Progessivt
17 november 2024
Då och då kräver mitt musikaliska sinne en injektion av s k progressiv rock. Det har inget att göra med vad vi på svenska kallar progg som visserligen också har sina förtjänster, utan är en arena som dök upp i slutet på 60-talet i och med att King Crimson klev in på den musikaliska scenen med sitt album ”In the Court of the Crimson King”. Progessiv rock har ingenting med politik att göra utan är oftast en arena för excentriska musiker att skriva krångliga och trassliga låtar som kräver mycket av sina musiker. På det sättet är det lite som den mer spretiga jazzen. Man måste lära sig sådan musik för att uppskatta den.
Det handlar inte nödvändigtvis alltid om ”metal”, men rockelementet är starkt och man lånar friskt av varann. På sjuttiotalet kom t. ex Genesis i sin första inkarnation med Peter Gabriel eller Yes (som inte ligger Black Sabbath efter när det gäller medlemsbyten och som släpper skivar intill denna dag). Lite efter dessa hittar vi band som Rush, Gentle Giant, Gong, Camel eller van der Graaf Generator.
Rush gick in i 80-talet med sin bästa skiva ”Moving Pictures” men hamnade sedan i en period då syntharna tog över lite väl mycket, Geddy Lee hade hockeyfrilla, och det hela blev lite för plastigt för min smak. Genesis blev mer och mer ett popband och var fullt radiomässiga när deras konceptalbum ”Duke” släpptes. Progessiva band gör gärna konceptalbum, men det var det enda som band fast Genesis i sin ursprungliga genre.
När nittiotalet kom var den progressiva rocken nästan helt död, men band som Opeth och Dream Theater återuppväckte den. I Opeth kan man i de tidigare plattorna höra s k growl och i Dream Theater samsas de olika medlemmarnas virtuositet med en ganska medioker sång och mycket skalövningar i Yngwie Malmsteen-stil.
Favoriten är Porcupine Trees tre album som de släppte 2002, 2005,2007. In Absentia, Deadwing och Fear of a Blank Planet. I synnerhet den sistnämnda är en av mina favoritplattor alla kategorier. Efter det blev de mer ojämna även om både The Incident och Closure/Continuation har sina höjdpunkter. Bandledaren Steven Wilson, som samarbetade med Opeth vid 2000-talets början, har annonserat att hans nya soloplatta blir ett progressivt monster med bara två låtar och en sammanlagd speltid på ungefär 45 minuter. Det ska bli intressant att se om det är lyssningsbart.
Nu har jag lyssnat på både Dream Theaters och Opeths senaste alster och i synnerhet de sistnämnda fastnar då det hela låter som en blandning av Porcupine Tree, Dream Theater och lite Rush och King Crimson inslängt, och så growlar Mikael Åkerfeldt igen. Det har han inte gjort på många år och även om jag aldrig varit någon större fan av sådan sång så passar det på något konstigt sätt in. Bifogar en liten introduktion till denna musikgenre här nedan.
