Om ett mord
1 april 2026
De flesta i min generation minns var de befann sig då de fick reda på att någon mördat Palme. I min familj var Palme inte någon älskad figur, men det betyder ju inte att man jublade direkt – mordet var ett angrepp mot hela Sverige och även om vi aldrig hade någon som helst sympati för Palme eller hans politik så var det givetvis en chock. Det ligger något i klyschan att Sverige förlorade sin oskuld den natt Palme dog. Plötsligt fanns det sprickor i den mentala mur som vi svenskar rest mellan oss och omvärlden och inom kort hade den muren rasat helt.
Tiden har gjort att jag omvärderat Palme som politiker om än kanske inte som människa och när jag nu nådde fram till boken med den definitiva titeln ”den sista boken om mordet på Olof Palme” av journalisten Jon Jordås så gick jag in med den fasta övertygelsen att Christer Pettersson var mördaren och att det hela var ett fall av misstagen identitet. Han skulle i själva verket mörda en knarklangare, med samma kroppsbyggnad som Palme, bosatt några hundra meter från själva mordplatsen. Så kanske det var – det finns minst ett dödsbäddserkännande av en kamrat till Pettersson, missbrukare även han, som påstår att det hela gick till på det sättet och att han själv befann sig på platsen. Men gamla kåkfarare och missbrukare har väl kanske den högsta trovärdigheten alla gånger och det erkännandet har aldrig riktigt tagits på allvar.
Jordås tes är att mördaren var ensamvargen Christer A. och han lägger upp sin teori skickligt och övertygande. Läsaren får följa med författaren i hans resonemang och det hela verkar övertygande nog. Det enda som saknas är motivet. Varför skulle denne människoskygge och komplicerade personlighet skjuta ihjäl Palme? Jordås redovisar några teorier som har med Palmes skattepolitik att göra men han kan inte redogöra för hur Christer A fick korn på Palme på biografen Grand och sedan plötsligt hade ett vapen på sig. Men visst, Christer bodde relativt nära vid mordtillfället och kunde förvisso under makarna Palmes biobesök ha tagit sig hem, laddat sin Smith & Wesson 357 Magum och sedan återvänt till biografen Grand. Men motivet förblir luddigt. Trots allt är det nog det som jag tycker är bokens styrka. Jordås faller inte för frestelsen att fylla luckorna där han faktiskt inte vet med alltför mycket spekulationer. Han konstaterar att Mårten Palme såg en man vid bion som påminner om Christer A och som blev till en fantombild som inte fick samma spridning som den fantombild som sedan spreds över världen, och Jordås beskriver flyktvägen och hur personer längst denna och nästan hela vägen till den lägenhet i Vasastan där Christer A bodde såg honom eller i alla fall en person som var lik honom.
Överst till vänster ser vi en bild på hur Christer A såg ut vid mordtillfället jämfört med den fantombild som genererades utifrån Mårten Palmes vittnesmål. De två bilderna under denna visar hur Christer A såg ut några år senare. Till höger har vi jämförelser med tre andra misstänkta i sammanhanget. Vi ska dock ha i åtanke att denna fantombild endast visar den person som Mårten Palme såg utanför biografen Grand. Denne person behöver inte nödvändigtvis ha varit mördaren.
Det är en teori så god som någon och faktumet att han aldrig lämnade in sitt vapen är ju onekligen frapperande. Faktumet att när polisen dök upp många år senare– inte för att frihetsberöva honom, utan i ett annat ärende, så sköt han sig. Man kan ju fråga sig varför.
FBI:s gärningsmannaprofil visade på att bara valet av vapen visar på att man sannolikt har med en ensam gärningsman att göra. Ingen professionell mördare skulle använda en sådan kanon som mordvapnet faktiskt är och en sådan person skulle också avsluta jobbet med ett skott mot huvudet. Mördaren sköt två skott i tät följd, det första träffar Olof Palme bakifrån och det andra snuddar vid Lisbeth Palme men träffar inte. Sedan försvann mördaren in i en gränd där ett vittne såg honom passera och sen försvinner han ut ur den svenska historien -minst lika ryktbar i svensk historia som Jack the Ripper.
Jag kan köpa det. Palme mördades av en ensam gärningsman. Det var ingen världsomspännande konspiration, det fanns inga hemliga sällskap som planerat saken i åratal det var bara en man, ett ögonblick och en handling som Christer A – om det nu var han, fick anledning att ångra. Inte av några moraliska skäl, utan för att konsekvenserna för honom blev kännbara. Personer med psykopatiska drag, och dit får vi nog ändå räkna denne Christer A, reagerar bara på konsekvenser som drabbar dem själva, antingen direkt eller indirekt och både den reella uppmärksamheten mot hans person och den inbillade uppmärksamheten var nog högst psykiskt påfrestande.
En sak kan nog alla privatspanare, förståsigpåare och insatta vara överens om. Utredningen var en katastrof av gigantiska mått. Om så inte så skett borde den vara ett utmärkt exempel inom utbildning i kriminologi på hur en utredning absolut inte ska gå till.
Vi kommer nog aldrig få veta sanningen. Men att öppna utredningen igen och gå igenom alltihop är enligt min mening inte något som är värt mödan och pengarna. Lämna det till historikerna och journalisterna. Jordås har gjort ett bra reportage, men ibland är det viktigt att veta att det är minst lika viktigt att fundera kring vad Jordås inte skriver eller tar upp. Boken följer ett spår som Jordås har måttat upp och alla andra möjligheter försvinner skickligt i narrativet. Vi förs helt enkelt ned för backen på en noga utmärkt bana.
Nej, det här är nog knappast den sista boken om det här. Men visst är det frestande att tro att det faktiskt var så här det hela gick till.