Det är inte lätt att vara människa, sa Strindberg i ett helt annat sammanhang, och det stämmer. Själv tänker jag i mina mest självömkande ögonblick att det inte är lätt att vara jag, ty jag upplever mig allt för ofta som missförstådd.
Jag har med tilltagande ålder och eventuell vishet insett att en människa som lever i sin egen kontext, med sina egna sätt att resonera och uttrycka sig lätt blir offer för missförstånd när den kontexten kommer i kontakt med verkligheten och förvandlas till något annat, något man inte avsett eller trott att det skulle förvandlas till. Såna som jag ska alltså tolkas utifrån förutsättningar som omvärlden inte har en möjlighet att känna till.
Resultatet blir att man förblir en liten gåta, en kuf, som i bästa fall kan avfärdas med en axelryckning och i sämsta fall tolkas till något helt annat, något som inte alltid är till ens fördel.
Fördelen är att numera vet jag om detta, är trygg i mig själv och kan sucka djupt åt de eventuella föreställningar som omvärlden kan ha om en som man själv inte riktigt förstår eller för den delen har någon som helst uppsåt till. Man kan bara ändra på sig själv och sitt uppförande – inte vad omvärlden tycker, tänker och ger uttryck för.
En vän jag inte längre har kontakt med brukade säga att jag var svår att förstå men att han förstod mig – vilket nog var riktigt. Senare fick han själv diagnosen högfungerande autism, så det kanske har med saken att göra. Det krävs en för att förstå en annan.
Men i mitt fall blir det ofta fel. Lika lite som jag anser att omvärlden förstår mig, förstår jag omvärlden, även om jag ofta tror att jag gör det. Det där med sociala signaler – det dolda språket, har jag aldrig förstått och där har jag – särskilt när jag var yngre, gjort bort mig eller missat signaler som jag i en annan värld under andra förutsättningar skulle ha förstått. Jag har gjort folk illa genom att säga saker som i min verklighet, min kontext, betytt något annat. När jag insåg det utbrast jag på en middag med människor som jag till största delen inte kände att ”vi är alla fångar i vår egen kontext”. Det blev tyst en stund runt bordet, sen började folk prata om annat och lät kommentaren sjunka död mot golvet. Låt kufen vara, ha är sån.
Så nu sitter jag här i min lägenhet i Malmö och grubblar mer än vad som är nyttigt för mig. Arbetslösheten gör att man känner sig rätt missanpassad och värdelös, ty alla ansökningar man gör tycks rensas ut av rekryteringsbyråernas algoritmer baserat på t ex ålder och man får känslan att ens CV eller personliga brev aldrig blir lästa. Jag har inte varit på en enda intervju.
Men jag är inte ensam om detta. Vi är många som fiskar i samma damm och den innehåller inte tillnärmelsevis lika många fiskar som fiskare.
Och så är det det där med att ens hjärna inte fungerar som andras, att ens kommentarer och uttalanden görs från en kontext men tolkas i en annan. Man blir ständigt missförstådd eller inte förstådd alls. Det är frustrerande, men det finns inget annat val än att kämpa på och göra det bästa av de förutsättningar man har och hoppas att man inte sårar folk på vägen. Jag är knappast ensam om detta, även om det i min självupptagenhet ibland känns så. Många kämpar med livet, omgivningen och bristen på förståelse för ibland komplexa problem. Strindberg hade därvidlag rätt. Det är inte lätt att vara människa.