div class="pageTxt">

En dag i mitt liv

För ett tag sedan slängde jag ut min gamla trotjänare, 160×200, då den gjort sitt och köpte mig en enkel 90×200 säng. Den har dock gett mig ont i hela kroppen för jag kan inte vända mig ordentligt i sängen – jag har blivit för tjock med åren,  så jag hamnar i lite underliga ställningar under natten då jag ständigt är i rörelse då jag sover. Jag beslöt att satsa min skatteåterbäring på en säng som var lika bred som den gamla och beställde den på IKEA. Paketen var dock för stora för min bil så jag beställde hemkörning och inbärning. Detta skulle ske idag. Så långt allt ok.

Men när de kom släpande på paketen var något fel. Jag såg ingen madrass och en av budkillarna ryckte på axlarna och sa att den låg i paketet. Så jag tittade närmare på paketet och kunde konstatera att det var en soffa och att namnet på ordern inte var mitt. Jag påpekade det och fick en djup suck till svar och en harang på ett främmande språk budkillarna emellan  som lät som en förbannelse. Dock inte riktad mot mig.

De släpade upp två nya paketet och slog ut rutan på utomhusbalkongen i farten, något de inte låtsades om. Sen stack de och jag konstaterade att de glömt ett paket, som jag var tvungen att efterlysa. De kom med det efter en kvart, ciggen i munnen på budkillen som räckte fram det var en hint att jag fick bära upp det själv. ”Det är inte tungt”, sa budkillen, och det var det inte heller.

Efter en halvtimme ringer grannen på och undrade om jag var medveten om att rutan till utebalkongen var trasig. ”Jo”, sa jag. ”Jag ska anmäla det digitalt. De hade sönder rutan när de bar upp mina paket”. Grannen nickade och gick ned till sig. Jag gjorde en anmälan direkt och satte igång att montera ihop min nya säng.

Lasse har godkänt sängen och den är nu hans. Findus får vara där också av ren nåder och jag antar att han står ut med min närvaro också.,

Vad som sedan följde var en ganska smidig montering. Jag är van vid IKEA-monteringar vid det här laget och har inga problem med det bara jag får göra det i min egen takt. Så allt gick bra och sängen tog form. Jag noterade dock att eftersom jag bytt sovrum till ett mindre sovrum så bestod nu detta rum i princip bara av en säng. Inget annat skulle få plats. Nåväl, det är inte hela världen, tänkte jag. Jag kan leva med det. Men sedan när sängen var monterad så kom det stora kraftprovet. Ribborna. Ribborna vägrade ligga kvar utan for hela tiden ned på golvet och när jag lade på resårmadrassen (som är mycket tung) så kollapsade alltihop. Jag fick jobba en timme med att få allt på plats. det var som att lägga plockepinn, för hamnade en ribba lite fel drog den med sig alla andra ned på golvet. Till slut fick jag till det och inatt hoppas jag kunna sova gott i mitt sängrum. Imorgon får vi se vad Heimstaden säger om det sönderslagna fönstret.

Tillråga på allt så kollapsade Liverpool fullständigt i en match som de verkligen hade alla förutsättningar för att vinna. Dags att lägga sig och glömma bort eländet. Imorgon är en ny dag.

 

Ska kön verkligen ha juridisk betydelse?

Vi pratar för mycket om könet och enligt min mening lägger vi för stor vikt vid något som egentligen inte ska ha någon som helst betydelse. Ditt värde som människa ska respekteras oavsett vilket biologiskt kön du har.

Det är en kontroversiell fråga, den nya lagstiftningen, men med risk för att göra bort mig, så vill jag hävda att vår könstillhörighet inte ska ha så stor betydelse – i alla fall inte i juridiskt hänseende, att staten ska behöva lägga sig i huruvida vi definierar oss som män eller kvinnor. I det avseendet så tycker jag nog att lagstiftningsförslaget är bra. Däremot kan jag tycka att det kan vara lämpligt att ha en åldersgräns för när du kan ansöka om könskorrigering, då det är en ganska oåterkalligt beslut. Men rent juridiskt tycker jag inte att det spelar någon roll vilket kön man har.

Det är därför som jag tycker att s k icke-binära personers problematik egentligen är en identitetsproblematik som ligger på det psykiska planet. Det kön vi föds med är ett biologiskt faktum och det är tack och lov nu möjligt att byta. Men att hävda att man inte har ett kön är bara ett förnekande av ett biologiskt faktum som vederbörande faktiskt kan förhålla sig till som de vill. Vi är trots allt så mycket mer än våra kön, våra politiska åsikter, vår religiösa ståndpunkt, våra eventuella funktionshinder, vår sexualitet etcetera etcetera. Vi är en unik kombination av allt det där och en hel del till. Att haka upp sig på könet är inte bra, för könet ska verkligen inte definiera oss. Ett sant jämlikt samhälle uppnås inte förrän vi går förbi det sättet att tänka och accepterar alla människor som de är.

