Lite om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby
11 juli 2025
Om man till äventyrs ställer sig frågan hur man ser på historiemåleri, eller runt av vad historiemåleri är, så är chansen stor att man för sin inre blick ser en av tre målningar. Kanske ser man von Rosens tavla av Erik XIV velandes mellan den ljusa Karin Månsdotter och den mörkklädde Jöran Persson, eller också minns man den stora målningen Karl XII:s likfärd av Cederström. Men jag tippar på att många i likhet med mig ser Carl Gustaf Hellqvists livfulla ”Valdemar Atterdag brandskattar Visby”.
Historien bakom tavlan är spännande nog. Magnus Eriksson hade i yngre dagar lånat upp pengar för att lösgöra Skåne från danskarna som var fullt upptagna med att slåss inbördes just då. Gotland hade varit en tvistefråga mellan länderna i åtskilliga år vid denna tid, och dess tillhörighet berodde oftast på vem som för tillfället hade trupp på ön. Vid denna tidpunkt fanns ännu inte någon större fästning på ön och staden Visby kontrollerades till största delen av tyskar.
Magnus Eriksson kunde därför ganska ostört besätta ön som därför var svensk i ett antal år innan Valdemar Atterdag tog sig över 1361. Gotland och Visby ska nog ses som två separata kampanjer, ty den 27 juli slog han en sammanrafsad bondehär sönder och samman utanför Visby ringmur, med en stor andel av befolkningen i staden närvarande på bröstvärnen som om det vore en större idrottsmatch. Med lantbefolkningen kände nämligen stadsborna föga eller ingen samhörighet och de övertygade sannolikt hellre ett ihoprafsat fåtal av stadens mindre lyckosamma invånare att mot ersättning möta danskarna med de vapen och de rustningsdetaljer som man kunde samla ihop. Efter att Valdemar Atterdag handskats ytterst hårthänt med denna armé bestående av bönder och stadens frivilliga och skottat ned dem i flera stora massgravar som upptäcktes åtskilliga hundra år senare till arkeologernas stora fromma, så gav stadsfolket upp hoppet om att slippa kungens närmare bekantskap och öppnade portarna.
Arkeologer och historiker av facket har ägnat massgravarna utanför Visby rätt mycket uppmärksamhet under åren sedan 1905. Man har kunnat konstatera att antalet upptäckta högra lårben överstiger antalet upptäckta vänstra lårben och har väl därmed frångått sin tidigare teori om att de fallna liken inte plundrades – vilket var mer eller mindre självklart vid denna tid. Likplundrare var en lönande profession och nog den främsta orsaken till att det är ytterst ovanligt att hitta några bevarade rustningar från denna tid intakt. Arkeologerna vid utgrävningen 1905 kunde till sin stora glädje hitta flera stycken intakta rustningar och därtill rätt mycket material som av allt att döma var ihoprafsat ur köpmännens alla skrymmor och vrår till de frivilliga som mot en skälig ersättning kunde tänka sig att möta Valdemar Atterdags folk framför stadsportarna. Frågan var, hur kommer det sig att man hade så bråttom med att göra sig av med alla döda kroppar att inga eller få likplundrare kunde lägga beslag på den värdefulla utrustningen?
Den enklaste förklaringen var nog att detta slag stod när det var som varmast på Gotland, i slutet av juli och denna enorma ansamling av döda kroppar luktade nog rätt illa även för en härdad medeltidsmänniska. Att man skulle ha haft dåliga erfarenheter från den relativt nyligen avslutade digerdöden, finner jag mindre troligt. Men kanske ville man undvika att utsätta staden för epidemier, för kunskapen om hur sjukdomar spreds var ännu inte särskilt utvecklad.
För att undvika att få sin stad nedbränd gick Visbys borgmästare med på att betala dansakarna brandskatt, en skatt som alltså inte i någon större omfattning betalades av morska svenske män, utan av tyska handelsmän från Hansaförbundet som egentligen inte ansåg sig vara varken den svenske eller danske kungen skattskyldiga. Hansan var fortsättningsvis mycket upprörd på Valdemar Atterdag för det tilltaget och gick också inom några månader i härnad mot honom utan att uppnå någon större framgång.
Men tavlan då? Att dissekera Hellqvists Valdemar Atterdagstavla är lite av en sport för den historiskt kunnige. Det har gjorts många gånger, bl a av Herman Lindkvist på bästa sändningstid. Men utan att gå in på detaljer kring korsvirket i de avmålade husen med mera kan vi titta på några detaljer som kan vara bra att känna till. Låt oss börja med att titta på Valdemar Atterdag själv.
Vi hittar honom till höger i bild på en upphöjd tron med rött kläde. Han framställs här som en lätt sliten patriark med grått i skägget. Vi kan dock konstatera att han vid tillfället inte var äldre än drygt fyrtio år och vad långa skägg anbelangar vet vi att det var först under renässansens senare år – en bit in på femtonhundratalet, som högreståndspersoner bar långa skägg – sedan några påvar gjort skäggbärande mer socialt accepterat i den västra kristenheten. Det var mer vanligt i den östra. Vid denna tid var kungar och likställda slätrakade. Kvinnan i bildens mitt har utslaget hår, vilket kanske tilltalade den sena 1800-talsmänniskans syn på frihet. Symboler som Marianne och moder Svea kom ju till vid denna tid. Men på medeltiden bar anständiga kvinnor alltid dok. En kvinna med utslaget hår signalerade att hon sannolikt var prostituerad eller åtminstone utstött.
