Skolmästaren från Tirup
30 april 2026
Det här är ingen reklam på något sätt, men den första bok jag skrev och fick publicerad var egentligen inte skriven av mig alls. Det var helt enkelt en tolkning och modernisering av min mormors mormors fars levnadsteckning och jag visste det inte då, men den kom att göra att jag kom i kontakt med en rad släktingar jag dittills inte känt till alls. Några av dem satt dessutom på originaltexten, jag hade gjort mitt arbete utifrån en avskrift som min pappa gjort på maskin för att öva upp sin skrivmaskinsteknik. Han gjorde ett bra jobb. Det var få fel i texten och han hade varit noggrann med att behålla den ålderdomliga stavningen, syntaxen och språkmelodin. När jag gick igenom materialet och började ”översätta” det valde jag att bara ta bort de delar som dagens läsare förmodligen inte skulle förstå alls, men behålla så mycket som möjligt av det. Texten skulle ju alltfort vara hans, rösten skulle vara hans. Men alla fv och dt-vändningar som Fridtjuv Berg lagstiftade bort vid 1900-talets början – de tog jag bort och vissa meningsbyggnader ändrade jag på. Men jag ansträngde mig med att det skulle vara Johan Jönssons röst. Inte min.
Sen förstod jag att det i hög grad också var Johan Jönssons äldste son, släktens ökände morbror Jöns, röst. Han hade gjort ett liknande arbete vid sin höga ålderdom och vad som var Johansson (som han kallades av sin far) ord och vad som var Johan Jönssons, var alltså svårt för mig att avgöra. Men en bok blev det och det började ringa och skriva släktingar till mig om den. Tyvärr har jag inte kontakt med dem längre ty de flesta var av min mammas generation och är förmodligen bortgångna nu.
Men Johan Jönsson självs röst har alltså inte tystnat. Han var en rakryggad man, dryga sex fot lång (omkring 180cm), bredaxlad och föddes till att ärva släktens bondgård i Dalby i Skåne efter sin far, Jöns Johansson den äldre. Jag har besökt den gården några gånger, men har aldrig gått in där eller frågat efter vilka som äger den idag. Vad som hände var nämligen att Jöns Johansson den äldre inte visade sig vara någon praktisk eller ekonomisk natur. För att skaffa fram pengar arrenderade han ut hela gården och bosatte sig själv och familjen i en enklare boning vid Torna Hällestad där också den äldste sonen föddes. Om man får tro Johan Jönsson själv så lurades fadern på hela gården av hans farbror och fadern fick försörja sig med enklare sysslor som dock inte räckte långt för att försörja hans växande familj. Han dog sedan utblottad och änkan tvingades ensam att försörja familjen med spånad. Det gick en historia inom släkten att hon försakade sig själv för att barnen skulle få mat och kläder medan hon själv alltså nöjde sig med vatten och skorpor. Den äldste, Johan Jönsson, var gammal nog att få försörja sig själv och istället för att arbeta på egen gård och ta över denna, så skickades han ut i bygden för att ta tjänst som enkel dräng. I sin levnadsteckning skriver han att detta ledde till att han inte längre kunde gifta sig med den flicka han åstundat att gifta sig med då de inte längre var socialt jämlika. Han var nu bara en dräng och fick söka arbete där lönen bestod i mat, husrum, lite kläder och en tunna med spannmål. Han skriver särskilt att han undvek hovagodsen, där arbetsförhållandena ansågs vara mindre fördelaktiga och skrev kontakt med en bonde för en i förväg precisererad tidsperiod under vilken han alltså inte fick sluta eller byta arbetet mot något annat. Hovagods var gods som inte ägdes av någon storbonde, utan av kronan. Där leddes arbetet av en förvaltare och sådana kunde skifta i kvalitet om man så säger och manskapet ansågs få arbeta hårdare för mindre lön. Jag ska tillägga att detta alltså var såvitt Johan Jönsson kände till, för han arbetade ju aldrig på något hovagods.
På en av sina arbetsplatser träffar han en piga som han kommer överens om att gifta sig med – eller som han själv uttryckte saken ”ingå hjonelag” med. Det hela beskrivs som en rent affärsmässig angelägenhet och någon kärlek tycks det inte ha handlat om, även om de båda kom att bli fästa vid varandra med tiden. Fem barn fick de i alla fall tillsammans. Den äldste sonen, Jöns Johansson den yngre, föddes i sydskånska Tirup utanför Lund 1839 medan fadern fortfarande arbetade inom jordbruket som dräng och arbetskarl. Men när näste son Carl föddes så hade han inlett vägen till att läsa till vad som några år senare kom att kallas för folkskollärare.
