Det bor en trumslagare i mig. Jag började spela trummor i högstadiet – bara för mig själv, för jag var aldrig trummis i något band vid den tiden. I gymnasiet däremot spelade jag trummor och klaviaturer i ett band som förlyssnat sig på Tori Amos, Ebba Grön, Ulf Lundell och Creedence (den blandningen!) och sen dröjde det tills jag var i fyrtioårsåldern innan jag satte mig bakom trummorna i ett bluesband och lirade Buddy Guy, Stevie Ray Vaughan, BB King, Albert King och så Robert Johnson, förstås. Jag bidrog t o m med en egen komposition som vi pliktskyldigast lirade några gånger innan bandledaren sa upp kontakten med mig – förmodligen därför att jag var i bandet för att jag ville ha kul och lira och inte tog det på lika stort allvar som han. Sen är jag av naturliga skäl ingen teknisk trummis. Jag kan få det att svänga, men de mer avancerade sakerna är bortom min motorik. Det finns många trummisar som är både snabbare och mer tekniska än jag.
Min läromästare var Ringo. Ringo hade/har en unik feel i sitt spelande och är förmodligen den mest underskattade av trummisar. Han var inte heller särskilt tekniskt avancerad även om han faktiskt var mer teknisk än folk tror – lyssna på ”A day in the Life” eller ”Here comes the Sun” så märker ni att det verkligen inte är 4/4 hela tiden.
Och det gjorde väl inte jag heller. Jag gav låten vad jag ansåg att låten behövde och det finns en rad trummisar där ute som är fantastiska och spelar på gränsen av vad som är möjligt att åstadkomma. Jag var en medelmåtta med feel och kände aldrig att jag behövde bevisa något – jag var bra nog för ett bluesband och har tillräckligt med erfarenhet av musik för att ta mig igenom det mesta.
Det finns inget sätt att avgöra vem som är världens bästa trummis. Det beror ju på vilka kriterier man vill mäta, vilken musiksmak man har, hur man tolkar vad som är bra och vad som är mindre bra. Men alla har sina favoriter.
I min bok är Ringo alltid nummer ett. Inte för hans bländande teknik utan för att han var inovativ och att verkligen hör skillnad på en låt där han lirar och där någon annan, som t ex Paul McCartney, spelar. Och så är det det där med att han är vänsterhänt och lirar på ett högerställt trumset.
En annan gigant på trummorna som jag gillar är Ginger Baker. Han kom från jazzvärlden och han och Mitch Mitchell visade verkligen hur man spelar på sina trummor så att de är en aktiv del av låten och inte bara håller takten. Det händer grejer när Ginger Baker sitter bakom trummorna. Inget ordinärt 2-1-2-1 där inte.
Bland de progressiva hittar vi Bill Bruford. Bruford fanns överallt under 70-talet och även om hans insatser inte alltid fick ta plats i mixarna så är de ofta härligt knasiga att lyssna till och utan honom hade nog moderna trummisar som Mike Portnoy, Gavin Harrison eller Vinnie Colaiuta varit annorlunda.
Sen har ”The Professor” förstås betytt en hel del. Neil Peart. Hans snabbhet och uppfinningsrikedom gör honom till en av de bästa genom tiderna. Han kunde få saker som egentligen var väldigt komplexa att låta enkla. Lyssna på ”Tom Sawyer” eller ”Limelight” så förstår ni vad jag menar – väldigt komplexa tidssignaturer och vindsnabba fills som är väldigt svåra att få till för t ex en medelmåtta som mig.
Gavin Harrison har en fantastisk teknik och har en unik förmåga att skapa nya komplexa rytmer genom att använda en rad olika trummor, cymbaler och slagverk och han påminner faktiskt rätt mycket om Peart på det sättet.
Så mina favoriter är:
Men det är bara vad jag tycker, det. Även om ovanstående gubbar nog skulle förekomma på de flestas listor så finns det en rad andra personer som förtjänar omnämnande – t ex jazzgiganterna eller de andra stora sextiotalstrummisarna. Men det får räcka så.
Hälsar
Thomas