…jag är från Farsta
13 juni 2023
Jag föddes i Farsta. Eller rättare sagt, själva nedkomsten skedde på Södersjukhuset, men det var i Farsta jag tillbringade mina första tre år innan vi flyttade till Fagersjö. Fagersjö är en förort till förorten Farsta. Och nu har denna min stadsdel där jag inte bara växte upp, utan också jobbade under många år, skaffat sig ett föga smickrande rykte som en plats där folk skjuter varandra och gängkriminaliteten tillåts pågå otyglat. Jag antar att det är en sanning med modifikation. Det finns onekligen ett antal människor med tvivelaktig vandel i Farsta. Det har det alltid gjort, men då jag växte upp så var det en ganska ljusskygg verksamhet med pundare av Christer Pettersson-typ som med jämna mellanrum rånade postkontor eller gjorde inbrott för att finansiera sitt stegrande missbruk. Och så var det ett antal människor som var på glid som man kunde få syn på på ”plattan” där de skaffade sig föga uppbyggliga relationer med andra personer som av en eller annan anledning inte giddes gå den smala vägen.
Jag såg en beväpnad kille av den kategorin i ljushallen på Kvicken en gång. Det var 1986. De sålde visst knark i ljushallen under året då vi gick i sjunde klass, men vi vanliga ungdomar som inte hade någon kontakt med den världen visste inte så noga. Det gick så många rykten och vi visste alla vad som hände med de personer som gick i vägen för de här äldre (men inte mycket äldre) individerna som verkade deala där. Ja, de blev inte mördade, skjutna eller knivhuggna, men jag minns en kille som inte kunde hålla käften kring de här individerna och han fick tillbringa rätt mycket tid på sjukhus efteråt och bytte sedan skola. Vem som hade skickat honom till sjukhuset hade väl de flesta av oss en vag uppfattning om, men polisen fick aldrig reda på det för den misshandlade killen hade inget som helst intresse av att göra saken värre. Så sånt hände alltså redan då.
På NK till vänster köpte jag väldigt många skivor (LP). De var mest välsorterade, men också lite dyrare. Ibland kunde man hitta fynd på Tempo/Åhlens (syns till höger i bild) eller nere på Domus.
Så Farsta var aldrig något paradis som nu är förvandlat till ett utsatt område utan återvändo. Jag var med på kvällspatrullen ibland där vi fick följa med polisen till diverse adresser och öppna dörren till lägenheter där det kunde misstänkas att brott begåtts och vi råkade ha nycklar. Jag kan inte säga mer än så om det, men det var lite surrealistiskt att vi skulle komma ut i våra knallröda jackor med Sankt Erik på ryggen och gå upp för ett vanligt trapphus som vi gjorde flera gånger varje kväll och bakom oss kröp polisen omkring som man kan se dem göra på film med pistol i händerna. Ett tips att något fuffens var i görningen hade kanske varit om vi hade passerat dem i trappan genomborrade av kulor, men det hände inte och vi förväntade oss inget sådant heller. Men de här poliserna gjorde som de blivit tränade att göra och att vi gick framför dem tycks inte ha haft någon betydelse.
Jag föddes på Molkomsbacken. Det var ett område byggt i slutet av femtiotalet och min familj var den första som bodde i den lägenheten. Det var nästan bara barnfamiljer där på den tiden och området var rätt lugnt. Delar av den första generationens ungdomar därifrån – min bror och äldsta syster hör väl till den generationen, föll dock rätt snabbt ned i skiten och okunskapen bland de vuxna om hasch och sådant var väl rätt stor. Det fanns ett rum på Farsta fritidsgård (”gården” kallad) som var så fullt med haschrök att man nästintill behövde skära sig in. Det knarkades rätt öppet där ett tag innan de vuxna förstod vad som stod på och började försöka sätta gränser. Många av de där ungdomarna förlorades i olika former av missbruk och är döda idag.
