Inför valet – del två: polariseringen
17 juni 2026
Snart är det val och valbarometrar, arga insändare och vinklade Youtube-inlägg avlöser varandra i verklighetsflödet. Men en sak har jag märkt och finner besynnerligt, eller rättare sagt beklagligt: alla är arga. Man talar om vad man inte vill ha, vad som är dåligt och invektiven flödar över en motståndare som oftast bara benämns som antingen ”högern” eller ”vänstern”. Det är som det handlade om en fotbollsmatch och att man köper allting som det egna laget antas stås för. Eller rättare sagt: man vet vad man inte vill ha och man uttrycker med all önskvärd tydlighet hur illa man tycker om motståndaren. Det enda jag har sett lite av den här valrörelsen är politik. Man framhäver istället hur illa det är ställt med ”de andra” men man talar ytterst lite om vad man vill göra själv.
Jag får av någon anledning en massa inlägg från diverse olika personer som är för mig okända. Men stilen är aggressiv och är det en ytterhögerdebattör så är språket dåligt, invektiven många och meningsbyggnaden rörig. Men det råder ingen tvivel om vad vederbörande inte vill ha, vad vederbörande inte tycker om, mer sällan vilka sanningar som vederbörande tror på (som väl kan ställas i tvivelsmål många gånger).
Är det en vänsterdebattör så är det kanske inte lika aggressivt i tonen, men fortfarande så spelar de på vad folk är rädda för, vad folk inte vill ha, vilken tvivelaktig människosyn som de andra har. Och så vidare.
Ingen säger ett ord om vad de vill göra. Men vi får veta vad de tycker om ”sossepacket”, ”brunhögern”, ”svärjevänner” etc.
Redan Herbert Tingsten, klassisk rabiat chefredaktör för DN och statsvetare myntade tidigt begreppet ”ideologiernas död”, vilket några av hans lärjungar som t ex Kurt Samuelsson och Per Ahlmark drev vidare. Frågan är idag, vad står egentligen höger- och vänsterbegreppen för idag?
Från början var det enkelt. Det handlar om början av den franska revolutionen och när folkviljan konstituerade sig själv i juni 1789. Med tiden kom placeringen i församlingen att visa vart de olika grupperna däri hörde rent politiskt. Sett från mittgången satt nämligen de mest revolutionära på vänstersidan och de mer konservativa och reaktionära på högersidan. Därav begreppen.
Idag är det inte lika lätt att avgöra. Högern samlas kring en kärna av marknadsliberala krafter och omges av konservativa och reaktionära. De socialliberala har försvunnit helt och den kristdemokratiska skaran är ytterst liten. Moderaterna är inne på en envis marknadsliberal linje som i själva verket stöds av få utanför Rosenbad. Att Milton Friedmans teorier motbevisats gång på gång, i land efter land vill den här klicken helt enkelt inte ta åt sig.
Vi hittar en liten grupp av socialliberala i Centerpartiet. De vill ogärna förknippas med vänstersidan och kämpar hårt med sitt motstånd mot dels ytterhögern, men också mot vänsterns socialism och dess orealistiska krav på absolut rättvisa.
Socialdemokraternas idémässiga kräftgång fortsätter. Efter en lång tid med högerinspirerad retorik och politik sedan Göran Perssons tid, försöker man nu hitta tillbaka till sina socialistiska rötter. Men det finns litet stöd för detta i partiet så man balanserar mellan sin socialistiska idétradition och verklighetens krav på hög individualism. Man har ännu inte kunnat visa på en politik som verkar trovärdig. På något sätt vill man äta kakan och ha den kvar. Den dag Socialdemokraterna vågar ta steget att verkligen föreslå en radikal ändring av samhället som det ser ut idag och visa på exakt hur denna ändring skulle se ut och varför man tycker det, kan de få mer stöd. Kanske t.o.m. i stil med det stöd man hade på 60-talet.
Så vad ska en gammal socialliberal tro?
