Om Julius Caesar
24 oktober 2024
En bild som finns fastetsad i mitt minne är bilden av den tecknade Caesar liggandes på senatens golv i en pöl av blod, avbildat i TV-serien ”det var en gång – tidernas äventyr” om någon minns den. Jag började intressera mig för romerska kejsare, och inledningsvis den i Asterix vanligt förekommande Julius Caesar. Då trodde jag som många andra att Julius var hans förnamn, men romerska namn fungerar inte så. Julius var familjenamnet, Caesar tillnamnet och förnamnet var… Caius eller Gaius – Romerska förnamn för män var förhållandevis få, kanske bara runt sexton stycken. Familjenamnen var desto fler. Det var bara adelsfamiljer som hade tillnamn och kvinnonamnen var om möjligt ännu färre än mansnamnet. Oftast bara en feminiserad variant av familjenamnet. Följaktligen hette hans enda dotter Julia.
Det s k Tusculumporträttet som lär vara gjort i Caesars livstid.
Jag tillbringade bildlektionerna på högstadiet med att rita skivomslag och porträtt av romerska kejsare. Eftersom jag tyvärr inte ärvt min fars konstnärliga ådra vad tecknandet beträffar, så blev det väl sådär. Jag brukade låna Ivar Lissners bok om romerska kejsare på bibblan – jag vet inte hur många gånger jag lånade den, men det måste ha varit ett tiotal gånger om inte mer – tjugo år senare fick jag tag på den på ett antikvariat och köpte den och jag kan idag konstatera att den är uselt översatt, något jag inte brydde mig om då, för där fanns bilder av nära nog varenda romersk kejsare – statyer och byster av sig själva var de noga med att producera nämligen.
En sak som man får lära sig när man läser in sig om romarriket är nämligen att kejsartiden börjar först med Augustus. Inte med Julius Caesar. Han var dock alltid med i mina teckningar som jag fördrev bildlektionerna med. Alltid först, för vem var den förste kejsaren, resonerade jag, om inte mannen som gav upphov till titeln?
Så kan man i och för sig resonera, men faktum är att kejsartiteln var mer än bara namnet. Det var en maktposition som var en ytterst uttänkt konstruktion av Augustus att verka vara i republikansk anda med senaten som statens högsta beslutande organ när det i själva verket var kejsaren som styrde allting. Så hade Caesar inte gjort. Han hade bara utsett sig själv till diktator på livstid och planerade kanske att försöka göra sig till kung så småningom. Men titeln kung var känslig i Rom. Man hade dåliga erfarenheter av de romerska kungarna som föregått republiken och ville inte veta av någon ny, så efter att ha provat – och officiellt avböjt, en kungatitel så nöjde han sig med att vara diktator.
Idag klingar diktatorbegreppet illa. Men under den romerska republiken var en diktator en man som på senatens uppdrag fått envåldsmakt för att föra republiken genom orostider som t.ex. krig eller missväxt. En diktator förväntades lägga ned sin diktatur när orostiden han tillsatts för var förbi och det gjorde också samtliga diktatorer som senaten utsett fram till en viss Lucius Cornelius Sulla, som förblev diktator för att kunna rensa ut sina fiender, vilket han efter en rad s k proskriptioner lyckades med inom ett år. När denne såg att republiken tycktes ha rest sig igen och de flesta av hans fiender var döda eller fängslade – mest det förstnämnda, lade han ned sin diktatur och erbjöd alla som motsatt sig honom att föra honom inför rätta, vilket de inte vågade. Sulla drog sig tillbaka till privatlivet och ägnade sin sista tid i livet åt litteraturen och viss skörlevnad, något många romerska härskare tycks ha haft en svaghet för.
Med Caesar var det annorlunda, för han lade aldrig ned sin diktatur – eller han hann inte göra det. Mycket lite talar dock för att han planerade att lämna makten ifrån sig. Det är efter detta som dikatorsbegreppet fått sin nuvarande innebörd.
Caesars far dog när han var 16 år gammal och som mycket ung nominerades han till ämbetet som Flamen Dialis, Jupiters överstepräst, men det ämbetet kom med en rad mycket specifika krav: han var tvungen att gifta sig, att aldrig sova borta från sin tjänstesäng mer än två dagar, aldrig rida eller ens röra en häst, eller vidröra något som kunde betecknas som orent. Han fick heller inte vistas i närheten av något som var format som en kedja.