Till vänster i bild ser vi en tax, en hundras som ännu inte existerade 1360 och till höger ser vi en person som av klädseln och utseendet att döma är jude. Inga judar förekom i Norden förrän i slutet av 1500-talet och i Sverige fick de inte rätt till att slå sig ned med fri religionsutövning förrän efter ytterligare drygt tvåhundrafemtio år.
Medan Valdemar alltså tämligen ostört kunde erövra eller återerövra vad han ansåg tillhörde sig, så satt Kung Magnus Eriksson på någon kungsgård med sin uppvaktning. Han var tungt skuldsatt, vilket aldrig bådade gott för hans undersåtar och hade följaktligen inte råd eller tid att ta tillbaka varken skånelandskapen eller Gotland. Han var fullt upptagen med att bråka med sina söner, sina adelsmän och inte minst värja sig mot den heliga Birgitta som visserligen befann sig i Rom vid denna tid men ingalunda upphört med att brevledes upplysa Magnus om vad Gud tyckte om hans göranden och låtanden. Gud var vid denna tid mycket intresserad av svensk politik och svenska politiker och ägnade också någon liten tid till förhållandena i staden Rom där klanerna Orsini och Colonna sönderslet staden och bidrog till att påvarna höll sig därifrån alltsedan början på 1300-talet.
Birgitta gick bort i Rom 1373 sedan hon sedan förgäves ansatt påven att lämna Avignon vid hot om en snar död om han inte gjorde som hon ville. Urban V, som varit på besök i Rom 1370 och inte gillat vad han sett bland ruinerna efter Lateranpalatset och de påvliga kyrkorna, återvände till Avignon ändå till sina franska kardinalers båtnad och tillfredställelse och dog följaktligen inom kort. Hans efterträdare kom så småningom att hörsamma de många förmaningar som kom från både Birgitta och hennes helgonkollega Katarina av Siena – en annan mycket märklig kvinna, och flyttade tillbaka till Rom 1377. Om han inte hade dött det året hade sannolikt även han suckat djupt och återvänt till Avignon, men ödet ville annorlunda och eftersom lagen föreskrev att konklaven skedde i den stad där påven dog, så hölls konklaven i Rom under stark press från den romerska mobben som hotade kardinalerna med att få bekanta sig med den himmelska glädjen omedelbart om de inte valde en romersk eller åtminstone en italiensk påve. Det fanns bara två kandidater som kardinalerna kände till och den ene av dem var dement. Synd bara att den andre visade sig vara spritt språngande galen, men det visste inte kardinalerna, för kandidaten Bartolomeo Prignano, titulärärkebiskop av Bari och sedan många år en effektiv administratör i kurian, var inte kardinal själv och befann sig vid sitt val fortfarande i Avignon. Valet av honom som Urban VI kom att utlösa vad som kallas den stora schismen då större delen av kardinalkollegiet flydde från Rom och den agressive Urban VI och tog sig tillbaka till Avignon med en nyvald motpåve.
Kung Magnus Eriksson lyckades få sin son Håkan bortgift med Valdemars dotter Margareta redan 1363, men blev sedan avsatt och fängslad av sin systerson Albert av Mecklenburg följande år. Efter att ha fritagits från sitt fängelse i Stockholm tillbringade han sedan ytterligare några år tillsammans med det höga paret i Norge innan han själv drunknade i samband med ett misslyckat försök att återerövra det förlorade Sverige 1374.
Valdemar Atterdag, som inte saknade problem med sina stormän han heller, dog följande år och efterträddes efter en del parlamenterade av sin mycket viljestarka dotter, en kvinna som utan tvivel måste betraktas som en av de märkligaste och kraftfulla kvinnor som någonsin levat. Vilket inte vill säga lite.
Margaretha och hennes göranden och låtanden var inte lika populär som motiv för de svenska historiemålarna på 1800-talet som misstrodde Kalmarunionen och hellre målade någon av de inhemska kungarna – både Jenny Nyström och J.A.G Acke målade t.ex. Gustav Vasa som pojke på besök hos kung Hans – ett möte som sannolikt bara inträffade i Anders Fryxells fantasi men inte någon annanstans. En målning föreställande Albrekt av Mecklenburg överlämnandes rikets krona till drottning Margareta finns visserligen, men den är av lite tidigare datum (ca 1640) och av den holländske målaren Gerrit van Honthorst. Den som har vägarna förbi Kronborgs slott kan bese den där.
På Gotlands museum kan den hågade ta del av en hel del av vad arkeologerna grävde upp utanför Visby ringmur, en rätt ryslig samling av krossade skallar, genomskjutna ögonhålor och skrikande dödskallar. Om man nu behöver påminnas om krigets hemskheter och människan tillsynes oföränderliga barbari.