Nu och då
30 mars 2025
Jag vet precis när det hände och jag vet var. Året var 1980 och jag var sjuk. Tillsagd att ligga kvar i min säng på mitt rum på nedervåningen av vår lägenhet på Gräsandsvägen 31 så fick jag hela tiden in närradion på min klockradio och de spelade en slinga med låtar som alltid avslutades med samma låt – en låt som fascinerade mig. Låten började med den inledande fanfaren från La Marseillaise och sen… magi. Jag väntade tills närradiostationens alla låtar – vilka de övriga var minns jag inte, men de lämnade inga bestående spår – men i slutet av slingan… jag visste precis när det var dags för trumpeterna och ”All you need is love”.
När jag blev frisk tog jag bussen till Högdalen efter skolan och gick genom centrum till biblioteket som låg intill Fria Teatern. I motsats till biblioteket i Farsta hade de skivor och mycket riktigt hade de en Beatlesplatta inne. Abbey Road – Beatlarnas sista tillsammans (Let it be hade spelat in tidigare men inte givit ut än). Jag lånade plattan och tog hem den till vår slitna grammofon och fastnade direkt. Jag håller fortfarande den plattan som min favorit-Beatlesplatta.
Några år senare så var en extralärare i Fagersjöskolan som hette Ylva vänlig nog att låna ut alla sina Beatlesplattor – och jag gav dem till en klasskompis vars pappa spelade in dem på band åt mig. Han spelade in dem i en annan ordning, vill jag minnas, men det gjorde inte så mycket. Jag kan än idag få feeling när jag hör Rock’n Roll Music från Beatles for Sale för det var den första låten på bandet. Några år senare hade jag råd att köpa plattorna själv och jag har kvar dem på vinyl än idag även om jag inte längre äger någon vinylspelare. Det finns inte på kartan att göra mig av med dem.
Jag minns också att jag vid något tillfälle stod i Expertbutiken i Högdalen och bläddrade bland Beatlesplattorna – jag funderade väl på att köpa min egen kopia av Abbey Road. Det var då en kille dök upp berättade för mig historien om omslagsbilden och hur den kopplades ihop med myten kring ”Paul is dead”.
Abbey Road (1969)
– Längst till vänster ser du George Harrison. Han är klädd i alldagliga kläder, Jeans och skjorta. Han är dödgrävaren. Sen kommer liket. Paul. Han går barfota och har en cigarett i höger hand. Efter honom kommer begravningsentreprenören – Ringo bär en tjusig svart kostym och sist går John i vita kläder. Begravningsgästen.
Allt detta på en härlig typ av söderdialekt som jag inte hört i verkligheten på flera år.
Orsaken till att Paul var barfota var att han gärna jobbade i sandaler och han klev ur dem när bilden skulle tas.
Jag vidagade mina vyer senare, men länge var Beatles det enda jag lyssnade på och på skolfotot i nian (tror jag det var) hade jag en Beatles-T-shirt som jag köpt på Beatlesmuseet i Liverpool.
Liverpool var en skitig stad på den tiden och luften var så dålig att vi var tvungna att lämna stan för både jag och min styvbror Teeemu fick besvär med luftrören medan vi var där. På vägen ut såg vi hur skorstenarna rök mellan Manchester och Liverpool men när vi kom till Chester vid den walesiska gränsen var luften genast bättre.
Mitt vidgande av mina musikaliska vyer började med att lyssna på beatlarnas sologrejor. Jag började lyssna först på John Lennons och sedan på George Harrisons, men det dröjde innan jag lyssnade på Paul McCartneys. Ringos har jag aldrig fastnat för, han har mer varit en förebild när det gäller trumspelet där han är och var min stora förebild som trummit – ge låten var den behöver inte mer och inte mindre – även om man inte är världens mest tekniska trummis kan man tjäna låten väl genom att göra rätt saker.
När Antology släpptes var jag vuxen och barndomens Beatlesmani var om inte borta så rätt utspädd. Jag var inte helt förtjust i ”Real Love” eller ”Free as a bird” när de kom. De var för burkiga i soundet och låtarna var kvalitetsmässigt inte något jag tror att killarna själva hade släppt när det begav sig. Den tredje låten lyckades de aldrig få till eftersom Lennons röst på demotejpen blödde ut över pianot. Det kom att dröja över tjugo år innan modern teknik gjorde att den tredje låten i den sessionen ”Now and then” kunde fixas till. Den höll betydligt högre standard trots att både George och John var borta sedan länge då låten släpptes.
Det blir inga fler Beatleslåtar. De kvarvarande beatlarna är över åttio år och i slutet på videon till ”Now and then” ser vi dem tjugo-någonting gamla buga och sedan långsamt försvinna och lämna trumsetet och instrumenten kvar på scenen. Det var en mycket rörande symbolism i det.
Här är min lista över de Beatleslåtar jag håller högst: