Det är något ruttet i Danmark, sa Hamlet. Detsamma kan sägas om vårt nutida Sverige och hur vi gradvis försämrat situationen för en stor andel av befolkningen, men i synnerhet för människor med psykisk ohälsa. Jag skulle kunna göra ett utfall mot den sittande regeringen och hur de har gjort en allvarlig situation värre genom sin vägran att inse att alla inte har möjligheten eller förmågan att sköta om sitt eget hus och skita i andra. Att det faktiskt behövs ett ”vi” i samhället. Ett engagemang för att stötta de som har det sämst i samhället.
Men jag gör inte det, inte nu. De är tillräckligt duktiga på att såga av grenen de sitter på själva.
Nej, jag tänkte skriva lite om två situationer som jag känner till som gjorde att jag tänkte ”åh nej, inte nu igen” när jag hörde om knivdådet i Kungens kurva.
Det första har jag skrivit om i en novell som heter ”En dag i tre färger” som binder ihop tre stycken händelser jag var med om medan jag jobbade i hemtjänsten under tidigt nittiotal. En av figurerna som förekommer där var en kortvuxen man, förmodligen av sydamerika-indiansk härkomst (från Chile, Ecuador eller Peru) som vi som jobbade i Farsta Strand mötte varje dag utanför tunnelbanan där. Han tiggde cigaretter av alla som kom gående upp från underjorden där, och ibland fick han någon som han genast stoppade på sig innan han frågade nästa och nästa. Han sa inte många ord utöver det. Han verkade vara mild till sättet och ingen som träffade honom trodde annat än att han var lite av en kuf med psykisk ohälsa. Bortsett från denna morgonrutin med cigaretterna tillbringade han större delen av dygnet med att gå fram och tillbaka längst med Nordmarksvägen, från Edö Servicehus i dess ena ände, till busstationen och tunnelbanan i den andra.
Men en kväll var han mer orolig än vanligt och när han stoppade ett par som kommit från en trevlig kväll på stan och var på väg hem, reagerade han ytterst oväntat på parets nekande – nej, de rökte inte så han kunde tyvärr inte få någon cigarett från dem. Han slet fram en brödkniv från sin innerficka och stack denna rakt i hjärtat på mannen i sällskapet. Ni kan tänka er vilken kraft som krävs för att på detta sätt knivhugga någon rakt i hjärtat med en brödkniv.
Mannen togs om hand, givetvis och vi såg honom aldrig mer. Jag kan skriva om detta för att han var aldrig någon vårdtagare som jag mötte som vårdbiträde. Bara en udda, beklaglig fågel som av allt att döma släppts ut från en institution vid den stora psykreformen 1995 och lagts i knät på kommunen som inte kan tvångsvårda någon. Så han tackade väl nej till hjälp, föll mellan stolarna och en människa dog på grund av att något helt tydligt måste hända innan de här människorna får den vård som de borde haft från början.
Den andra situationen var bara några år sedan här i Malmö, vid den här tiden på året då många personer – med eller utan allvarligare psykisk ohälsa, har det tungt på grund av mörkret. Just den här unge mannen hade blivit orosanmäld massor av gånger av både släktingar och andra – men ingenting hände, han kunde fortsätta att leva sitt liv och falla ned i allt allvarligare psykisk sjukdom, för ingenting hade ju hänt. Ännu.
Hans offer blev en ung kvinna som bara råkade befinna sig där just då, väntades på bussen. Han slog ihjäl henne med en bräda som han hittade på platsen. Precis som med den unge mannen i Kungens kurva visste han nog inte riktigt varför. Kanske fanns det röster som sa till honom att han var tvungen att göra det. Kanske kände han sig hotad av faktorer som var kända bara för honom. En ung kvinna miste livet för att samhället inte lyssnade på de människor som visste att den här unge mannen var illa ute, att han var sjuk och behövde omedelbar hjälp.
Och de här två fallen är inte unika på något sätt. Kanske för att de slutade med dödsfall, precis som det gjorde i Åkeshov strax efter psykreformens genomförande där en man först sökt hjälp, blivit avvisad och sedan hamnat så djupt i psykosen att han trodde att troll förklädda till människor förföljde honom. Han slog ihjäl dem med spett och ”trollen” det var bara vanliga pensionärer som inte haft ork att springa därifrån vilket många andra som mötte honom gjorde.
Följdaktligen tycker jag att vi borde ha lärt oss vid det här laget att det är ytterst viktigt att ta orosanmälningar på allvar. Naturligtvis för omgivningens skull, men också för att de här människorna ska kunna få den bästa vård som är möjlig för dem i deras situation. Idag existerar inte något sådant. Kanske kommer man från politiskt håll att föreslå att man tillsätter en utredning om saken, men jag har inte höga tankar om den nuvarande regeringen eller politiska majoriteten. De tycks vara immuna mot att man faktiskt kan förebygga sådant här. Men jag har haft fel förr, och kanske är det möjligt att få till en ändring kring de här sakerna. Det har som sagt varit så här i trettio år. Det är dags att vi faktiskt gör något åt det, för det är som Hamlet säger, något ruttet, fast i Sverige.