Vägen till Malmö
8 oktober 2026
Jag har förmodligen ADHD. Också. Men jag sitter redan på en drös diagnoser: en del medfödda och andra självförvållade på ena eller andra sättet. Men det där med ADHD har jag listat ut själv och behöver ingen läkare eller psykolog för. Det finns ju ingen anledning att få den saken på pränt för det skulle ju inte ändra på något i mitt liv – kanske bara göra det mer komplicerat.
Jag sökte till bussförarutbildningen för ungefär tjugofem år sen och råkade då vara ärlig och kryssa i rutan där det frågades om jag hade någon diagnos. Asperger fanns med och jag kryssade i rutan. Jajamen, det har jag.
Det kunde jag ha låtit bli. För med det krysset kastades jag rakt in i en sanslös byråkrati som först krävde läkarintyg om min lämplighet att framföra fordon (jag hade ju redan körkort sedan många år, så jag borde ju anses kunna framföra ett sådant). Men jag fick gå till en läkare som intygade att jag hade tillräckligt många hästar i stallet för att kunna framföra ett fordon och tyckte att det, det borde väl räcka.
Det gjorde det inte. För en läkare på myndigheten i fråga skulle sedan bedöma läkarintyget och skärskåda det utan att någonsin ha träffat mig. Det tog honom fem månader. Jag missade följaktligen utbildningen eftersom jag inte fick något körkortstillstånd i tid.
Jag tog igen det året efter och gick igenom hela utbildningen utan några större problem. Jo, ett problem uppstod faktiskt och det berodde på att en person fick motorstopp eller något annat fel på Essingeleden under rusningstid. Fem eller sex bilar körde in i varandra i sjuttio knyck, för där ges inget större avstånd till bilen framför. Skapar man ett sådant avstånd så pressar sig en bil in där. Så vi låg väldigt nära varandra allihop och krockade alltså. Min bil var den sista i den seriekrocken och jag skaffade mig en spricka i revbenen och var några centimeter från att förlora mina ben. Det var där bilen tog slut. Fronten såg ut som ett dragspel och tack och lov så klarade jag mig rätt bra ändå. Bortsett från spräckta revben (sånt gör dock ONT) så var jag bara chockad men blev transporterad in till SÖS med ambulans för att de skulle konstatera att jag var hel överallt. Bilen var det inte. Den slutade sina dagar på en bilskrot i södra Stockholm.
Jag missade två veckors övningskörning med bussen på grund av det där. Jag försökte, men kunde inte vrida ratten på bussen utan stor smärta, och kom följaktligen i tidsnöd när det var dags att köra upp. Jag missade första uppkörningen genom att bli nervös när jag skulle byta fil när jag skulle tillbaka till Sundbyberg, och orsakade en buss i bussfilen att sakta in. Vi körde upp i Sumpan eftersom bussarna inte fick köra i stan (fel miljöklass på de där gamla häckarna som alltså bara dög till att utbilda nya bussförare. ”Klarar ni de där kan ni köra vilken buss som helst”, sa våra lärare). Ett av mina aspergerdrag är mitt dåliga lokalsinne så när jag blir osäker var jag ska ta vägen så tar jag alltså dåliga beslut.
Att bussarna var gamla och slitna visade sig när jag skulle köra upp igen någon vecka senare. Själva uppkörningen gick bra. Jag blev godkänd, men han underkände mig för att jag inte lagt i handbromsen när jag gjorde säkerhetskontrollen. Det fanns en anledning till det. Handbromshandtaget hade fallit av efter killen som körde upp innan mig så det gick inte att dra åt handbromsen. Det fanns ingen handbroms. Den bestod av en järnpinne som satt i ett hål och den där pinnen hade fallit av. Jag ångrar att jag inte uppmärksammade inspektören på det utan bara struntade i den. Underkänd igen alltså. Ett sista försök skulle jag få men då behövde jag inte köra upp igen utan bara visa en inspektör att jag klarade säkerhetskontrollen.
Den inspektören var på dåligt humör. Jag försökte skämta med honom på väg till bussen, men han ignorerade mig och då visste jag att det inte skulle bli lätt. Han skrek åt mig när jag inte var snabbt nog ut ur bussen sedan vi klarat av säkerhetskontrollen och sedan öppnade han motorrumsluckan och bad mig redovisa ”dieselns väg genom motorn. Nämn alla ventiler!”
Det var den enda fråga jag inte lyckats plugga in. Jag är totalt ointresserad av motorer och jag hade hoppats att den slumpvis utvalda funktionsfrågan skulle hantera luftbromsarna, färdskrivaren eller bussens nödutgångar. Men han gav mig den jävligaste frågan och jag var ute.
Jag hämnades. Jag skrev till myndigheten ifråga och menade att jag inte hade något att säga om att jag underkänts, men jag ville inte bli dåligt behandlad, och den här inspektören var otrevlig på ett sätt som inte var acceptabelt. Jag fick ett brev tillbaka efter några veckor med en ursäkt från hans chef som intygade att sådant absolut inte fick hända men att inspektören ifråga inte ansett sig ha betett sig illa. Han kom alltså ihåg mig. Han måste dock ha fått ovett för det där, för av en ren slump så råkade jag på honom på en innegård i Tyresö som jag åkt in på i egenskap av nattpatrullpersonal. Blicken jag fick från honom när våra blickar möttes under några sekunder var inte nådig. Hat är nog en underdrift där. Men jag tror att jag knappast var den enda som haft synpunkter på hans bemötande. Jag kanske bara var droppen som fick bägaren att rinna över.
SL ville alltså inte ha mig. Det var lite surt, för jag hade ju faktiskt lärt mig att köra bussen och fått godkänt samt skrivit ett godkänt teoriprov. Men denna slumpvisa fråga om något som det finns mekaniker för på bussdepåerna gjorde att jag istället för att köra buss i några år på Södermalm sa upp min lägenhet i Bagarmossen och flyttade från Stockholm ut på landet och ett helt annat liv. Undrar hur mitt liv artat sig om jag blivit busschaffis? Jag hade inte suttit här i Malmö då, i alla fall, men allt det där kastade ut mig på en väg som ledde till Malmö.
Och nu sitter jag som sagt här och funderar på varför jag fungerar – eller inte fungerar, som jag gör. Kanske är det delvis ADHD, kanske inte. Men det gör ju som sagt ingen skillnad. Jag förblir den jag är och ingenting i mitt liv förbättras av att jag får ännu en diagnos på min person. Bara känslan av att jag är ohjälpligt trasig.