Vi flyttade från Molkomsbacken 1975 och när jag började jobba på kvällspatrullen i området drygt tjugo år senare så var området inte särskilt fräscht längre och många kriminella missbrukare bodde i källarlägenheterna på huset som slingrar sig som en orm längst hela Molkomsbackens sträckning med höghusen placerade i mitten. Jag åkte dit med egen bil för att hjälpa en bekant med en dator där. Jag var borta i femton minuter, under vilket någon länsade bilen på allt av värde.
Sen sålde Familjebostäder rubbet till bostadsrättsföreningar och området blev väl respektabelt igen, men för några månader sen sköts en kille där efter en kort jakt. Kanske kom han springandes på den gångbro som slingrar sig upp för berget från centrum och det bara var en slump att de sköt honom just där.
I Farsta Strand har man redan skjutit en hel del på Brunskogsbacken och Nordmarksvägen (gator där jag jobbade rätt mycket i hemtjänsten en gång i världen och där det fanns kriminella element redan då, men de ungdomsgängen misshandlade visserligen folk och betedde sig allmänt svinigt men mord förekom så vitt jag vet inte – om man inte räknar den misshandel av en 90-årig dement kvinna som ett gäng gjorde sig skyldigt till i slutet av nittiotalet och som jag fortfarande blir upprörd över när jag tänker på saken – jag kände gumman och hon var världens snällaste och oskyldigaste människa som knappast kunde ha varit ett hot för någon. Men hon var förvirrad och dement och någon hjärtlös människa slog och sparkade henne så svårt att hon dog efter att hon en sen kväll lyckats rymma från demensboendet i ett försök att leta sig tillbaka till ett hem som inte längre fanns.
Jag kände mig aldrig otrygg i Farsta när jag arbetade på kvällarna. Jag hade gjort det som tonåring på grund av en misshandel jag var utsatt för när jag var arton, men det var mest en odefinierad rädsla för människan i allmänhet. Jag började i vården för att bemästra det där och vården hjälpte mig också att komma vidare i livet. Jag var inte otrygg längre när jag flyttade från Stockholm 2003.
Och nu har ett gäng idioter alltså tyckt att det var mödan värt att skjuta automateld mitt in i en mindre folksamling för att träffa en person som man uppenbarligen fått till uppgift att ta hand om. Det är samma totala brist på konsekvenstänkande som fick Stureplansmördarna att göra samma sak 4 december 1994. Jag kände två av de som var där och sköt lite ytligt – jag hade jobbat med den ene. Ingen av dem höll i vapnet som öppnade eld. Men de var med och har nog tillbringat de senaste dryga trettio åren med att ångra det. Jag tror att det ordnade till sig för dem efter fängelsetiden och att de inte återföll i brott, för de var på glid och umgicks i kretsar som inte bestod av guds bästa barn eller förebilder.
Problemet här är nog inte Farsta, Farsta Strand eller någon av de andra förorterna. Problemet är att det finns en till synes ändlös källa till nyrekrytering för de verkliga bovarna, de som sitter och drar i trådarna till de här nickedockorna, unga dumma män som är mer eller mindre förbrukningsbara. Jag säger det igen: RICO. Det juridiska begreppet konspiration där man genom att kunna sammankopplas som tex ledare för en organisation plötsligt kan bli ansvarig för allt som görs i den organisationens namn. Det var det som rumphögg maffian i New York som nu visserligen finns kvar, men bara som en skugga av vad den en gång var. För den som är intresserad rekommenderar jag Selwyn Raabs ypperliga krönika över New York-maffian: ”The Five Families”. Det kanske är något att lägga på Gunnar Strömmers nattduksbord. För RICO förklaras alldeles utmärkt i den boken så att man slipper tro att det bara är ett begrepp från ”Sons of Anarchy”.
Jag har inte varit ”hemma” i Farsta sen långt innan pandemin och någon resa dit ska det väl kunna bli i framtiden. De har byggt om och till en hel del i Farsta sen jag bodde/jobbade där och i Fagersjö har hela centrum försvunnit, men då och då kan det vara trevligt att gå tillbaka till rötterna. Min mamma börjar bli till åren och vem vet hur länge till det är möjligt att komma dit. Fagersjö har en speciell plats i mitt hjärta även om då jag blir tillfrågad alltid svarar:
”Jag är från Farsta”.