Varje gång en ytterhögerrepresentant hamnar i mitt flöde på Facebook, ser jag det direkt. Det är versaler, det är invektiv mot politiska motståndare, det är anklagelser om att alla offentliga aktörer skulle vara partiska för att journalister faktiskt gör sitt jobb och granskar politiska organisationer vars metoder kan vara ifrågasättbara, vars människosyn många gånger lämnar allt övrigt att önska och uttalanden som är bra rubrikstoff. Samma journalister granskar förvisso även vänstersidans oegentligheter men då är högersidan tyst. Det är bara då de själva sätts under luppen och avslöjas som det blir ett jävla liv.
Fri media är inte något som ytterhögern gillar. Men sanningen är att som politiskt parti måste man vara beredd på att granskas. Men i ytterhögerns verklighet råder det absolut tolkningsföreträde och inga åsikter som partiet, dess företrädare eller sympatisörer när, tycks få ifrågasättas. Vi har sett de här tendenserna i Ungern och Polen. Man politiserar helt enkelt media och rättsväsende och slipper sedan kritik från det hållet. Det år inte bra.
Vänstersidan har problem med sin överdrivna behov av korrekthet. Möten kan inledas med åtskillig förvirring när man går igenom under vilka pronomen folk ska tilltalas. Det där har jag skrivit om förr, så jag går inte in närmare på det, men det är – i min värld – fånerier. Och så har vi det där med organiserad antisemitism. Folk som inte kan se skillnad på vad Israels nuvarande regering gör och vad Israel som land, judarna som folk eller judarna som religion står för. För det är olika saker. Samtidigt så när ytterhögern en konstig uppfattning om att alla araber är terrorister och stöder Hamas eller Hizbollah och att en höjd röst mot vad Israels regering gör är stöd till nämnda organisationer.
Så enkelt är det givetvis inte heller.
Men ytterhögern drivs av en närmast fobisk rädsla för araber i allmänhet och islam i synnerhet. De flesta av dem vet inte vad Islam är och tror att muslimerna är en homogen grupp som är ute efter att ta över världen. Utan att bli långrandig kan jag upplysa om att Islam inte varit särskilt enat eller homogent sedan drygt fjortonhundra år. Det är en religion med många förgreningar, tolkningar och människor som typiskt nog för religiösa tar sig absolut tolkningsföreträde i just sin tolkning av Koranen. Känns det igen? Så är det för alla religioner, den kristna inte undantagen. Så de som oroar sig över muslimer och islam kan sluta med det. De kommer aldrig att bli sams nog att ta över någonting.
Min personliga åsikt är att religion är ett kontrollmedel som utvecklats till ett organiserat tvång med alla hyss och konstigheter som man hittar däri. Det till trots tycker jag att vi ska respektera alla människors rätt till religion så länge som den inte tvingas på någon annan. Tro vad du vill, men håll det för dig själv.
Så avslutningsvis:
Du har rätt att ha vilken politisk åsikt du vill. Du har rätt att uttrycka den. Men du har inte någon rätt att förbli oemotsagd. Ty jag har lika stor rätt att ifrågasätta dig som du har att ifrågasätta mig.
Rösta för något. Rösta aldrig mot något.
Ge uttryck för vad du vill att Sverige ska vara, vad du inte vill att det ska vara är sekundärt.
Jag har själv varit väldigt tveksam i synnerhet när det gäller den nuvarande regeringens arbetsmarknadspolitik, utvisningar för utvisningars skull, tendensen att bara reagera på brottslighet när den är ett faktum och vilja skapa drakonisk rättvisa och inte lägga mer resurser på att förhindra att brottsligheten uppstår överhuvudtaget. Men sen tänkte jag att jag ska lägga mer fokus på vad jag vill se istället. Konkreta politiska program, lösningar och visioner.
Det är det jag saknar i det politiska landskapet idag. Visioner.
De kanske kommer i september. Men jag tvivlar på det.