Jag och min far
10 november 2024
Det är fars dag, gudbevars. Jag försöker hitta några situationer som gör min far mer levande i sinnet, men numera är han bara ett minne. Men jag kan fortfarande höra hans röst och hur norrlandsdialekten kom fram då han t ex pratade med sina föräldrar. Det har sagts mig att han tränade bort den när han kom till Stockholm, sjutton år gammal tror jag han var, för att inte bli retad. Det var på den tiden dialekt i radio – eller senare i TV, ledde till s.k folkstormar (och på den tiden då man precis börjat acceptera att kvinnor läste nyheterna).
Vår relation var komplicerad – det har jag skrivit om förut, men jag tror aldrig vi förstod varandra. När han låg på sitt yttersta sa han till mig att vi var nog för lika i sinnet för att kunna förstå varandra – och det är kanske sant. Men trots alla missförstånd och misstag så vill jag dock inte få det att framstå som att han var någon elak person. Tvärtom så var han oftast oerhört snäll och ställde alltid upp om han kunde även om det ibland medförde vissa förebråelser över saker han tyckte jag borde veta. Ibland var det han som missförstod mig och ibland jag som missförstod honom.
Ibland undrar jag hur vår relation hade sett ut som vuxna, för jag var fortfarande väldigt ung då han gick bort. Men det är ingen idé att grubbla över det som aldrig blev. Systern tog nedanstående bild på den gravplats på Sankt Botvid som farfar köpte 1985 då hans yngste son gick bort. Den blev fullbelagd innan tio år hade gått, då min far sattes i jorden 1994.
Det ”lustiga” i den gravsättningen, som borde ha varit i mars eller april 1994, var att vi fick urnan vid krematoriet på Sankt Botvid och sedan skulle vi gå ned den korta biten till själva gravplatsen. Vi var fyra av fem syskon närvarande och som äldsta barn tog min bror täten. Men precis som jag hade min bror absolut avsaknad av lokalsinne, så vi gick förmodligen runt halva begravningsplatsen innan vi kom fram till rätt gravplats och kunde sänka ned urnan i jorden. Så vitt jag vet har mina systrar inte det problemet, så kanske hade det varit bättre om någon av dem tog täten. Men på det sättet fick fadern en ordentligt sightseeing av Sankt Botvid innan han lades till sista vilan.
Det är en vacker gravplats. Min bror ligger begravd ett kvarter längre upp. Personligen är jag inte särskilt besatt vid gravplatser, det är bara den plats där det vi lämnat efter oss ligger nedgrävt. I min värld kan vi minnas våra nära och kära var som helst och inte nödvändigtvis på den plats där det vi lämnat efter oss är förvarat. Men jag respekterar att många människor har ett behov att besöka den platsen, jag delar dock inte det behovet själv. Men så är jag lite eljest, också.