Att läsa på riktigt
30 juni 2025
Jag är kanske, som norrlänningar brukar säga, lite eljest. Men känslan av en nyinköpt bok som fortfarande är lite styv och gör lite motstånd när man för första gången öppnar dess pärmar, den känslan är svår att slå.
Jag har förstått att det läses inte lika mycket längre. Med det menar jag inte att folk inte tar till sig böcker, utan hur de tar till sig dem.
Jag är konservativ i det stycket. Jag är av åsikten att ljudböcker – med alla sina förtjänster, inte ger läsaren det allra viktigaste, nämligen en syntax. En språkkänsla som man bara kan ta till sig genom att läsa en text.
Enligt mig så är det också viktigt vem man läser. Naturligtvis kan man sätta i sig precis vad som helst i bokväg som tilltalar en, men man bör ha tagit till sig litteratur som innehållsmässigt eller rent språkligt leder en rätt i språkdjungeln och ger en egen röst. Inte den röst som man använder varje dag för att kommunicera med sin omgivning utan den tysta rösten, det skrivna ordet, det språk man använder när man skriver till andra människor – antingen direkt via t.ex e-post (och nej, jag räknar inte in sms-språket här, ty det är en egen kommunikationsform) eller om man författar en längre text som denna eller kanske sätter sig ned och skriver ett gammalt hederligt brev.
Jag saknade det språket under mina tonår, för då tappade jag lusten att läsa. I mellanstadiet läste jag mer än någon annan i min klass. Vi förde bok över alla böcker vi läste i mellanstadiet nämligen och jag och kamrat V hade överlägset flest titlar nedskrivna där – han hade i ärlighetens namn förmodligen slagit mig om jag inte hade haft två terminers försprång på honom i klassen. För i motsats till mig fortsatte han att läsa mängder med böcker.
Men sen blev jag tonåring och jag tappade min lust att läsa och jag förlorade mycket i mitt språk, något som min lärare i gymnasiet var mycket petig med och ständigt slog ned på – just då förstod jag inte vad hon menade och hon förstod i sin tur inte att mitt språk ännu var oförlöst. Det skulle komma åter då jag, lagom till tonårens upphörande, åter kom att uppskatta det skrivna ordet.
Jag klarade undan klassikerna rätt fort, för de fanns i bokhyllan hemma. Båda mina föräldrar var mycket intresserade av att läsa och böcker saknades verkligen inte.
Så jag läste Strindberg ganska ung. Men jag fastnade aldrig för honom, fast jag förstod varför han fortfarande hålls så högt – hans språk är mycket vackert men hans misogyni och allmänna gnällighet stör jag mig fortfarande på. Jag läste även Shakespeare– jag var helt fascinerad av ”Much a do about nothing”, som var min Shakespearedebut. Jag vill minnas att jag läste ut den på en eftermiddag när jag låg sjuk hemma på Gräsandsvägen, så jag var kanske tolv år gammal eller yngre. Och där i hyllan fanns även Selma Lagerlöf, Pär Lagerqvist, John Steinbeck (fortfarande en favorit) och Hemingway.
Men sen kom tonåren och jag läste på sin höjd serietidningar och min skriftspråk blev talspråksaktigt och all lust att skriva tog gymnasiets svenskalärare ur mig.
Det vaknade igen när jag blev förvärvsarbetande och plötsligt återfick lusten att läsa böcker. Jag ärvde min pappas boksamling på några hundra böcker och plötsligt började jag bygga på den med egna inköp och nu, över trettio år senare, sitter jag med tusentals böcker som alla påverkat mitt skriftspråk och framför allt mitt ordförråd.
