur såg då Karl XII ut? Ja, kungen var av allt att döma alltid noga med att porträtt av honom inte skulle förskönas och ändå var det i hans livstid omtalat att han var svår att avbilda och att det inte fanns något porträtt som gjorde honom rättvisa. Närmast skulle väl David von Kraffts porträtt från 1717 vara, vi vet dock att han av okänd anledning försökte skära sönder det porträttet med en kniv, men att porträttet sedan på okända vägar hamnade i Frankrike och nu finns i Versailles porträttsamling. Annars var han av allt att döma ingen fåfäng person, använde inte peruk och försökte inte dölja faktumet att han blev tunnhårig tidigt. Han var lång för sin tid, runt 180 cm, men en skada efter en ritt – han bröt lårbenet på två ställen sedan han ridit ned sig i ett moras, gjorde att han i likhet med fadern blev en smula låghalt. Precis som fadern avskydde han smicker och gnäll och gjorde aldrig någon stor sak av någon av de skador han ådrog sig. En av orsakerna till att han blev låghalt var sannolikt att han inte tillät brotten att läka ordentligt utan var uppe tidigt och gick med kryckor trots att han mycket ha haft mycket ont, vilket gjorde att brotten läkte ihop fel. Han närde en fullt förståelig skepticism gentemot tidens läkare och fältskärare och tillät endast undantagsvis att vårdas av dem. Med de metoder som stod det tidigare 1700-talets läkare till buds med åderlåtning, svettedukar och iglar kanske det är mindre konstigt.  Detta motstånd mot läkarnas omsorger gjorde att han på det stora hela förblev frisk fram till sin död, med några undantag som hade med skottskador att göra.

Karl XII bar nästan alltid en värja som var betydligt längre än standardutförandet och han var sällan ur sina kraftiga stövlar som ibland fick skäras bort för att tillåta hans svullna fötter att läka, vilket väl snarare är ett resultat av hans skodon, och mindre av någon cirkulationsrubbning. Om något hände under de få timmar då han faktiskt vilade, tvekade han inte att kasta sig upp i sadeln i den utstyrsel som han burit i sängen, alltså utan skor eller strumpor, men ofta nog i sin vanliga fältskjorta och byxor.

Medan han låg i fält bytte han tydligen kläder först när skjorta, byxor och övriga persedlar blev för smutsiga eller om han någon gång råkat falla i vattnet, och då slängde han kläderna i elden och tog sig nya. Han klädde dock upp sig och tvättade sig noga om det vankades någon form av officiell mottagning då han var tvungen att representera.

Det förbud mot badning som han lät utfärda berodde nog snarare på risken att icke simkunniga bussar (de flesta) skulle drunkna, i synnerhet om de tagit sig något litet starkt innan badet. Kungen var inte simkunnig han heller och trillade i vattnet vid flera tillfällen och fick vid minst ett tillfälle räddas av sina livknektar. Av allt att döma trivdes han nog bäst när han kunde ligga i fält med sina bussar, vars förplägnad låg honom varmt om hjärtat.

 

Voltaires liknelse mellan Karl XII och don Quijote är träffande därför att det fanns en besatthet hos honom som i kombination med envishet och envälde fick allvarliga konsekvenser. Alla försök av regeringen i Stockholm att agera och lösa en nationell kris blev av honom genast avfärdade och mötta av yttersta onåd, ehuru han aldrig följde upp sina hot om räfst och rättarting gentemot råd och kansli. Han var av allt att döma ingen särskilt hämndgirig person utan lät, utom i militära disciplinfrågor, ofta saker och ting bero.