Alla dessa mystiska förhållningsregler påminner om de regler som medlemmarna av Pythagoras sekt var tvungen att rätta sig efter, ty inte heller de reglerna var särskilt logiska.
I vilket fall så gifte sig Caesar för att kunna vara valbar till ämbetet och fungerade som Flamen Dialis intill år 82 f.v.t. Hans hustru hette Cornelia och med henne fick han dottern Julia.
Det var i samband med detta ämbete som Caesar hamnade på kollisionskurs med diktatorn Sulla som beordrade honom att skilja sig från sin hustru, som var dotter till Lucius Cornelius Cinna. Cinna hade varit Marius främste löjtnant och dennes efterträdare – men han dog ett och ett halvt år innan Sulla intog Rom. Sulla förföljde alla Marius och Cinnas anhängare och då Caesar var släkt till dem båda – Marius hade varit gift med Caesars faster och Cinna var hans svärfar, så tvingades Caesar att ned sitt ämbete och fly Rom. Endast med svårighet lyckades han bli benådad, men han återkom inte till Rom förrän Sulla avlidit.
Under tiden befann han sig i orienten, där han bl a var diplomat i Bithynien, en provins som numera finns i den del av norra Turkiet som vetter mot Svarta havet. Detta var en post som gav honom öknamnet drottningen av Bithynien eftersom ryktet gjorde gällande att Caesars förhållande med kung Nicomedes var väldigt intimt, något som Caesar under hela sitt liv skulle dementera.
Suetonius, som sällan undviker gott skvaller omtalar att Caesar, när han väl kunnat återvända till Rom, var inblandad i flera konspirationer mot senaten eller enskilda senatsmedlemmar. Det ska nog tas med en nypa salt även om det nog samtidigt inte är så konstigt som det låter. Senaten var full med narcissistiskt anstrukna män som konspirerade mot varandra, enskilt och i grupp. Att Caesar var inblandad i senatens olika politiska ränker är mycket sannolikt – det har emellertid aldrig kunnat bevisas att han planerade någon form av statskupp i det läget, det handlade nog mest om allt från nålstick till dolkstygn mot enskilda makthavare eller grupper men att ändra konstitutionen var nog ännu inte något som föll honom in.
Caesars styrka vid den här tiden var hans politiska väderkorn, och han visste precis vad han skulle göra och säga för att få folket stöd. När senaten befriade honom från samtliga ämbeten och allt inflytande kunde han via en rad manövrar få både folkets stöd och – i förlängningen, senatens förlåtelse och blev återinsatt i samtliga ämbeten.
Bortsett från folktribuner, vars makt han kampanjade för att återställa efter att Sulla begränsat den, så innehade Caesar under sin karriär samtliga högre ämbeten i den romerska republiken och han kom att sikta ännu högre.
Efter sin första hustrus död gifte Caesar om sig, men efter en konstig affär där hustrun anklagades (av andra) för äktenskapsbrott – men frikändes enhälligt, skiljde sig Caesar från henne med motiveringen att Caesars hustru måste vara bortom varje misstanke.
Genom samarbete med Crassus, som var Roms rikaste man och hade pengarna och Pompejus- som var Roms populäraste fältherre kunde Caesar styra senaten och därmed Rom. I alla fall ett tag, för det hela fungerade så länge maktbalansen fungerade lite åt Pompejus håll, men när Caesar blev mäktigare och maktbalansen sköts åt hans håll så splittrades alliansen så småningom och Crassus, som avundades de båda andra triumvirirerna provocerade som konsul fram ett krig med Partherna för att själv vinna lite krigisk ära, något han inte hade förutsättningar för. Pompejus hade firat tre triumfer, Caesar kom att fira fyra. Det hela slutade förresten med att Partherna svarade Crassus på dennes ultimatum att det skulle växa hår på handens insida innan de ens skulle överväga att göra honom till viljes. Hela Crassus armé förintades i slaget som följde och av den drömda triumfen blev endast ett begravningståg för Roms rikaste – och girigaste, medborgare.
Crassus var alltså ingen militär, utan en hänsynslös affärsman vars förmögenhet skapats på faktumet att staden Rom bestod av många felkonstruerade flervåningshus som med viss regelbundenhet rasade ihop, varefter Crassus köpte olyckstomterna billigt och lät sina byggnadsslavar uppföra nya och högre hus som han hyrde ut med god avans. I sådana hus fanns affärslokaler på det nedre planet och sedan bodde de rikaste på de lägre våningarna – som man kunde evakuera snabbast om en brand skulle bryta ut (vilket hände regelbundet) eller huset skulle rasa ihop (vilket inte var ovanligt det heller).
