Thomas Lundgren - författare , föreläsare , människa

Det är olika saker som gör att man blir en surgubbe. Igår väntade jag  t . ex. på kattsand från Zooplus. Detta är något som normalt sett brukar innebära att Postnord kör paketet fram till min port och sedan får jag släpa upp paketet själv från gatan, för de har inte utrustning att hantera paket som är tyngre än 20kg. Jag kan sympatisera med att chaffisarna inte ska behöva förstöra sina ryggar – men jag kan väl tycka att Postnord kan ge dem rätt utrustning eller mer personal istället så att alla kunder som av olika anledningar inte kan släpa upp tunga paket till sina boningar kan ta få dem hemskickade fram till dörren och inte bara till ”tomtgränsen” eller porten. För min egen del så kan jag släpa upp det där paketet tre trappor, men äldre människor som t ex. min mamma skulle ju aldrig kunna göra det.

Igår kom de inte alls. Jag satt och sneglade på postnordappen i telefonen på kvällen och konstaterade att det inledningsvis var 27 stycken stopp innan mig och det krympte inom ett par timmar till bara ett besök och sen… sen ingenting. Paketet kunde inte levereras för att ”mottagaren inte kunde nås”. Jag hade suttit och tittat ut genom fönstret med telefonen framför mig, så nog fanns det förutsättningar för att nå mig, alltid. De hade helt enkelt inte lust att navigera vägarbetshelvetet på Kirseberg och tyckte att jag gott kunde hämta paketet vid deras terminal på Vevaxelgatan ute i Toftanäs. Inte för att någon någonsin erkände det.  Men jag ringde Postnord dagen efter och tack och lov hade det gått en natt emellan så jag var inte fullt lika sur och gnällig när jag fick tala med en ung dam på kundtjänst – dock efter att ha tvingat mig ur en ofrivillig session med en robot genom att skrika ”kundtjänst” över den kalla robotrösten tills jag blev kopplad till en riktig människa. Hon var trevlig och tillmötesgående och nu får jag väl förhoppningsvis kattsanden imorgon.

Jag hade tänkt att skriva några rader om åldersdiskrimineringen i rekryteringsbranschen, för ibland får jag mejl av typen ”tyvärr har vi fortsatt rekryteringen med andra sökanden” nästan med vändande post. Så jag funderar på om jag ska börja ljuga om min ålder på de där inledande formulären och hävda att jag ”tryckt fel” eller något, bara för att se om jag åtminstone går vidare till nästa omgång i processen, för som det är nu fastnar jag nästan alltid så att säga på tröskeln och någon intervju har jag aldrig kallats till under de månader jag varit arbetslös trots att jag skickat in ett stort antal ansökningar.

Men det är förvisso lågkonjuktur och arbetsgivarens marknad och de vill uppenbarligen inte ha gamla gubbar oavsett hur erfarna och begåvade dessa än må vara. Det är synd, för det finns mycket goda egenskaper och erfarenheter som arbetsgivarna går miste om genom att utesluta oss.

Inte underligt att man känner sig sur.