Insåg kungen inte allvaret på hemmaplan? Förmodligen inte. Han gav förmodligen inte de inrikespolitiska frågorna särskilt hög prioritet.  Han satt i en bubbla i främmande land och hade andra prioriteringar. Han berördes överhuvudtaget inte av de konsekvenser som nöden i hemlandet faktiskt kunde få, eller också valde han att slå dem ifrån sig och hoppades att det nog skulle ordna sig om han bara kunde få igenom sina egna prioriteringar. Han hade sina mål och dessa skulle uppnås på ena eller andra sättet. Först genom eget vapenskrammel mot en fiende som i numerär var honom överlägsen och som dessutom inte var för god att bränna i det egna landet. Den brända jordens taktik var brutal men effektiv och sedan man lyckats skilja huvudarmén och trossen åt och sett hur svenskarna tvingats ge upp den senare i de ukrainska skogarna med dess bottenlösa lerhål till vägar så var det nog bara en tidsfråga innan kungens situation skulle bli prekär.

I de olika vinterläger där kungen emellanåt tvingades till viss sysslolöshet, skingrades monotein emellanåt av upphittandet av matgropar i skogen – där områdes inbyggare helst gömde sina magra förråd mot både ryssar, svenskar, polacker och de banditgäng av diverse olika ursprung som också red runt i skogarna. Förutom matfrågan så kunde man också roas en smula av när några av kungens mer stadiga generaler, i kroppsformen inte helt olika kungens farfars berömda cirkelrunda form, gick genom isen på någon av de floder man slagit läger vid och fick ofrivilliga isbad, något som nog fick en och annan basse att dra vid mun. Kungen själv lyckades vid några tillfällen att falla i vattnet, men eftersom han nästan alltid hade adjutanter och livknektar omkring sig blev han snabbt uppdragen igen och ville i sedvanlig stil inte göra något stort väsen av det.

Även om det fanns en föreställning bland människorna omkring honom att kungen var ”hård” mot skott så träffades han faktiskt några gånger genom åren innan det dödliga skottet vid Fredrikshald. Men då ska man ha i åtanke att den tidens vanliga skjutvapen hade en betydligt svagare eldkraft än sina moderna motsvarigheter. Därför är det inte särskilt konstigt att man hittade kulor på marken framför kungens tält och att en kulor fastnade både i stövlar och i fodret på hans kappa utan att göra någon skada. Skadan i foten, som han drabbades av under en rekognosering någon vecka innan slaget vid Poltava ledde dock till inflammation och att han   därför till sin stora olycka kom under behandling av tidens medicinska sakkunskap, vilken förvisso inte var särskilt stor.

Även om många är av åsikten att kungens oförmåga att själv leda slaget vid Poltava pga. sin fotskadan var en av orsakerna till att det gick som det gick, kan man nog lugnt säga att oddsen inte var särskilt goda oavsett om kungen själv lett armén eller inte.

Många av kungens generaler och medhjälpare har genom året omvärderats, bland andra Rehnsköld, men en man som man inte lyckats med att se annorlunda på var generalen Adam Ludwig Lewenhaupt, vars totala oförmåga att företa sig någonting utan att grundligt och länge fundera på konsekvenserna för sig själv från alla de fiender, inbillade (de var många) och verkliga (de var också många), skulle få anledning att klaga på honom hos konungen. Medan han gjorde detta gick dagarna och den armégrupp han skulle leda kom aldrig i närheten av den punkt där han enligt den kungliga planen skulle sammanstråla med huvudarmén. Och så kom regnet och förvandlade de ukrainska vägarna till bottenlösa hål. Lewenhaupt kom att omtala ”dessa onda vägar” som en av orsakerna till sin långsamhet, vilket alltså bara är en del av sanningen. Generalen tvingades under det att han anfölls av ryska styrkor att överge det mesta av trossen och den utrustning han var anförtrodd att föra till huvudarmén och när han till slut kom fram var han inte till någon större hjälp i själva slaget genom sin oförmåga att vidarebefordra de instruktioner han fått från fältmarskalk Rehnsköld korrekt till sina officerare. I huvudarmén kom han snart att spela sekundära roller när väl kungen fått klart för sig att han var en högst besynnerlig människa att ha att göra med och bättre som utförare än planerare.

