Jag hade hunnit uppnå en ganska mogen ålder innan jag insåg att det sämsta tillfället att skriva något är när man är förbannad, ledsen eller på något sätt känslomässigt instabil. Det senare har jag varit många gånger utan att veta om det, och det är också då jag skrivit flera av de epistlar som jag idag ångrar.
Så även om jag ibland tillåter mig själv att bli förbannad på människor och visa det, har jag i alla fall vett nog att gå undan och låta det värsta rasa inom mig. Ibland – men inte alltid, får jag besök av en sådan där ängel på vänster axel som ska vara motvikt mot smådjävulen man har på sin högra. Den där som försöker förstå det där man blivit förbannad på i ett annat perspektiv. Då kan man plötsligt andas ut och säga till sig själv: ”Jag förstår hur du resonerar, men jag tycker fortfarande att du beter dig som en jävla idiot”.
Man ska i det läget akta sig noga för att skriva ned några som helst tankar eller åsikter till vederbörande. SMS går bort. Mejl går bort. Brev (om någon minns dem) går bort.
Jag har skickat allt det där i affekt och har fått tillfälle att ångra varenda ett av dem.
Med det inte sagt att man nödvändigtvis inte har helt eller delvis rätt. Det är själva eskaleringen och de oövertänkta epiteten man ska akta sig för.
Med ålder och tilltagande visdom (eller i alla fall något som kanske närmar sig visdom i sinom tid) så har jag lärt mig att ge blanka fan att kommentera saker som gör mig upprörd. Det borde fler göra. I synnerhet i sociala medier. Inte bara för att man kanske har fel, utan för att det bara skapar dålig stämning och inte för något som helst bra med sig.
Ibland – men inte alltid, är det bäst att låta folk stå oemotsagda, även om de har fel. Som inlägg som handlar om rondellkörning, hur man gör god Carbonara med exotiska ingredienser eller huruvida man ska uttala ”kex” med hårt k eller med tje-ljud. Men det är så mycket enklare att vara en idiot när man inte behöver hantera konsekvenserna öga mot öga.
Man kan helt enkelt tänka innan man talar, och tänka lite till innan man skriver. Eller, vilket nog är bäst, inte skriva något alls och hålla de där åsikterna för sig själv.