Då och då drabbas man av förkylning. Det är så det är och många av oss män är också föga stoiska, utan agerar som om vi satt på gravens rand. Jag ska väl erkänna att jag stundom är en av dem, men den här gången nickade jag tyst åt Marcus Aurelius i hans stoiska himmel och jobbade på, fast förkylningen gjorde livet en smula besvärligt. Jag tänkte extra mycket på hygienen också så att jag inte skulle bli en modern variant av Tyfus-Mary och sprida eländet till alla kunder. Men på det stora hela gick det bra, jag jobbade på mornarna och gick sedan hem och dog för att återuppstå dagen efter och göra om det. Det är klart, ingenting blev ju gjort här hemma. All energi gick åt till jobbet.
Sen kom dagen D. Jag hade jobbat som vanligt och när jag kom hem gick jag och vilade. Det var bara det att när jag skulle gå upp igen så ville världen inte sluta snurra. Det var som om jag mig själv ovetandes dragit i mig några helrör av sprit. Jag kände mig helt enkelt som om jag var aspackad och min förmåga att ta mig från sovrummet till toaletten var plötsligt nedsatt och jag for mellan väggarna i hallen som en berusad elefant. Jag offrade sedan till Poseidon och ville sedan bara dö i lugn och ro. Men världen ville inte stanna så länge som huvudet inte var stilla. Jag fick med mig en hink med vatten till sovrummet och kollapsade sedan på sängen. När jag återfick medvetandet kunde jag försiktigt konstatera att världen tycktes vara stilla igen, att katten vält hinken (som jag tack och lov inte använt) så att jag hade vatten över hela golvet och att jag inte hörde så bra på höger öra. Jag hade chattat under själva anfallet med en doktor som bad mig ta mig närakuten, men det fanns inte en chans att jag kunde ta mig någonstans i det tillståndet så det fick vara. Jag gick till jobbet som vanligt dagen efter men en viss oro för att den där obalansen skulle återkomma fick mig att ta mig till vårdcentralen på tisdagen. Doktorn kunde inte hitta något fel på mig, och det var ju positivt – men eftersom jag fortfarande är lomhörd och balansen när jag går inte är perfekt så tittade han i mina öron igen och trodde sig veta att det fanns vätska bakom trumhinnan. Det finns ingen universalkur mot sånt så det är bara att vänta ut och hoppas att balanscentrum inte får för sig att ge mig en sådan ovälkommen fylla igen.
Jag är inte någon helnykterist, men i praktiken så blir det oerhört sällan som jag dricker sprit och ännu mer sällan som jag blir berusad. Att vara berusad är inte ett tillstånd som jag uppskattar och jag kan verkligen inte förstå de människor som frivilligt dricker sig berusade. Den här gången bjöd min kropp på en riktigt obehaglig sorts fylla och det är inget som jag vill vara med om igen. Kroppen är ett förunderligt instrument och desto äldre man blir, desto mer avslöjar den för en. Kristallsjuka kan yttra sig på flera olika sätt, tydligen. Jag hoppas verkligen att detta inte var början på en resa längst den vägen. Jag återgår hellre till att gnälla över mina återkommande förkylningar.