Jag finner begreppet dödshjälp en smula obehagligt. Det indikerar ett sorts tvång som det egentligen inte handlar om, för det är inte ättestupor vi ska ha utan en rätt för en människa att själv avgöra att det är dags därför att livet inte längre kan levas värdigt eller utan smärta och värk. Det är en högst kontroversiell fråga.
I Aftonbladet kommer en av dem till tals. Detta är Annikas historia.
Som ni förstår är jag för. Jag jobbade många år i vården och upplevde hur en del av de personer jag vårdade tog detta steg själva därför att livet inte hade utsikt att bli bättre, utan tvärtom bli mer smärta, mer tomhet, mer lidande. Ja, det var oerhört smärtsamt för de kvarlevande. Men i det här fallet är jag benägen att bortse från dem, ty ingen ska behöva leva ett liv som bara har utsikt att bli värre, med mer smärta och utan någon som helst värdighet.
Hur man ska nalkas det etiska problemet? Det behöver inte vara så komplicerat. Det finns en rad villkor som jag bedömer bör vara uppfyllda för att man ska kunna genomföra detta:
1. Det är personens eget beslut som inte är taget under inflytande av någon annan.
2. Personen ska vara fullt medveten om vad beslutet innebär, dvs man ska inte lida av någon sjukdom som inverkar på hjärnans förmåga att resonera vid tiden som beslutet tas.
3. Beslutet ska motiveras av kronisk sjukdom eller hög ålder som innebär att personens livskvalitet kommer att försämras avsevärt.
4. Dödshjälp ska genomföras på ett så smärtfritt och värdigt sätt som är möjligt.
5. Beslutet ska kunna ändras när som helst, men bara av personen själv.
Det ska också vara så att vårdpersonal ska kunna välja att inte medverka till dödshjälp i det fall att detta går emot deras religiösa eller etiska uppfattning.
Jag tillbringade många år på olika ställen i vården och har upplevt hur svårt sjuka människor gett uttryck för att de velat avsluta livet på sina egna villkor och med en smula värdighet som det kanske inte alltid var dem förunnade under sjukdomens senare förlopp. Min egen mormor – som dock mig veterligen aldrig pratade om dödshjälp, var livrädd för att tyna bort i en långvårdssal, och ändå var det så det blev. Hon ville inte bli sedd på det sättet, så sårbar och bräcklig som en del människor blir när de åldras och liksom går tillbaka i barndom kroppsligt tills ingenting är kvar. Ingen människa vill nog ha det så, och en del av oss är rädda för det stora okända som döden innebär och de ska naturligtvis aldrig tvingas att ta detta steg. Det ska vara ett frivilligt och ett högst individuellt val – en möjlighet inte en oundviklighet.
Ättestupor är en av historiens mest kända inrättningar, men mig veterligen har de bara funnits i de isländska sagorna. Några belägg för att de någonsin har funnits i verkligheten finns inte. Däremot finns det en rad platser i vårt land som traditionellt utpekats som ättestupor men där det historiska underlaget saknas och ofta faller tillbaka på historier nedskrivna av några av vår historias fantasifulla anekdotförfattare – det finns några stycken som var mycket duktiga på att hitta på historiska skeenden som inte går att hitta någonannanstans. Petter Rudebeck, var en som inte tvekade att täppa till historiska luckor med egenpåhittade historier.
När det gäller rätten till vår egen död finns det dock en kardinalregel vi aldrig kan gå förbi: beslutet om vår död ska alltid vara vårt eget.