Påvens långa arm
15 april 2026
Detta är en berättelse som jag skrivit något lite om i min bok ”På Petri stol”, men här får ni den helt gratis, helt apropå Donald Trumps och hans sykofanters mystiska fejd med faktumet att den katolska kyrkan fördömer krig och krigföring.
Jag kan påminna om att när den österrikiske ambassadören till den heliga stolen kom till påve Pius X – inför det första världskrigets utbrott, och bad påven välsigna Österrikes arméer så lär denne ha svarat i samma anda som nu Leo XIV om än med en mer ilsken touch: ”Jag välsignar aldrig kriget, bara freden”.
Men den här historien utspelades i mitten av femtonhundratalet, samtidigt som Gustav Vasa var kung hos oss och började fundera mer än annars på sitt eftermäle. Vid det laget hade Sverige de facto lämnat påvens domvärjo, men vi var fortfarande inte officiellt en protestantisk stat – det blev vi inte förrän drygt fyrtio år senare.
Den 23 maj 1555 (gamla stilen) gjorde kardinalkollegiet i den romersk-katolska kyrkan ett misstag. Det gjorde de förvisso då och då, men den här gången skulle det få kännbara konsekvenser för hela den kristna världen. Efter att inte ha kunnat enas om en påve valde de nämligen kollegiets dekan, den 79-årige Giovanni Paolo Carafa, till ny påve. Antagligen var de trötta på att sitta instängda. Visserligen hade de bara suttit där i drygt två veckor. Men kardinalerna var vana vid betydligt mer luxiösa levnadsförhållanden och det här var andra gången på bara en månad de tvingats in i det sixtinska kapellet – den tidigare påven Marcellus II hade dött efter bara två dryga veckor.
Carafa tillhörde, precis som Marcellus II, de sk reformisterna i kurian, men han var inte en reformist i betydelsen liberal eller mer utvecklingsvänlig som Marcellus varit. Carafa hade mer gemensamt med Ayatollah Khomeini än med Nelson Mandela om man säger så. Kort uttryckt, Carafa ville föra kyrkan tillbaka i stenåldern där han ansåg att den hörde hemma. Utseendemässigt påminde han faktiskt rätt mycket om nämnda Khomeini. En långskäggig man med brinnande blick. Om honom sades det att det bildades blixtar under hans fötter när han rörde sig genom korridorerna i Vatikanen, ivrigt letandes efter kättare, överallt kättare. De enda personer som påven inte misstänkte eller slängde i inkvisitionens källarhål var hans korrupta brorsöner som i farbroderns skugga lät berika sig och dessutom ägna sig något åt röveri och våldtäkt utan att straffas för det. I alla fall inte just då.
Mer milt sinnade prelater darrade efter att Carafa, nu Paulus IV, lät fylla inkvisitionens fängelser med personer som inte var renläriga nog och de lär ha lagt till en liten detalj i sina böner som kanske nutida prelater också ber om när de bevittnat Donald Trumps dumheter. Det hela gör sig bäst på engelska:
”May the Lord bestow upon him his eternal reward”
Efter nästan fyra och ett halvt år tycks Gud ha gjort just det. Paulus IV dog och folket i Rom blev våldsammare än vanligt i sin iver att göra sig av med alla statyer och minnesmärken som satts upp av denne påve. Det finns därför inte så många statyer av honom kvar, populasen slog sönder alla de kom åt och passade dessutom på att riva och sätta eld på inkvisitionens fängelse i Rom. De var dock noga med att släppa ut alla som satt inspärrade därinne först.
Paulus IV hade de sista månaderna i sitt liv fått upp ögonen för brorsönernas missgärningar och avlägsnat dem från deras poster, men i övrigt lät han dem vara. De fick bli hans efterträdares problem, men efterträdaren Pius IV visade dem ingen nåd och slängde dem båda i fängelse. I rättegången kom historierna om övergrepp, våldtäkter och röveri fram och den ena av bröderna, Giovanni, överbevisades dessutom om mord på sin hustru. Carlo Carafa avrättades genom strypning, för vilket de införskaffade en muslimsk bödel som lär ha strypt honom med ett silkessnöre – vilket låter omständligt. Brodern Giovanni, som inte varit kardinal, miste huvudet i Roms stadsfängelse några dagar senare.
Paulus IV fick en liten återupprättelse några år senare när hans främsta aploget, Michel Ghisleri, blev påve Pius V. Ghisleri hade varit överinkvisitor under Paulus IV:s tid och påminde en del om honom, men helgonförklarades faktiskt några årtionden senare. Pius V åsikter till trots så är historiens dom rätt hård mot en fanatiker av Paulus IV:s sort och så fort han dött släpptes de flesta av hans fiender som han inte lyckats överbevisa om kätteri men höll fängslade ändå, diskret ut ur fängelse.
Historiens dom är tack och lov rätt hård över krigshetsare och fanatiker.