Karl XII blev som sagt skadad under en av sina rekognosceringsturer längst med fiendens linjer. En kula träffade honom i foten, vilket tvingade honom till en lång tids mycket ovälkommen overksamhet och under en tid var han hjälplös mot de omsorger som de närvarande läkarna utsatte honom för med tappning av blod, iglar och svetteskjortor. När febern gick ned var det dock omöjligt för honom att förbli helt overksam. Han lät sig bäras runt på en särskild bår, men någon strid blev det inte av för hans del och hans berömda långa sabel lämnade inte skidan denna gång.

Slaget vid Poltava har många skildrat förträffligt, kanske är Peter Englunds genombrottsbok fortfarande den mest klarsynta analys av skeendet som finns att läsa. Det högsta befälet gavs i kungens frånvaro till fältmarskalk Rehnsköld, men av någon anledning fungerade inte kommunikationen mellan arméns alla delar och det var inte bara Lewenhaupts inkompetens som ledde till katastrof utan även andra misstag av andra på slagfältet som ofta nog befann sig på helt andra platser än de förväntades befinna sig på och därför inte kunde ge understöd till varandra. De befäl som undvek närmare bekantskap med liemannen eller tsar Peters straffkolonier i Sibirien var inte sena att skylla misstagen på alla möjliga faktorer utom konungen och sig själva, ett patetiskt spel som konungen dock slapp få närmare kunskap om enär han snart nog drog bort på andra äventyr för att försöka få tsar Peter upptagen med att slåss med turkarna i söder istället, något denne hade högst obehaglig erfarenhet av. Men för att åstadkomma detta behövde Karl nog ta till andra medel än det långsamma diplomatspelet med den höga porten, han behövde nog sätta kraft bakom orden i egen hög person. Kanske t o m sammanträffa med sultanen Ahmed III.

Som det nu var förintades en hel armé som inte förmåtts att hålla ihop på slagfältet (en flank lär ha förirrat sig bort i de djupa skogarna och kommit i hopplös otakt med resten av armén och snart nog ställts inför valet att dö på plats eller föras till tsarens straffkolonier i Sibirien) och kungen och hans stab lyckades samla ihop de spillror som var kvar och gett dem order att dra sig tillbaka åt östersjökusten till. Att ge överbefälet och ansvaret för att få detta gjort till general Lewenhaupt var sannolikt hans största misstag, för denne orolige själ genomdrev att man, efter att kungen avrest söderut för att söka stöd hos turkarna, att kapitulera vilket man gjorde åt en rysk förtrupp som var betydligt mindre än de samlade svenska styrkorna på plats. Detta trots att han lovat att inte göra precis det. Med karaktärstypisk velighet försökte Lewenhaupt att förankra sin kapitulation hos så många som möjligt innan han tog beslutet, men likväl var det han  som sträckte vapen och såg till att tsaren fick en mängd karoliner med i tåget i sin triumf i Moskva. Flera av dem kom att försmäkta i Siberien eller som arbetskraft i Sankt Petersburg, andra, som Lewenhaupt själv, hamnade i relativt milt fängelse i Moskva.
Vid det laget hade kungen alltså gett sig av nedåt Turkiet till med en mindre eskort. Det skulle få inte bara politiska utan också vissa kulinariska följder. Något möte med sultanen Ahmed III, blev aldrig av. Han fick istället hantera en rad med mer eller mindre inkompetenta storvisirer, som i tur och ordning avsattes och ibland fick sina huvuden utställda utanför Seraljen i Konstantinopel utan tillhörande kroppar.

Kungen och hans diplomater lyckades till en början att få turkarna i fält mot ryssarna och de lyckades till och med att ringa in tsar Peters styrkor, men den storvisir som förde befälet slöt hellre fred och släppte ut ryssarna ur sin belägenhet än drog någon politiskt nytta av att tillfångata tsaren och förinta hans armé, vilket Karl XII ivrigt propagerade för. Kungen red för allt vad han kunde till platsen för att kunna dra största nytta av turkarnas seger, men när han kom dit var ryssarna borta och storvisiren nöjd att han sluppit strida allt för mycket. När sultanen fick reda på hur det låg till – och Karl XII lät genom sina diplomatiska kanaler honom veta det, lät Sultanen avsätta denna storvisir och förvisa honom till lämplig karg landsända, men av allt att döma slapp just denna storvisir med tillnamnet ”vedhuggaren” förlora sitt huvud. Kanske hade den saken ordnats om han levt längre, för han dog av sig själv i sin förvisning.