Jag blev fascinerad över den svenska som inte används så ofta längre. Man hör ofta att svenskan är ett ordfattigt språk och i jämförelse med de stora språken är det nog sant, fast de flesta svenskar idag känner inte till att det finns en uppsjö av ord och sätt att uttrycka sig på som gått förlorade. Jag använder dem ibland för att de är vackra – inte, som man kanske kan tro, för att göra mig märkvärdig. Ord som eljest, ånyo, till äventyrs, till yttermera visso, vederbörande eller kanske städse finns inte i gemene mans ordförråd längre. Ofta beror det på att de anses vara föråldrade och lika ofta på att de inte används i talspråket längre. Skillnaden mellan talad och skriven svenska blir mindre och mindre.
Nu förespråkar jag ej att människor ska börja prata bibelsvenska (1917 års översättning). Men jag tycker att det är vackert att se detta sätt att uttrycka sig i skrift. Det finns en poesi över det hela som den senaste bibelöversättningen tyvärr förlorat. I mitt tycke kunde den senaste bibelöversättningen lika gärna vara utdrag från Skatteverkets skattetabeller. ” Ge oss idag det bröd vi behöver.” har inte samma klang som ”Vårt dagliga bröd giv oss idag” även om det senaste verkar bakvänt och tillkonstrat i en mer profan miljö.
Frans G. Bengtsson 1894-1954
Själv vänder jag mig gärna till skribenter som Frans G. Bengtsson eller Alf Henriksson när jag vill läsa vacker svensk prosa. Den förstnämnde var språkkonservativ på sin tid och skrev en rasande kritik angående 1917 års bibelöversättning som han ansåg vara lika opoetisk och tråkig som jag tycker att Bibel 2000 är och han nämner, i en essä angående Röde Orms tillblivelse, att han minsann inte tänker gå ned för den väg som bl a ”fröken Lagerlöf” gjort med uteslutande av korrekta verbformer i pluralis. Han skulle bara veta att de senaste upplagorna av hans magnum opus Röde Orm helt saknar pluralformer på verben.
Vad han och Alf Henrikson har givit mig är den lite smått humoristiska knorr och språkliga understatements (Bengtsson sparade inte på anglocismer, frankoismer eller germanismer och han översatte dem aldrig i sina texter) som gjorde texten rolig att läsa.
Bara de kunde konstruera meningar där stora slag benämndes som skärmytslingar där kontrahenterna ”hanterade varandra rätt våldsamt”, vilket fick till resultat att fältherren – i det fallet Napoleon, kanske fick tänka om en smula rörande intåget i Moskva.
Återtåget från Moskva mitt i vintern fick Bengtsson att kommentera att Napoleon minsann lovat att inte göra om Karl XII:s misstag, vilket naturligtvis innebar att vederbörande gjorde om misstaget i betydligt större skala med konsekvensen att det blev mycket förfrusna kavallerister på stående döda hästar, fanflyktingar som slog sig på lite hederligt röveri för att få ut något av sin lilla utflykt till Ryssland och att kejsaren själv som hade till ovana att ge sina underlydande en liten omruskning när han var missnöjd, tillbringade mycket tid med dylika missnöjesyttringar innan han kröp tillbaka till Frankrike för att avsättas och placeras på sitt minikungadöme på Elba.
Nu menar jag inte att folk ska tvingas att läsa gamla dammiga luntor med språk de inte känner igen eller har lust att ta till sig. Jag menar att man ska läsa ”på riktigt” någon gång emellanåt – synnerhet om man är ung och kan ha god nytta av att ha ett lite större ordförråd än det man får till livs i en Camilla Läckbergbok som dessutom är inläst.
Vissa politiska partier föreslår att man ska skapa en svensk kanon. En kanon i det betydelsen att vissa verk är mer eller mindre obligatorisk läsning i skolan. Jag har ingen särskild åsikt om det. Det kanske är så att det motverkar sitt syfte om ungdomarna tvingas ta till sig Strindberg, Lagerlöf, Lagerquist och PO Engqvist et consortes innan man så att säga är mogen för det.
Allt jag vet är att den där känslan att lägga sig med en bok och slå upp första bladet, är tämligen tillfredställande. Men det kanske är för att jag är lite eljest.