Han jobbade med detta i både Moskeddinge (runt Staffanstorp) och på andra platser. Men till slut kom han att hamna i den lilla orten Tirup på slätten utanför Landskrona där Karl XI en gång slagits mot danskarna, ett faktum han nog inte missade att delge de skolbarn som han samlade omkring sig i det lilla skolhuset. Där föddes, och dog, ytterligare barn. Hustrun, Katarina av klockarfamiljen Lundberg från Lilla Råby utanför Lund, trivdes aldrig riktigt utanför Lund utan återvände dit, alltid till fots, så fort tillfälle och möjligheterna gavs och det sades att hon placerat sin spinnrock vid fönstret på skolhusets ovanvåning så att hon kunde se domkyrkotornen från Lund, vilka tydligen var synliga därifrån.
Själv var Jöns Johansson en vandrande man. Han ägde ingen häst utan promenerade överallt där hans närvaro krävdes. Till Landskrona gick han så fort det krävdes läkare till familjen, eller något behövdes köpas in. Till Billeberga gick han för att träffa sina chefer – vilket var församlingens kyrkoherde och övrigt prästerskap. Dessa skickade ibland särskilt vanartiga gossar till honom för undervisning. Han ansågs ha god hand med dessa och det hände ibland att dessa vanartiga gossar ibland hade minst lika vanartiga föräldrar som enligt Johan själv vid minst ett tillfälle sökte upp honom för att ge honom ett gott kok stryk, något han undvek genom att genom sin ansenliga kroppstyrka helt sonika lyfta ut dylika orosstiftare från skolhuset. Han var som sagt en för tiden högrest man och därtill kraftigt byggd. Att barnen behandlades tämligen hårdhänt vet vi därför att efter att Johan Jönsson pensionerats hjälpte han under en period sin son Carl i dennes folkskollärartjänst i Staffanstorp, något han fick lov att sluta med då han handskades med eleverna på ett sätt som vid det laget inte längre ansågs vara lämpligt.
Vid femtio års ålder togs det enda fotografi som jag känner till föres
Hustrun Katarina dog i folkskollärarens tjänstebostad i Tirup 22 oktober 1874. Johan Jönsson hade gått många vändor till läkaren i Landskrona, men hennes liv gick inte att rädda. Efter hustruns död avvecklade han sin folkskollärartjänst och flyttade från tjänstebostaden. De sista åren var han inneboende på olika håll i Skåne och när han avled strax före jul 1881 var han inhyst i ett litet rum i nuvarande Hjärup, en skugga av sitt forna jag.
Hans yngsta (och enda överlevande) dotter var min mormors mormor. Hon kom att äkta järnvägsarbetaren och sedermera överkonduktören i Kalmar, Valfrid Hartelius. Deras yngsta dotter Torborg gifte sig med försäkringsdirektören Antonius Rosén och deras enda dotter var alltså min mormor Berit. Mormor hade ärvt porträttet av Johan Jönsson efter sin mor som i sin tur antagligen ärvt det efter morbror Jöns.
Jöns, Johan Jönssons äldste son, var beryktad redan i livstiden. En bister man som verkar ha gått med ena näven ständigt knuten. Det sägs att han förbannade de av sina efterlevande (för barn eller partner hade han inte) som spred hans ägodelar. Dessa ägodelar, vid sidan av hans böcker, rymdes i en särskild kista vid hans bortgång. Naturligtvis spreds innehållet i kistan i släkten och det sägs att alla som har någon av dessa ägodelar får finna sig att få besök av morbror Jöns då och då. Min mormor, som enligt egen utsago hade förmågan att se saker från ”den andra sidan” fick då och då besök av honom något hon med förkärlek berättade för sitt storögda barnbarn. Hon menade att hans knarrande skor kunde höras när han var i antågande.
Bilden ägs nu av min morbror och hänger av någon anledning på hans gästtoalett. Kanske upplevs gubbens stirrande blick som obehaglig av familjen, men, som morbror Torbjörn uttryckte saken ”tar vi ned bilden så åker vindsluckan ned”. Hur det nu är med den saken så fick jag fotografera av porträttet så att det nu pryder omslaget på denna ”min” första bok. Det känns på något sätt bra att faktiskt låta släkten och alla andra intresserade ta del av hur ett liv kunde te sig i mitt på artonhundratalet på den skånska landsbygden.