Med tiden tröttnade dock turkarna på sin svenske gästs försök att antingen förklara krig mot ryssarna eller hyra honom en manstark turkisk armé som han själv kunde leda mot dem. Sultanen var förmodligen okunnig om att den lokala storvisiren – en ny sådan, som tydligen tröttnat på svenskarnas krigshets, beslutat att med våld skingra den svenska enklaven utanför Bender och bemäktiga sig kungens person. Vad som skedde var för stort för att kallas för en skärmytsling men för litet för att kallas ett slag. Klart var att turkarna kastade sig över svenskarna och att svenskar och turkar därefter handskades med varandra tämligen hårdhänt med all artilleribeskjutning, pistol- och muskötskjutning och vild sabelfäktning som tillfället krävde.

Till slut övermannades svenskarna och kungen togs som fången. Han lär ha lagt sig på sin säng med stövlarna på och sovit lugnt, tämligen nöjd med sin egen insats i denna ”bataille”, men missnöjd med att han inte förunnats att vinna den.  Så fort sultanen blev varse att hans storvisir lagt hand på ett krönt huvud lät han placera även dennes huvud i lämplig alkov utanför sin seralj och släppte kungen fri.

Kungen lär ha legat kvar i din paulun ett tag innan han tog beslutet att återvända hemåt. Tiderna var förändrade och han insåg att turkarna inte gick att lita på och att ingen framgång längre fanns att nå där, den polske lydkung han påtvingat polackerna ville inte vara kung längre och August den starke och den danske kung Fredrik vädrade morgonluft. Kungen fick fri lejd av kejsaren som dock inte fick nöjet att härbärgera honom längst någon av de orter han föreslog att kungen skulle besöka. Istället beslöt kungen att följa en alldeles egen rutt inkognito där hans följe delades i två grupper där kungen ingick i den första som en kapten Peter Frisk, en roll han spelade – med mörkblond peruk och avläggande av alla kungliga ceremoniel, tills han två veckor senare stod utanför Stralsunds portar med skägg, sliten brun rock och sin mörkblonda peruk som han genast lät lägga av i samma sekund han väl släpptes in i staden, ty det dröjde för ingen kände igen sällskapet och porten var stängd för natten.

Den andra gruppen som ridit ut från Turkiet misstogs mycket riktigt för kungen vid flera tillfällen, men inget ond vederfors dem heller och de kom lyckligen fram till Stralsund en tid senare. Karl XII lämnade inte Stralsund förrän den belägrats en tid och allt hopp var ute om räddning från Sverige, vars utsända flotta illa tilltygats av danskarna och tvingats tillbaka till Karlskrona, varifrån man inte kom i sjön igen i tid. Några skepp låg dock kvar utanför Rügen och med ett av dem återvände kungen slutligen till Sverige igen för första gången på åtskilliga år.

De sista åren av sitt liv tillbringade han främst i Lund, där han anmärkte på sophantering och postgången, vilket fick till resultat att både postväsendet och – i mindre grad, städningen av gatorna förbättrades. Han ägnade viss tid åt att lyssna på föreläsningar på universitetet, diskutera matematik med Swedenborg och Polhem och fundera på hur han på bästa sätt skulle bringa sina fiender på fall. Med de resurser han hade till sitt förfogande valde han att gå mot Norge, där försvaret ansågs svagt och han trodde att vissa framgångar kunde nås.

Resultatet känner alla till. Själv ledde han en armégrupp mot Fredriksten samtidigt som general Armfeldt ledde en annan armegrupp över fjällen mot Trondheim. Den sistnämnda armégruppen gick under i fjällen utan att ett enda skott avlossats mot norrmännen. Den första lade sig framför Fredrikshald, intog den mindre skansen i området, men började gräva skyttegravar för att kunna komma närmare de två andra, Mellemberget och Ovanberget, som envist besköt dem.

