En brödchaufförs bekännelser
27 mars 2026
Nuförtiden, när jag tittar i spegeln på mornarna, uppstår en viss identitetskris. Gubben som jag ser där visar upp vissa drag som jag känner igen, men är det verkligen jag? Jag är skägglös igen efter år av ansiktsbehåring och jag upptäcker att jag är rätt lik min mamma, men likväl en gubbe. Lustigt det där med gener.
Gamla gubbar är inte särskilt heta på arbetsmarknaden. Så när jag förra året efter en längre tids arbetslöshet fick erbjudandet att köra brödbil så tog jag det. Bättre än arbetslöshet och så gör man marknadsliberalerna i regeringen glada genom att ”inte bli bidragsberoende”.
Det där har jag gnällt om i bloggen tidigare: att för de flesta av de kategorier av arbetslösa är arbetslöshet inte en fråga om val, så det säger jag bara i förbigående nu. Nej vad jag ska berätta om är mina erfarenheter bakom ratten av en sliten Opel tidiga mornar i ett Malmö där jag endast har sällskap av taxibilar, poliser, kriminella och andra bröd- eller transportbilar.
Att taxibilarna många gånger kör sitt eget race där trafikregler finns för att böja på är ingen nyhet, då och då fångar polisen in dem och ger dem en tillrättavisning som de inte verkar lyssna på. Bröd- och grönsaksbilarna passerar varandra som skepp i natten. Vi är konkurrenter och då och då snor vi varandras kunder till ägarnas tandagnisslan, men själva kan vi ibland tycka att vissa kunder gott kan stanna borta då de har olägenheten att inte passa in i vår logistik.
De kriminella är inte särskilt svårt att känna igen. Det är oftast unga män med något nervöst i blicken. De kör finare märken, men ganska aggressivt – vilket ju är dumt för det gör dem lätta att upptäcka för de poliser som rutinmässigt kör runt på de ställen där de här människorna oftast står att finna. Så ibland så ser jag hur polisen radar upp de här killarna vid sidan av vägen. Lustigt nog har jag aldrig sett dem i elbilar. De kriminella är inte särskilt klimatmedvetna.
Men ibland är det mig som polisen tar. Oftast beror det på att bilen är tjugo år gammal och ser ut som det och de väntar sig kanske att hitta en ljusskygg individ bakom ratten på väg mellan inbrott eller någon annan brottslig verksamhet; men det är bara jag och efter några rutinmässiga frågor om var jag är på väg någonstans, vad jag har i lasten och vem som äger bilen så släpper de mig igen. Vid ett tillfälle så tog de mig för att jag var stressad och körde för fort. Det kunde jag inte säga så mycket om, reglerna är vad de är och att ha bråttom är inte något giltigt skäl, så det nämnde jag inte ens. Det var bara att bita i det sura äpplet och acceptera boten.
När staden börjar vakna vid sextiden börjar folk att cykla eller gå ut på övergångsställen framför en. Under den mörka årstiden kan det vara ganska farligt, för det är långt ifrån alla som har reflexer eller ljus på sin cykel. Cyklisterna är dessutom inte alls medvetna om att de inte alls har företrädesrätt på ett vanligt övergångsställe som en fotgängare har och jag har fått gester riktade mot mig som inte passar sig att återge. Men reglerna är tydliga. Du får cykla på ett övergångsställe, men om övergångsstället inte har märkning för cykelövergång så måste du snällt vänta tills bilarna passerat. Stiger du av din cykel och leder den istället så är du plötsligt en fotgängare, och då måste bilarna stanna.
Jag har märkt att många fotgängare gör en särskild gest när de går över, som om de inte riktigt litar på att bilen verkligen ska stanna. Tro mig, få bilförare vill köra över gångtrafikanter. Jag tror att det är samma människor som inte trivs som passagerare i en bil och håller reda på var precis varje bil för att kunna säga till om föraren till äventyrs skulle missa detta. Att föraren inte kraschar och inte har kraschat de otaliga gånger som vederbörande inte varit passagerare tänker de inte på. De vill ha kontroll. Sånt måste vara jobbigt, jag menar att aldrig kunna slappna av.
Senare på dagen så ser jag ofta hur förskolorna transporterar sina små under förhållanden som ger mig associationer till chain-gangs, dvs bilder på fångar som marcherar med fotfängsel och kedjor. Ungarna verkar vara fästa vid någon sorts rep, så ibland brukar jag skämtsamt kalla det för koppel när jag passerar ett sådant chain-gang där barnen dessutom har varselvästar i olika färger. Jag har alltid undrat om färgerna har någon dold betydelse. Åldersgrupp kanske? Eller är det bara för att skilja olika förskolor åt utifall flera sådana här chain-gangs ska till samma evenemang? Ungefär som fårfarmarna i Skottland märker sina får innan de släpper ut dem. Jag minns att jag såg gröna, röda och blå får när vi semestrade i högländerna vid slutet av åttiotalet.
Ibland transporterar förskolorna sina ungar i stora vagnar eller cyklar. Det måste vara mer effektivt att transportera dem på det viset med tanke på att vissa åldersgrupper inte är så lätta att få att gå åt samma håll. Jag kan tänka mig att kaos lätt utbryter i ett sånt där chain-gang där ungarna inte alls vill gå åt samma håll.
Vid halv-tio tiden är jag oftast klar och kör ner i parkeringsgaraget igen. Jag känner mig lite som ett troll som måste ner i underjorden fort innan solen går upp för att inte bli till sten.
Jag har inte blitt till sten än. Men stressen jag upplever som brödchaufför är inte bra för mig och jag tycker mig se i spegeln att den där gubben har åldrats. Vem han nu är, för det kan väl ändå inte vara jag?