Det var en annan tid. Mina föräldrar var tvungna att gå till kungs (som det så vackert hette när man var tvungen att be om myndigheternas benägna tillstånd för ett undantag för någon regel) för att få tillåtelse att gifta sig, trots att de i lagens mening var omyndiga – de var båda nitton år när lysningen skedde och myndighetsåldern var vid den tidpunkten tjugoett. Denna brådska att ingå äktenskap berodde på en sak: min bror hade kommit till och att som ogift par få barn var vid denna tid fortfarande oerhört stigmatiserande. Som sagt, det var en annan tid och att få ett ”uä” skrivet intill barnets namn var något som varken min fars eller min mors familjer var villiga att acceptera.
Den sjätte maj 1959 föddes min bror Carl-Stefan Lundgren på Södersjukhuset i Stockholm. Han var det första barn som sjukhusprästen döpte. Ironiskt nog skulle samma sjukhuspräst döpa mig drygt tretton år senare, och jag var det sista barnet han döpte. Bindesstrecket i namnet var sannolikt något som kyrkobokföringen eller någon myndighetsperson satte dit av misstag, för hans namn var Stefan kort och gott och det var så alla tilltalade honom och så han kallade sig själv. Han var det första barnbarnet för både mina far- och morföräldrar och han förekom i ett publicerat foto i Hörneforsposten tillsammans med sin far Sören, farfar Henry och farfarsfar Oskar. Oskar Lundgren i Västamarken, Hörnefors levde i ytterligare sju år efter detta och hann uppleva att flera av hans barnbarn bildade familj, men Stefan var det första barnbarnsbarnet.
Stefan var en smula olycksförföljd, men mer på grund av sin oerhörda nyfikenhet om hur saker och ting fungerade än på grund av otur. Han skar sig, slog sig i huvudet, knivskar sig själv allvarligt och förstörde sina händer i centrifuger, traktorgeneratorer och slipmaskiner. Och ändå var han ingen klumpig natur – den egenskapen var min egen, utan helt enkelt bara nyfiken och risktagande. När jag – som alltid varit en försiktig natur, frågade honom oroligt om det var riskabelt att jobba med högtalarsladdarna till familjens ”stereo” (en enklare skivspelare med två tillhörande högtalare) så svarade han bara genom att rycka på axlarna. ”Pröva”, sa han. Det gjorde mig inte mindre orolig, men visar på hans egen attityd gentemot riskanalys. Går det så går det.
Han var tretton år äldre än jag och i mycket en förebild för mig när jag växte upp. Han var – i motsats till mig, en mycket noggrann och praktisk människa som när han väl satte eget bo bara kunde bestämma sig för att göra något, läsa på om vad det innebar och sedan gjorde han det oavsett om det gällde ett bygga sitt eget akvarium (han fann det rogivande med fiskar), renovering av en båt, att bygga en bastu eller att lägga nytt tak på sitt hus.
Om jag skulle ha gjort allt det där hade det slutat illa, för jag är ingen praktisk natur och det jag gör blir ofta snett, vint och ofärdigt. Vår pappa var likadan, men Stefan var metodisk och praktisk och ställde alltid upp med sina kunskaper om han kunde. Han var en otroligt snäll människa, men han bar – precis som sin far och sin yngre bror, ett inre mörker och vi tre hade olika sätt att handskas med detta. Min far och brors sätt var mer destruktiva än mitt.
Det har, om drygt två veckor, gått femton år sedan han lämnade oss. En aggressiv cancer stoppade honom mitt i livet. För oss syskon, hans barn och hans mamma var det en oerhörd förlust och chock som vi fortfarande inte hämtat oss från. Han var ju storebror, far och äldste sonen – klippan vi kunde lita på och mannen vars snällhet och finurlighet vi tog för självklar.
Idag skulle han ha fyllt sextiofem år. Kanske hade han valt att gå i pension, men mer troligt är att han hade väntat. Han fick aldrig uppleva att hans barn växte upp, att han fick barnbarn eller alla fina ord och den uppriktiga saknad och uppskattning som alla som kände honom kände och känner. Var du än är, Stefan, så är du saknad och det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig och vad du hade tänkt och tyckt om saker som händer i livet, i världen och i familjen. Du är saknad och inte glömd.