Det finns i litteraturen en stor mängd teorier om hur och framför allt varför Karl XII dog. Sanningen är nog den allra enklaste. Det var inget mord. Det användes ingen kulknapp och generalissimus Fredrik av Hessen-Kassel var den bäst förberedde av de två partier som tävlade om kungens gunst, för han lät genast efter han fått kännedom om kungens död, skicka sin handsekreterare Siecle till Stockholm för att där vidta sina mått och steg för att säkra hustruns tronbestigning.

Så vad hände i skyttegraven den här kvällen? Skyttegraven var djup, uppskattningsvis 2,5 meter och kungen hade kommit dit och klivit upp på skyttegravens vägg där han grävt ut ett litet hål att stå på. Han hade då huvudet precis över kanten på skyttegraven. Den soldat som stod precis under honom vittnade om att han hörde ett ljud som påminde om det ljud som uppstår när en sten slängs med kraft i en lerpöl. Kungen hade fått en projektil genom huvudet och flera historiker har räknat vinklar och avstånd och kommit till slutsatsen att den måste ha avlossats från Ovanberget, en sträcka på ungefär 600 meter och att det rörde sig om en s k kartesch. Dvs en samling av allsköns skrot som sköts ut av en mörsare. Dåtidens gevär hade inte klarat den sträckan, men en mörsare kunde tveklöst ha skjutit ut dessa kartescher i mörkret för att hålla svenskarna borta och motarbeta allt vidare arbete med redutter, skansar och löpgravar. Och det lyckades man också med.

Alla känner till tavlan Karl XII:s likfärd där tappra karoliner verkar bära kungens döda kropp på en bår över lömska vindlande bergssidor. I själva verket bars han inte särskilt långt bort, till en prästgård i närheten och hans kropp transporterades sedan i sluten kista till Stockholm där den balsamerades av kungens livläkare Melchior Neumann som också passade på att lägga dit de mellanfotsben som han opererat bort efter kungens skada innan Poltava – allt för att kungen skulle kunna resa sig relativt hel när domens dag behagade infinna sig. På denna ”bataille” väntar kungen som bekant än i Riddarholmskyrkan. Graven har öppnats minst två gånger, senast 1917, och vidare gravundersökningar verkar inte bli av.

Siecre nådde fram till Stockholm och rådet innan det Holsteinska partiet kommit sig för att göra någonting och Karl Fredrich av Holstein förpassades ut ur den svenska historien och blev del av den ryska istället. Ulrika Eleonora tvingades avsäga sig enväldet för att få råd och riksdag att godkänna hennes kandidatur och den s k frihetstiden tog sin början. Efter bara två år bad hon riksdagen att upphöja hennes make till samregent, något som riksdagen motsatte sig. Istället var hon tvungen att abdikera för att han skulle kunna utses till kung, något som hon motvilligt gick med på. Någon större skillnad för hennes vidkommande gjorde nog inte detta, för hon hade inte haft särskilt mycket att säga till om varken före eller efter sin abdikation. Fredrik överlevde henne med åtskilliga år och sysselsatte sig helst med att äta, dricka och umgås med sina älskarinnor. Han levde länge nog för att uppleva hur den unge Gustav (III) presenterades för honom och han blev mycket förtjust i kronprinsparets familj. Eftersom han inte hade några barn med sitt gemål, hade den ryska kejsarinnan mer eller mindre tvingat svenskarna att anta furstbiskopen av Lübeck som ny kronprins, för att bibehålla hennes nåd och vänskap.
Fredrik hade ingenting att säga om saken och riksdagen sa ja. Denne furstbiskop var en ättling till Gustav Vasa på mödernet och fann det statsklokt att ingå äktenskap med Fredrik den stores syster, en klipsk men mycket bördsstolt dam som hette Lovisa Ulrica.

Resten är en intressant historia, men den kommer berättas en annan gång.

 

 

 

 

 

 

Tidigare blogginlägg:

---