Gnaeus Pompejus var i motsats till Crassus en erkänt duktig militärstrateg och hade vunnit sina lagrar genom strider mot bl a Mithridates av Pontus- en orientalisk potentat som varit en nagel i ögat på Rom i tjugofem år och besegrat många romerska fältherrar som senaten skickat ut mot honom. Hans rädsla för att bli förgiftad var legendarisk, det sägs att han systematiskt utsatte sig för alla gifter han kände till för att bli immun mot dem. Det hela fungerade lite för väl, för efter att han besegrats i grund av Pompejus försökte han ta livet av sig med gift – vilket följaktligen inte fungerade, varför han fick förlita sig på det klassiska sättet att kasta sig på sitt svärd istället. Pontus blev en romersk prefektur.
Caesar blev konsul första gången 59 fvt. Vad som skedde då var att han hänsynslöst drev igenom sin agenda och aktivt förföljde sina motståndare – inklusive sin medkonsul som tillbringade konsulatet belägrad i sitt hus av ligister som Caesar lejt för att trakassera motståndare som han inte kunde komma åt politiskt. Hans första konsulat brukade därför ironiskt kallas för Julius och Caesars konsulat, ty kollegan Bibulus lyckades inte få igenom något av sin egen agenda utan fick nöja sig med att protestera mot Caesars göranden med motivationen att det var dåliga omen för dessa – vilket större delen av senaten inte lyssnade på om det inte råkade vara Caesar själv som hänvisade till dem. Eftersom Ceasars position var beroende av Crassus och Pompeijus var han tvungen att gå dem till mötes – land till Pompejus veteraner och förmåner till Crassus och dennes klienter. Men annars gynnade han inte enbart sig själv eller sina triumfvirirers personliga intressen utan hade ett intresse av att göra senatens göranden och låtanden mera öppna – han lät följaktligen starta en sorts publikation som redovisade senatens och dess olika utskotts arbete. Ibland brukar detta kallas för världens första tidning, vilket kanske är att hårdra det.
Caesar var oerhört populär bland sina soldater och kunde hålla långa, improviserade– och ofta högst oanständiga, tal till dem, gärna medan han tog en tugga av någon sorts grönsak som också användes flitigt när han skulle poängtera något. Caesar lär t.ex. ha varit förtjust i rå rättika.
När Caesars första konsulat var till ända utsågs Caesar till ståthållare i Gallia Transalpina och Ilyrien – men inte i närliggande Gallia Comata. Gallien var nämligen delat i två delar – det mer romerskinfluerade, till största delen kuvade, transalpinska Gallien och det Gallien som ännu inte var helt underkuvat – comata betyder ”byxa”, ett mode som romarna verkligen inte tagit till sig, men som tydligen var förhärskande i den delen av världen. Eftersom Caesar ville ha även ”byxgallien” under sin domvärjo, så stannade han kvar i Roms omgivningar medan han satte upp en här. Han blev kvar där i tre månader tills han med hjälp av kontakter, mutor och övertalningar i lika stor mån lyckats att få senaten att tilldela honom Byxgallien också. Därefter lämnade han Rom med sin här och påbörjade sin galliska kampanj med både skärmytslingar och regelrätta fältslag mot en rad olika galliska och helvetiska stammar. Den kampanjen skulle han senare sammanfatta i sin klassiska bokserie om de galliska krigen varav det mesta bevarats intill våra dagar.
Den boken har blivit berömd för sin stilistiska renhet och hans egenhet att skriva den i tredje person singularis. Den skrevs som ett propagandaverktyg och utelämnar mycket riktigt de delar där kampanjen inte gick fullt så bra. Mycket av bilden av Caesar som fältherre har skapats av denna bok.
Alla som läst Asterix känner till slaget vid Alesia, när Vercingetorix tvingades slänga sina vapen vid Caesars fötter – den scenen ritade tecknaren Uderzo flera gånger genom åren, men krigsföringen dessförinnan hade inte varit så enkel som Caesar kanske vill att det ska framstå. Han tog med sig Vercingetorix hem till Rom som en del av sin triumf och lät sedan strypa honom i det ökända Tullianumfängelset, även om källorna inte är helt ense om att det var så det skedde; enligt andra källor skulle han ha erkänts nåden att bli halshuggen.
