Hjältarna från förr
20 juni 2023
Det är viktigt med lite fantasi i livet.
Jag är född i början på sjuttiotalet och lärde mig läsa i mycket ung ålder. Egentligen handlade det bara om att jag ville kunna läsa Kalle Anka och alla andra serietidningar som världen var full av på den tiden, för mina föräldrar och mina syskon var oftast för upptagna för att läsa dem för mig – så jag lärde mig läsa av den anledningen. Jag var fyra år och lite till.
Kalle Anka i all ära, de roligaste serietidningarna som jag då och då fick händerna på var DC-comics. Ja, jag är ett DC-barn. Jag var djupt imponerad av Läderlappen (för så hette Batman när jag var ung) samt Stålmannen (för så hette Superman) och inte så lite imponerad av deras respektive onda skurkar. Lex Luthor var en favorit. Förmodligen för att han – precis som Stålmannen, hade hemliga baser på oåtkomliga platser, något som av någon anledning attraherade min fantasi.
Glasbruket är numera nedlagt, men det var beläget i trakterna runt Åseda, vilket är en ganska lång biltur från Vimmerby.
En sommar – jag skulle tippa att det var runt 1977-78, så var vi på en ovanligt het biltur från landstället utanför Vimmerby till ett glasbruk som hette Älghult. De hade en logga som var en direkt kopia av älgskyltarna, men det där med upphovsrätt verkar inte ha varit lika noga på den tiden. Mina föräldrar köpte min en t-shirt med denna älg på och jag tillbringade en sommar med denna t-shirt på (och jag vägrade skiljas från den frivilligt) lekandes att jag var ”älgmannen” – vilken superkraft som denne hjälte hade var lite oklart, men superhjältar står över sånt och jag hade mycket roligt med denna tröja, en god fantasi och ett par röda kortbyxor.
Nu sitter jag och tittar igenom den enorma Marvelkatalogen och inser att jag aldrig var någon Marvelkille. Spindelmannen förekom förstås i Sverige på den tiden, men de övriga hjältarna lyste – så vitt jag känner till, med sin frånvaro. Hulken var förstås en favorit, men jag kände nog inte ens till att han var en seriefigur utan såg bara Bill Bixby förstöra alla sina kläder när han blev till Lou Ferrigno. Den uppskattades och likaså den osynlige mannen som väl gick på TV ungefär samtidigt. Varje generation har sina sagofigurer och för mig var dessa figurer minst lika fascinerande som någonsin Bröderna Grimm, Amundsen och Moe eller HC Andersen.
Så Spindelmannen stod helt enkelt inte lika högt i min bok som Läderlappen (hans hemliga grotta och tekniska prylar var förstås mycket attraktivt för en ung pojke) eller Stålmannen vars första – och lite av andra, jag såg på video i början på åttiotalet när man började bli äldre. Christoffer Reeves har förblivit sinnebilden över hur Stålmannen ser ut för mig trots att specialeffekterna väl var… nja. Men vi visste ju inte om något annat.
Så nu sitter jag och tittar på Avengers och alla andra serietidningshjältar som Disney sprutar ut i tid och otid. Det blir lite som sagodags för barnet i mig, det barnet som aldrig växte upp utan älskar superhjältehistorier, Science Fiction och Fantasy utan några hämningar om logiska luckor och inkonsekvens. Bara en bra historia att försvinna bort i för en stund när andra, mer verklighetsbaserade problem, gör sig påminda.
Så ända sen min bror satte Science Fiction-böcker i händerna på mig med de lakoniska kommentarerna ”Läs den. Den är bra” så är jag fast. Man släpper fantasin fri och kastas in i historier där bara fantasin hos den som skrivit kunna sätta gränserna, och jag har aldrig varit en person som letar logiska fel i filmerna. Vad spelar det för roll egentligen att det är konstigt att Darth Vader lyckades slänga ned den onde kejsaren i det djupa ventilationsschaktet trots att Luke befriat honom från sin ena hand några minuter dessförinnan. Bra story. Låt oss njuta av den, för det skulle vara en så mycket tråkigare verklighet om vi inte kunde fly från den då och då. Så jag tycker mest synd om dem som inte har någon fantasi, för fantasi är, som sagt, en mycket viktig sak i min bok.