Konklav

28 april 2025

Nej, jag har inte sett filmen. Men jag vet ett och annat om hur en konklav går till och en hel del om hur de sett ut genom historien. Så ni som inte går igång på sånt kan sluta läsa här.

En konklav är inte vilket val som helst. Det är en process som är unik och förmodligen den äldsta demokratiska omröstning som finns i världen. Demokratisk i den mån att det står varje kardinal fritt att lägga sin röst på vem han vill – ja, så länge som vederbörande är döpt katolik och man, förstås.

Konklaven börjar egentligen långt innan de röstberättigade kardinalerna går i procession in i det Sixtinska kapellet. För direkt efter att en påve dött – eller i vissa fall t o m innan dess, börjar kardinalerna att göra sonderingar, skapa grupper och fråga sig vilken riktning de tycker att kyrkan ska ta. Detta brukar kalla för pratiche.

Det handlar inte alltid om en person, utan en viss riktning – eller i vissa fall har det handlat om en explicit fråga.

Konklaven som valde kardinal Ganganelli till Clemens XIV, valde honom utifrån faktumet att han var den ende kandidaten som antydde att det var teoretiskt möjligt att tänka sig att avveckla jesuitorden – en fråga som många stater såg som en mycket viktig fråga under mitten av 1700-talet. Ganganelli visade sig vara en av kyrkans sämre påvar, ängslig och oförmögen att fatta beslut som han var – men detta var något som kardinalerna och de stater de tillhörde och ibland tjänade ansåg vara underordnat. Man röstade om jesuitordens vara eller inte vara.

Efter 1870 handlade konklaverna dock mest om religiösa frågor och efter 1903 så lade de stora katolska staterna inte längre sig i konklaver. Innan dess kunde det hända att ett krönt huvud lade in ett veto mot en kandidat; ett sådant kallades för jus exclusivae. Trots att kyrkan aldrig erkände någon stats rättighet att lägga ett sådant veto så är det ett faktum att ingen av de kandidater som utsattes för ett dylikt veto någonsin utsågs till påve. Sista gången det hände var 1903 då den gamle Franz Josef av Österrike lade in ett formellt veto mot den avlidne påvens kardinalstatssekreterare, kardinal Rampolla. Det kan ifrågasättas om Rampolla hade nått två tredjedelars majoritet ändå, men efter att den polske kardinalen Jan Puzyna de Kosielsko presenterat Franz Josefs veto så började Rampolla tappa mark mot den mycket konservative kardinalen Sarto, patriark av Venedig. Sarto nådde sedan den nödvändiga majoriteten och accepterade valet. Han tog sig namnet Pius X.

På många sätt så har alltså flera omröstningar och övervägningar redan gjorts när kardinalerna går in i konklaven. Den första omröstningen brukar i allmänhet innebära att alla kardinaler röstar på en kandidat som de själva anser vara lämplig. Detta ger dem samtidigt ett litet hum om hur andra resonerat. De följande omröstningarna följer de i allmänhet de kandidater som en specifik grupp kommit överens om. I den första konklaven 1978 hade t.ex. kurians grupp som leddes av kardinalernas dekan, kommit fram till att patriarken av Venedig, Albino Luciani, var mest lämplig för den riktning man önskade. Samma slutsats hade den liberala gruppen, ledd av ärkebiskopen av Florens, Giovanni Benelli, nått. När övriga kardinaler – med undantag av den konservativa falangen som föredrog ärkebiskopen av Genua, Guiseppe Siri, såg vart vinden blåste, anslöt de sig och gav därmed Luciani en överväldigande majoritet. Att Lucianis hälsa var dålig kände ingen till och själv var han tveksam till att acceptera valet, men lät sig övertalas. Han tog namnet Johannes Paulus I (normalt sett brukar man inte använda ordningsnumret när man presenterar sitt tagna påvenamn, men Luciani ville poängtera att han tagit ett dubbelnamn som var nytt och att han varken var Johannes XXIV eller Paulus VII). Tyvärr dog han efter bara 33 dagar och konklaven fick följaktligen göras om i oktober samma år. I den konklaven blev fokus på att hitta en man vars hälsa var god och som inte var för gammal. Liberalernas Benelli övertalades att själv ställa upp mot de konservativas kandidat Siri, men Benelli hade gjort sig illa omtyckt av kurian under sin tid där och fick inte kurialisternas stöd. Siri hade i sin tur gjort sig omöjlig genom att i en intervju precis innan konklaven började meddela att han skulle avbryta alla reformer som det andra vatikankonciliet beslutat om och återgå till Pius X:s traditionalistiska kyrka.Eftersom han uppträtt mycket arrogant och otrevligt under intervjuns gång och talat om Paulus VI och Johannes XXIII i föga kristliga ordalag å hämnades tidningen på honom genom att publicera intervjun i förtid och dessutom se till att alla kardinaler fick tillgång till den.  Till råga på allt var intervjun dessutom inspelad så det fanns inte en chans att Siri kunde slingra sig ur vad han sagt. De olika blocken, kurian, traditionalisterna, liberalerna och de utomeuropeiska kardinalerna stod således i en situation där ingen av kandidaterna kunde få den nödvändiga majoriteten. Man började då söka efter en kompromisskandidat och fann en sådan i ärkebiskopen av Krakow – en man som var acceptabel både för traditionalisterna då Karol Wojtyla var erkänt konservativ, men också för liberaler och kurian eftersom Wojtyla hade spelat en stor roll under det andra Vatikankonciliet och alltså inte motsatte sig de reformer som konciliet beslutat om. Dessutom var han ung och frisk, bara 58 år gammal. Wojtyla valdes därför med en betryggande majoritet och tog sig namnet Johannes Paulus II.