Nu är Asterix bild av Julius Caesar inte särskilt historisk alls – och det måste vara helt i sin ordning, ty det är inte som historisk dokumentär man läser Asterix. Men det baseras i alla fall på en historisk person vars liv och öde fortfarande fascinerar oss. Caesar var övertygad om att han var utsedd att ändra romarnas vardag till det bättre – bara det skedde i enlighet med hans eget schema, hans egna önskemål. Makten i sig verkar ha varit viktigare än dess frukter. I likhet med många envåldshärskare efter honom levde han ett förhållandevis enkelt liv, åt enkelt, sov enkelt och var enkel att komma till tals med. Men han var en fåfäng man som gärna bar sin toga ”på ett kvinnligt vis” vilket lär ha anspelat på att de enda kvinnor som bar toga var de prostituerade.
Det lär ha varit så att den berömda lagerkransen som hölls över Caesars huvud vid hans första triumf kom till som ett sätt att dölja hans tunnhårighet, för när det gäller detta var Caesar ytterst känslig. Ingen av de statyer och byster som överlevt till vår tid avbildar Caesar utan hår, men sanningen var att mot slutet av sitt liv var han tämligen kal på toppen, fast han lär ha varit en av världens första dokumenterade överkammare.
Bilden av Ceasar är färgad dels av Suetonius – som i och för sig inte undviker att påtala dennes mindre smickrande sidor, och Caesar själv i de verk som vi har kvar från hans penna. Mot slutet av sitt liv tycks han ha betett sig ganska underligt emellanåt och bortsett från den epilepsi som vi vet att han led av så tycks han även ha visat tecken på viss glömskhet och förvirring – vilket bland annat visade sig genom de meddelanden han skickade till bl a Brutus med dunkelt innehåll av typen ”du är inte Brutus”,
Brutus stod nära Caesar, men inte så nära som han själv önskade och han hade inte svårt att hitta senatorer och andra som var bekymrade över Caesars ambitioner – man fruktade att han skulle låta sig utnämnas till kung – ett oerhört tilltag i antikens Rom.
Den 16 mars år 44 samlades senaten i Pompejus teater och på en given signal samlades de sammansvurna kring Caesar när han klev in i byggnaden, drog hans toga från hans ena axel och översköljde honom med dolkstygn. När en av de sammansvurna högg dolken i honom svarade Caesar ”Usle, Casca, vad gör du?!” men i övrigt finns det inga belägg på att han sa någonting alls – Shakespeare har låtit honom utbrista ”Et tu Brute” när han såg att Brutus var bland de som attackerade honom. Det sägs att trots att Caesar fick motta minst tjugofyra dolkstygn, så var endast ett, som han mottog i halsen, dödligt.
Efter dådet skingrades de sammansvurna och lämnade Caesar död på golvet framför Pompejus staty. De lyckades aldrig att dra fördel av dådet och ta makten och de flesta lämnade snart Rom. Brutus och Cassius besegrades i ett regelrätt fältslag vid Filippi och efter en lång period av politisk instabilitet där tre män, Octavianus – Caesars systersonson som adopterats av honom i hans testamente, Lepidus och Caesars förtrogne Marcus Antonius hänsynslöst utrotade alla fiender – verkliga och inbillade, som hotade deras maktambitioner. Det var i deras utrensningar som den store oratorn Cicero mördades.
Lepidus inflytande minskade och striden om Rom kom att stå mellan den unge Octavianus och Marcus Antonius där den sene drog det kortaste strået. Efter år 27 fvt var endast Octavianus kvar och han grundade det romerska kejsardömet på ruinerna av republiken genom att låta den senares institutioner kvarstå. Octavianus kontrollerade dock senaten genom att antingen personligen eller via personer i sin närhet besätta de viktigaste ämbetena som garanterade att hans politik genomfördes under sken av att detta skedde i senatens namn.
Senaten gav senare Octavianus namnet ”Fosterlandets fader” men det är genom ett annat tillnamn som historien känner honom: ”Augustus”, den upphöjde.
Vid det laget hade hans onkel Julius varit död länge och förärats gudomlig status med en egen månad uppkallad efter honom. Juli och hans namn omvandlats till vad som i många språk sedan kallade för kejsare – nära det latinska uttalet av hans namn ”Kajsar”.