De långhåriga merovingerna
17 juli 2025
För den som intresserar sig för historiska ting finns det många frågor varom historien inte ger helt tydliga svar. En av de frågorna är varför de s k merovingerna alltid omtalas som långhåriga.
Ibland brukar tiden precis innan det första millennieskiftet benämnas som den mörka tiden, saeculum obscurum, vilket i sin tur givit upphov till begreppet den mörka medeltiden. Men ifråga om mörka tider var nog den period, drygt femhundra år innan dess, då det västliga romarriket sjöng sin svanesång, bysans olika kejsarfamiljer var fullt sysselsatta med att mörda och lemlästa varandra och de långhåriga merovingerna fortfarande hade energi nog att göra detsamma, betydligt mörkare. Vid sidan av lite bevarade brev, kvarlämnade rös och stenmonument och arkitektur vet vi förvånansvärt lite om denna tid när man förflyttar sig utanför Bysans. Vi är i själva verket nästan helt utlämnade till krönikeskrivande prästfolk med egna agendor för kunskapen om denna tid, en tid då flera vulkanutbrott i olika delar av världen ledde till återkommande missväxt och pestutbrott och politisk oro rådde på många håll i världen.
I Tours i nuvarande Frankrike satt biskopen Gregorius och skrev sin krönika Historia Francorum om världen han uppfattade omkring sig. Han tog världen med jämnmod och blev riktigt upprörd och dömande först när någon visade sig bekänna sig till det arianska kätteriet, vilket avgjort var det värsta denna biskop visste. I övrigt var han ganska så stoisk i sin syn på tidens makthavare, som han visserligen, säkert fullt korrekt, kunde utnämna till odjur i människohamn, men med detta lät han sedan saken bero och fortsatte sitt krönikeskrivande om de säregna merovingska kungarna och deras brutala framfart mot sin omgivning.
Dessa kungar lystrade till namn som Chilperik, Merovech, Gunthramm, Sigebert, Childebert eller Charibert och deras drottningar hette saker som Fredigunda, Brunhilda, Chlotild eller Radegunda.
De hade vid denna tid egenheten att dela upp sina respektive kungariken i lika delar beroende på antalet vuxna söner som var i behov av sådana vid faderns frånfälle – ibland påskyndat av en eller flera otåliga söner. För lag och rättvisa ansåg de visserligen vara viktiga, men bara för andra. Själva bekände de sig sällan till annan rättvisa än den som kunde skipas av en rejäl knölpåk och en stridsyxa, men där även mer subtila sätt att ta livet av varandra, t.ex. med hjälp av en försvarlig mängd gift i någons bägare.
Merovingernas många kungariken blev därför inte så överhövan många, då de förr eller senare försvann i skuggan av ett väl placerat yxhugg i huvudet på dess kung från en annan närboende kung som funnit det lämpligt att lägga vantarna på det området. På så sätt hölls antalet kungariken nere till en för merovingerna acceptabel nivå, men när det då och då skedde att en kung någonstans föll offer för en yxa med en utsocknes, rent av okunglig, person bakom skaftet, mullrades det i leden och kungarna for ut på hämndetåg mot den förmodade gärningsmannen som då gjorde bäst i att snabbt förpassa sig bortom nämnda kungs inflytande. Oftast till myllret i Konstantinopel eller rent av till Kalifens domäner i nuvarande Irak; för om merovingerna nu fick händerna på den person som de fått för sig – riktigt eller ej, var skyldig till ”den osedliga vanan att mörda kungar” var avlivningsprocessen allt annat än rakt på sak och ofta inspirerad av de barbariska sätt som bysantinarna använde för att ta sina missdådare av daga på stadens Hippodrom under publikens jubel och offrens vrål av smärta.
Att merovingerna kallades långhåriga beror på att det är det enda beskrivande draget som Gregorius av Tours nämner som kännetecknande för dem. De var, i motsats till annat löst folk, långhåriga och deras kvinnor stod inte männen efter i blodtörstighet och förslagenhet. De var i det avseendet tämligen jämlika, ty de höll sig inte för goda för att skicka ut lönnmördare till personer som de av någon anledning retat sig på och Gregorius nämner i sin krönika då och då i förbigående hur en och annan av dessa lönnmördare upptäcktes då de låg på lur bakom någon pelare i väntan på rätt tillfälle att göra bruk av en för ändamålet medtagen knölpåk.
De merovingska drottningarna påminner därvidlag inte så lite om Suetonius beskrivning av kejsarinnan Livia, Augustus maka. Sluga kvinnor gömda bakom sina slöjor och dok, som man gjorde bäst i att inte underskatta.
Allt detta beskriver Gregorius som sagt med jämnmod och noterar stundom att vissa särskilt elaka exemplar nog hade en varmare uppehållsort att vänta inom kort – ty dessa merovingers genomsnittsålder var inte hög och sannolikheten att dö i sin egen säng av hög ålder var tämligen låg och förunnades enbart några stycken av en lång rad med brutala sällar som gärna talade om Gud men hellre om vedergällning och respekt. Men så länge de inte bekände sig till Arius lära var Gregorius nöjd. Han avslutade sin krönika vid en tid då de flesta kungar hunnit att bita i gräset för antingen gift eller ett välplacerat yxhugg och aktörerna som var kvar på schackbrädet var förhållandevis få och hann inte uppleva deras slutgiltiga förfall. De sista åren av sitt liv skrev han ingenting utan ägnade sig sannolikt åt sitt andra stora intresse i livet, vilket var att konsumera stora kvantiteter med vin. Denna ovana till trots firas han på sina håll som ett helgon, med festdag i mitten av november, ehuru det inte finns några källor som pekar på att han någonsin blivit kanoniserad.
Childeric III befrias från sitt långa hår. Tavla av Evariste-Vital Luminais,
Efter att merovingerna effektivt lyckats med att decimera skaran av sina egna kungar och lyckats med att hålla riket med endast en härskare, degenererade de långsamt, lämnade i princip ifrån sig makten frivilligt för att ägna sig åt sina nöjen och den siste merovingkungen Childeric III fann sig till slut avsatt och insatt i kloster av sin mer förslagna rikshovmästare Pippin (kallad den lille) som hört sig för hos påven om det inte var rimligt att den som hade makten de facto också tog den de jure. Påven, glad att ha blivit tillfrågad i ärendet, höll med och Pippin skred till verket. Därmed inleddes den karolingska tiden där härskarnamnen är mer lättuttalade och grunden lades för de europeiska statsbildningar som till största delen består än idag. Childeric, den siste av sin ätt, blev för övrigt inte bara av med sin tron utan också med sitt långa hår och sen fanns det inte längre några långhåriga merovinger.