Musique non stop
26 november 2024
Jag har väl alltid varit musikintresserad, men ironiskt nog var mitt intresse att spela pianot begränsat så länge som jag gick till den kommunala musikskolan. Det kan väl sägas nu, för jag antar att läraren ifråga nu är död, men hon tog nära nog död på mitt musikintresse. Missförstå mig rätt, jag tycker att den kommunala musikskolan är en fantastisk idé som lett till mycket glädje och uppfostrat fantastiska musiker. Det var bara det att just min pianolärarinna var av den lite mer auktoritära typen. När vi skulle börja där samlades vi – föräldrar och barn, i musiksalen på Fagersjöskolan och pianolärarinnan, en kortväxt, låghalt rödhårig kvinna med raspig röst, höll hov. Hon började med att säga att de, våra föräldrar, kunde kalla henne för Elisabeth, men att vi barn fick däremot inte dua henne, utan skulle titulera henne fröken. Hon lät oss schavottera där inför våra föräldrar med vad vi eventuellt kunde redan. Nästan alla spelade ”Kalle Johansson” och jag spelade ett stycke som heter ”Hejsan Petronella” och som är enkelt för att det innehåller nästan alla vita tangenter från C till G i ordning. Vi klickade aldrig, hon och jag.
Jag spelade dock med henne i flera år utan att någonsin få ordning på någonting. Nu vet jag att mitt motorikfel kombinerat med mitt ointresse omöjliggjorde att jag åstadkom någonting alls tillsammans med denna lärare. Hon var barsk och inte sällan elak. Två av mina systrar hade fått musikintresset förstört av henne innan mig och nämnde särskilt en inkontinent pudel som tydligen kissade i hörnen medan mina systrar spelade. Jag är sju år yngre än min närmaste syster, så vid det laget var nog hunden i hundhimlen, för jag minns inte att det fanns någon hund där.
Däremot minns jag att hon parkerade sin bil – en Volvo 345 tror jag det var, precis vid ingången till lärarrummet, för hon hade som sagt svårt att gå.
Tidvis fick jag ta mig till Västbodaskolans barracker för min lektion – frid över dess minne, för det finns ingenting kvar där idag som vittnar om att det någonsin funnits en skola där. Men oftast i Fagersjöskolan. Där inträffade också en av de få gånger jag varit med om något övernaturligt.
Jag vet exakt datum för detta. Den var måndagen 5 oktober 1981 och jag kom in musiksalen där en kille som var ett år äldre än jag, betydligt bättre pianist och stod i god dager hos fröken – vilket inte jag gjorde, satt kvar framför flygeln efter sin lektion. När jag kom in hörde jag henne be honom att ”Kan du kila ned till centrum och köpa en tidning åt mig, för jag tycker mig veta att Sadat har dött.”
Betänk att detta var före internet och de snabba nyheternas tid och attentatet skedde alltså dagen efter. Jag har aldrig lyckats förklara det där, lika lite som den norsk spåkvinna som intervjuades i Hemmets journal (eller Allers/motsvarande tidning) och där beskrev Estonias undergång några månader innan det skedde. Jag läste det medan en kollega ombesörjde en avklädning av en vårdtagare när jag var vårdbiträde och jag – som varandes man (eller snarare en pojke) fick tillbringa tiden utanför sovrummet läsandes den kvinnans veckotidningar.
Vad pianospelandet anbelangar slutade jag till slut hos den här hårdhänta kvinnan och fick lektioner gratis hos kantorn i Vantörs kyrka istället. Han slet med min oförmåga att ta mig genom Bachs enklare stycken och jag kom sedan att inse att jag inte var någon vidare klassisk pianist – eller pianist överhuvudtaget. Intresset vaknade till liv mera senare när jag fick spela saker jag själv tyckte var intressanta och då gick det bättre, även om jag aldrig blev särskilt framstående på instrumentet. Jag kände mig alltid mer trygg bakom trumsetet.
Nu är både den här kvinnan och kantorn döda sedan länge. Min motorik har försämrats på senare år pga artros i mina händer, så jag kommer sannolikt inte att spela särskilt mycket mer. Men jag har fått användning av min Yamaha-keyboard genom att ta med den till den kör som föreningen jag är medlem i, håller i här i Malmö. Där kommer den till användning och kan brukas till att skapa trevlig musik tillsammans med människor som verkligen behöver komma ut och göra något annat.
Den nuvarande regeringen har skurit ned på bidrag till studieförbund och andra som sysslar med musik, där yngre människor med musikintresse kan komma och lira. Det är ett misstag att dra ned på kulturen bara för ett fåtal vill ha mer i plånboken på det allmännas bekostnad. Det är en av anledningarna till att jag glider alltmer vänsterut om mitten.
Låt musiken och de kommunala musikskolorna leva. Tänk så mycket bra musik vi kunnat njuta av på grund av den.