No-go-zone
7 december 2024
Vissa saker glömmer man inte. Det var den 20 juni 1990, runt elva, halv tolv på kvällen och jag var på väg hem från en kompis på andra sidan Fagersjö efter att ha sett Sverige förlora mot Costa Rica med 2-1 i fotbolls-VM. Jag blev påhoppad vid den gamla Shellmacken på Havsörnsvägen och bortsläpad av två berusade killar som var högst upprörda över förlusten. De tog mig upp i ett skogsparti och sedan sa det bara pang. Jag minns fortfarande den udda känslan av när näsbenet spräcktes som en otäck värme spred sig över ansiktet när blodet rann ned över hakan, glasögonen for som en projektil in bland träden och jag föll i backen. Jag var inte arg, inte ledsen utan uppenbart förvånad de där första sekunderna innan jag insåg att jag höll på att bli misshandlad, det hela hade ju börjat som ett rån där min förlust var ett tiotal ören och min legitimation. Dessutom visste jag ju vem den ene av de här snubbarna var. Vem är så dum att man rånar någon man känner?
”Flytta på dig så jag får sparka” sa en av förövarna till den andre när de sparkade mot mitt huvud och min kropp. De höll dock inte på särskilt länge, även om det nog kändes så för mig då.
Två bröder, de hette Stefan och Robert och var några år äldre än jag, dök plötsligt upp i backen där misshandeln ägt rum, och då sprang förövarna sin väg. Det räddade sannolikt mig från svårare skador, för slag mot huvudet är ju aldrig bra. Jag kände de flesta av de inblandade in den här historien – både bröderna som räddat mig och den ene av förövarna. Och medan bröderna och jag stod och snackade medan jag torkade blodet från ansiktet så dök förövarna upp igen efter att ha sprungit runt kvarteret. Då var det helt plötsligt en helt annan attityd från dem. De insåg väl plötsligt att vad de gjort nog inte varit helt smart.
Skrakgränd, där jag bodde då misshandeln skedde. Sett från Fagersjöskolans skolgård Själva misshandeln skedde på motsatta sidan.
De lämnade igen min plånbok och bad om ursäkt under förevändningen att de inte sett att det var jag. Vad svarar man på något så urbota dumt? Hade det varit okej om det hade varit någon annan, okänd?
Jag fick en spricka i käkbenet, en krossad näsa samt blåmärken över ögonen och bröstet. Det kunde ha gått värre.
Det blev rättegång så småningom och förövarna dömdes till några månader i kurran och jag fick ett litet skadestånd som jag egentligen inte ville ha, för jag tvingades ju begära det av förövarna själv – det var så på den tiden. Den ena killen betalade aldrig och den andre fick pengarna av sina föräldrar, vilket jag fick reda på efteråt. Jag skäms fortfarande lite över det, för jag ville egentligen inte belasta dem alls. De var hyggliga människor som inte kunde rå för att deras son hade kommit lite snett i livet.
Jag mindes allt detta då jag av en tillfällighet såg en karta över vart det ansågs vara säkert att resa som turist i Europa. Två länder, Sverige och Nederländerna, ansågs vara högriskländer och jag suckade rätt djupt, för i kommentarerna fanns de vanliga trollkommentarerna om hur alla immigranter påstås ha gjort våra respektive länder osäkra, och att det inte gick att gå ut längre.
Kriminalitet har alltid funnits i våra länder. Med det inte sagt att det inte är allvarligt med kriminella nätverk, bombningar och mord. Men risken att man som vanlig medborgare ska bli hotat, rånad, skadad eller mördad är fortfarande väldigt låg, för vi bor verkligen inte i någon krigszon. Redan när jag var tonåring fanns det områden i Stockholm som man gjorde bäst i att undvika under vissa tider. Men du kunde och kan nog fortfarande besöka de flesta av dessa områden idag under dagtid utan att riskera att bli utsatt för brott.
Som sagt, med det inte sagt att det inte är ett problem. Bara att problemet inte är i paritet med den uppmärksamhet som det får i media och bland skvallrande internettroll. Det är trots allt skillnad på hur säkert man <i>känner</i> sig och hur säker man i själva verket är. Har man läst alla dessa svarta rubriker och artiklar om bomber, mord och kriminella tonåringar så är det klart att man kanske känner sig otrygg när man rör sig ute.
Det kommer alltid att finnas kriminalitet och jag tror att den håller sig ungefär i samma förhållande till folkmängden hela tiden. Så desto fler vi blir i Sverige – dryga 7-8 miljoner då jag växte upp, till snart 11, desto mer kriminalitet kommer vi ju att se. Och nej, kriminalitet är inte en egenskap som någon elak utlänning tog med sig till oss präktiga svenskar, utan oftast resultatet av sociala faktorer. Det är allt för enkelt att tro att allt skulle lösa sig om vi stängde gränserna och inte släppte in någon utifrån.
Gäng är inget nytt. Kriminalitet är inget nytt. Vad som är nytt är att kriminaliteten har tillåtits att infiltrera samhället och dess institutioner, att eldvapen nu är betydligt enklare att få tag på och att lagstiftningen inte har tillräckligt effektiva verktyg för att hantera organiserad brottslighet. Där kan vi nog lära av USA – ett av de få saker vi faktiskt kan importera därifrån.
Men nej, du behöver inte vara rädd för att promenera genom Malmö en fredagkväll – eller någon kväll för den delen. Jag har bort i den här stan i snart fjorton år och jag har aldrig kännt mig otrygg när jag varit ute, och jag skulle tro att du inte behöver vara särskilt orolig på allmän plats i någon annan stad heller. Risken finns, som den alltid gjort, att du råkar vara på fel plats vid fel tillfälle – men så har det varit sedan Adam gick i kolt. Jag är övertygad om att desto fler människor som rör sig ute vid alla tillfällen, desto mindre är risken att det inträffar situationer likt den jag beskrev här i början. Psyket är en kraftfull mekanism och jag var rädd för att vistas bland folk i flera år efter jag blev överfallen. Men det var bara ren otur att jag skulle befinna mig på den platsen just då, precis efter att Sverige förlorat sin sista fotbollsmatch i det årets VM med 2-1 (vi förlorade alla tre matcherna med 2-1 i det mästerskapet) och de här killarna var berusade, besvikna – och allmänt korkade. Jag åkte till London med några kompisar någon månad senare, men vågade knappt lämna hotellrummet kvällstid. Kompisarna stöttade mig så mycket de kunde, men de förstod nog inte riktigt omfattningen av det psykiska traumat, det tog flera år för mig att kunna tillbringa tid bland människor igen och sista året i gymnasiet blev förstört.
Detta trauma var orsaken till att jag tog jobb i vården. Ett sätt för mig att lära mig att träffa människor igen och börja vistas ute. Det var en utmärkt skola och jag blev kvar i vården i dryga femton år innan jag gick vidare till annat.
Så var inte rädda för att gå ut. Återerövra er rätt till det offentliga rummet. Det är ett av många steg som måste tas för att den här nidbilden av Sverige som osäkert, ska repareras och bevisas som osann.