Efter varje röstomgång som inte lett till att någon kandidat fått erfordlig majoritet samlas rösterna och kardinalernas anteckningar ihop och läggs in i den kamin som installerats i Sixtinska kapellet. Efter två omröstningar utan resultat bränns valsedlarna från två röstomgångar tillsammans med kemikalier som ska göra röken svart – detta då det ofta tidigare förekommit att det varit svårt för publiken utanför att avgöra vilken färg som röken  – sfumata, egentligen haft. I synnerhet om det skett då det varit mörkt ute och en strålkastare lyst upp den mest berömda skorstenen i världen.

När en kandidat fått majoritet och accepterat valet samt tagit sig ett påvenamn, förs han in i den särskilda sakristia som kallas för tårarnas kapell. Där iklär han sig för första gången den påvliga vita utstyrseln. Skräddarfirman Gamarelli har förberett tre olika storlekar och brukar se till att de motsvarar de mått som de större respektive de mindre av kandidaterna har. Ibland tar de dock miste; Giovanni della Chiesa som valdes 1914 och tog sig namnet Benedictus XV var så liten till växten att ingen av dräkterna passade och fick läggas upp med säkerhetsnålar inför hans presentation.

För efter att den nya påven klätt sig sina nya ämbetskläder tar han emot kardinalernas hyllningar, vilket förr i världen innebar att han sittandes på sin tron fick sina fötter kyssta av dem. Idag står påven i allmänhet upp och tar emot kardinalernas hyllningar medels en s k fredskyss.

Efter detta förbereds processionen då den nye påven ska presenteras för de troende på Petersplatsen. Först går en procession under ledning av kardinalskollegiets protodiakon. Det är han som går ut på Peterskyrkans yttre loggia och presenterar valet med den så kallade Habemus Papamformeln.

Annuncio Vobis. Gaudium Magnam. Habemus Papam.

[Vi] presenterar för er med stor glädje att vi har en påve.

Sedan presenteras den valde:

Eminentissimum ac reverendissimum Dominum,

Herrans vördnadsvärde eminens

Dominum [förnamn] Sanctæ Romanæ Ecclesiæ Cardinalem [efternamn],

Herr [förnamn] den heliga romerska kyrkans kardinal [efternamn]

Qui sibi nomen imposuit [påvenamn].

Som antagit namnet [påvenamn]

Påve Johannes Paulus I regerade inte länge, men han tog initiativ till flera förändringar i samband med att en ny påve utsetts.
Han höll nämligen ett kort tal till folket på Petersplatsen innan han välsignade Urbi et Orbi – till staden och världen. Samtliga påvar efter honom har sagt några väl valda ord vid det tillfället. Somliga har sedan mässat texten medan andra har läst den rakt upp och ned och massan på Peterskyrkan svarar ”Amen”. Det är ganska häftigt.

Johannes Paulus I avskaffade dessutom den påvliga kröningen och ersatte den med en enkel installationsceremoni där trippeltiaran ersattes av ett enkelt pallium.
Han höll också regelbundna audienser i Vatikanen, men dog sedan hastigt efter bara 33 dagar som påve. Josef Ratziner, sedemera Benedit XVI, uttalade sig efter påvens död om att han var övertygad om att Johannes Paulus I var ett helgon och kanske var det han som tog initiativet till dennes helgonförklaring som enligt uppgift är långt framskriden och kanske blir en av de första som den nye påven ska ta ställning till. För vad än Malachius säger, det kommer att bli en 267:e Petri ställföreträdare (fast numret egentligen borde vara 264 för Benedictus IX lyckades bli påve tre gånger).

Jag skulle tippa att vi om ungefär två veckor kommer att veta vem den nye påven är. Det skulle inte förvåna mig om han skulle visa sig vara från Malta. Som jag ser det är han den perfekte kompromisskandidaten då de olika faktionerna blockerat varandra. Ni läste det här först.

 

 

 

Tidigare blogginlägg:

---