Tro
23 februari 2026
På sistone har religionen invaderat mitt flöde på fejan. Oklart varför. Kanske tycker en algoritm att jag behöver någon form av religiös stadga i mitt liv. Det tycker inte jag.
Det är min fasta övertygelse att varje människa måste få tro på eller utöva vilken religion som hon vill. Med det sagt är jag också rätt trött på att få religiös propaganda – av vilken sort den nu vara månde, i mitt flöde på Facebook. Jag har på kort tid fått en veritabel flodvåg av människor som förkunnat Allahs vilja, Jesus tro på just min frälsning samt även lite Buddhistpropaganda för att jämna ut det hela ordentligt. Hinduer och elddyrkare har jag ännu inte sett, men de väntar väl bara på ett bra tillfälle att slåss om min tydligen syndiga och vilsna själ.
Men min själ vill inte ha något av det där. Jag respekterar mina muslimska vänner och bekanta i deras tro och likaledes de judar, buddhister och kristna jag känner. Men jag vill INTE ha deras propaganda. Jag tror personligen inte på religion alls. Däremot kan jag respektera andlighet och de två sakerna är inte samma sak. Religion – i min värld och alltså bara min högst egna personliga åsikt, är bara ett kontrollmedel. Andlighet däremot, är ett sätt för människor att känna delaktighet med något större än de själva på ett plan som inte innefattar en massa hyss och ceremonier som andra människor hittat på och som inte kan motiveras med annat än att de står i någon form av helig bok.
Men det är som sagt bara min högst egna synpunkt. Du har all rätt i världen att tro vad du vill, be på det sätt som du känner dig bekväm med och iaktta de regler som du känner dig trygg med – så länge dessa inte krockar med vår profana världs regler – dessa måste alltid komma först.
Jag har känt människor som bekänt sig till olika former av tro för att få en typ av stabilitet i sina liv. Jag har också, och det är jag inte stolt över, av ren dumhet och okunskap ifrågasatt grunden i dessa människors tro och det ångrar jag än idag, för jag gjorde dem faktiskt illa. Deras tro var den grund som deras psykiska välmående vilade på och det var inte upp till mig att ifrågasätta det. Det förstår jag idag. Men mitt yngre jag gjorde det inte.
Vi har ingen kontakt idag, men jag hoppas innerligen att de mår bra och lever det liv som är bäst för dem. Ingen människa har rätt att ifrågasätta andra människors väg till psykiskt välmående.
På samma sätt måste jag få respekt för min vägran att acceptera religion i just mitt liv. Jag ser mig som en andlig person, men dogm och ceremoniel är inget för mig.
Samtidigt så ser jag de tillfällen då människor faktiskt bett för mig eller nedkallat Guds välsignelse över mig som något väldigt fint, något att vara tacksam för.
Lev era liv som ni vill. Tro på det sätt ni vill. Men tvinga inte någon annan att dela era föreställningar som inte är öppen för det. Tron har ingen absolut sanning. Den stannar med dig. Låt den stanna där om inte din nästa ber dig att öppna den dörren.