När jag var yngre var jag rätt sportintresserad. Även om jag inte var aktiv i någon sport så följde jag Djurgårn i ishockeyns elitserie eller allsvenskan (när de inte harvade på i division ett), Liverpool i tipsextra, bandyn som saknade Stockholmslag på den tiden, så jag höll på Boltic eller såg den mest fantastiske idrottsman Sverige någonsin haft: Ingemar Stenmark. Jag till och med följde Björn Borg och senare Mats Wilander och Stefan Edberg. Och det spelades fotboll på gården eller i skolan och på vintrarna var det spolat is på vissa fotbollsplaner i Fagersjö och då lirade vi bandy. Annars var det innebandy nästan varenda rast på Fagersjöskolan, när vi inte lirade på grusplan eller -efter skoltid, vid vändplanen på Gräsandsvägen. Sen var det basket ett tag och en smula handboll. Men när gymnasiet var slut så var mitt idrottsintresse dött – i alla fall när det gällde mitt eget utövande. Jag kom att motionsspela badminton ett tag med några vänner, men sedan kom livet ivägen och jag blev tjock och trött. Den enda idrott som jag aldrig förlorade intresset för vad fotbollen, och där blev jag mer och mer en finsmakare som gjorde mig till ovän med folk för att jag tyckte att damfotbollen inte var tillräckligt bra. Det var den inte, men den blev bättre med tiden även om jag fortfarande inte är så intresserad – det har inte att göra med vilka utövarna är, bara att jag är bortskämd med de bästa ligorna: de i Spanien och England, och inte har så stort intresse av att följa serier som i mitt sinne inte håller måttet, vilket är de flesta andra ligor då.
Men jag tar inte tolkningsföreträde för något. Det står människor fritt att titta på vilken sport de vill och vad jag tycker om detta har ingen betydelse.
Numera följer jag alltså bara Liverpool och det har jag gjort i över fyrtio år. Jag kan rabbla spelarnamn med andra entusiaster, minnas speciella matcher man sett, skratta över de lerbrottningsmatcher som dagens fotbollssupportrar inte kan föreställa sig och verkligen glädjas åt när det går bra för laget. Vad jag inte gillar är när fotbollsfans börjar håna andra lag. Gläds eller upprörs av det egna lagets framgång – eller brist på framgång, men håna inte motståndare och bua inte ut spelare från varken det egna laget eller något annat lag. Som fotbollsfan måste man stå över sånt, men jag ser det allt för ofta i kommentarsfält och hör det under matcher.
Fotboll ska handla om samhörighet och att håna en motståndare är lågt, att håna eller bua ut en egen spelare är också lågt. Jag minns när de gjorde detta mot Michael Owen för att han spelade i Manchester United efter att ha haft en mindre lyckosam tid i Real Madrid. Owen själv ville tillbaks till Liverpool, men klubben ville inte ha honom då, det ville däremot Manchester United och senare Newcastle. Nu råkar Trent Alexander Arnold ut för samma sak. Vissa fans tycker att han sviker laget.
Personligen tycker jag att vi fans måste inse att fotbollsspelare inte är livegna. Vill de pröva sina vingar någon annanstans så måste de få göra det. Trent har utvecklats och blivit till den spelare han är i Liverpool, men efter Klopps tid passar han inte längre in riktigt. Han är fortfarande en bra ytter, med ett härligt spelsinne – men han kommer kanske till sin rätt bättre någon annanstans. Hylla honom för det han åstadkommit och önska honom lycka till.
Fotboll ska handla om gemenskap och glädje. Och kanske något om knutna nävar och svärord när det inte går så bra. Men sen går vi vidare och hoppas på bättre insatser nästa gång.