I synnerhet unga människor har ju en helt naturlig process när de funderar ut vilka de är. I ett mer accepterande samhälle skulle en person som inte känner sig särskilt manlig eller kvinnlig bara accepteras för det utan att det skulle vara hela världen om vederbörande tilltalades med manligt eller kvinnligt pronomen.

I rent juridiskt hänseende tycker jag nog att vi bör gå ifrån könet överhuvudtaget; det är inte relevant utan en kvarleva från ett uppdelat samhälle som vi gör bäst i att gå ifrån.

 

Tankar vid vårdagjämningen

Det är vårdagjämning.  Solen tittar åt vårt håll lite då och då, fåglarna är fullt sysselsatta med älskog eller att åtminstone försöka få sina respektive partners intresserade av att vara en smula amorösa. Jag har turkduvor i kastanjen här utanför och de är väldigt tajta, medan ringduvorna har en annan dynamik. Hanen (antar jag att det är) flyger och sätter sig på samma gren som honan så att hela grenen gungar (de är rätt stadiga, ringduvorna) varefter honan nonchalant flyger iväg och sätter sig någon annanstans. Jag kan nästa höra hans frustrerade rop ”hallå, vi hade ju något på gång, ju” varefter han flyger efter henne och det hela upprepas igen. Nej betyder inte nej i den här delen av duvvärlden.

Jag har sett stjärtmesar (ja, de heter så) i trädet en gång på de snart elva år jag bott här. De är förmodligen de vackraste mesar jag känner till. Helt vita så när på lite vitt och svart på vingarna flyger de på mesars sätt mycket nervöst mellan grenarna i hopp att hitta något gott. Det finns väl inte så mycket gott i just den här kastanjen, för jag har som sagt bara sett dem en enda gång här. Men de är vackra och jag ser gärna att de kommer tillbaka.

Forsytian är på gång också. Den brukar blomma ut så här års och bidra till koltrastarnas förnöjelse, för honan brukar gömma sig därinne medan hanen flyger runt och talar om för alla andra koltrastar att allt detta är hans. Jag tittar alltid efter henne därinne när jag går förbi. Förrförra året såg jag dock bara liket av vad som förmodligen var hennes partner, så jag antar att hon antingen skaffat sig ny partner eller lämnat plats till en annan koltrast, för jag har sett både henne och honom efter det och fast det är möjligt att det existerar mer än ett par härinne så har jag läst någonstans att de är rätt territoriella, koltrastarna. Men det kan förstås vara som med allt annat man läser: fel.

Det tog mig många år att inse att bara för att en person som man litar på har en åsikt eller lägger fram något som framstår som ett faktum, behöver det inte vara sant, rätt, eller i närheten av fakta. Människor har fel.  Texter kan vara felaktiga utan att författaren haft någon som helst avsikt att ljuga. Det är därför som det är så viktigt att vi inte tillämpar vad jag lite vanvördigt kallar för journalistisk källkritik, dvs att en uppgift kan vidimeras genom att tillräckligt många framför den. Vi som läst historia – och därmed källkritik, har lärt oss att källkritik är så mycket mer än så. Det finns många aspekter som man måste utsätta en källa för innan man kan hävda att den är korrekt. Och inte ens då är det säkert att den verkligen stämmer.

Historierevisionister brukar – i motsats till vad man kanske kan tro, övertolka sina källor och är mer benägna att bortse från saker som motsäger deras tes än att lägga till saker. Mannen som hävdade att gasningen av judar var en lögn lät till exempel ta prov på väggarna i gaskamrarna i ett av förintelselägren och skicka in den till ett laboratorium med frågan om de kunde hitta spår av vätecyanid, vilket laboratoriet inte kunde hitta. Här har vi dock två problem:

Vätecyanid – Zyklon B, försvinner efter ett tag. Det var därför det ansågs vara lämpligt för att motverka vägglöss och andra skadedjur under tjugo- och trettiotalet. Efter femtio år är chansen att hitta spår av den gasen i princip noll. Laboratoriet som utförde testen fick inte veta syftet och blev förfärade när de fick höra om saken.

Det var inte alla förintelseläger som använde Zyklon B. Vissa läger använde andra gaser som kolmonoxid och ändå drog denna förintelseförnekare slutsatsen att eftersom inget spår av gasen vätecyanid kunde påvisas i testet från förintelselägret han skickat in, måste hela förintelsen vara en lögn. Den historien borde vara ett typexempel på journalisthögskolan över hur man inte tillämpar hermeneutik – ett fint ord för källtolkning.

Nog om det. Nu sitter jag här i farstun till våren och undrar lite vart livet ska ta mig härnäst. Jag vet faktiskt inte alls vad jag vill göra. Kanske kommer det finnas tid till att njuta lite extra av våren och bryta skrivkrampen när det gäller mitt hemliga bokprojekt som snurrat i min skalle i några år. Jag kommer åka upp till Småland i några dagar för att se om det släpper. Men jag tror inte att det finns några stjärtmesar där, inte ens när det är vårdagjämning.

 

 

Tempus fugit

Tiden går. Kroppen åldras, världen runtomkring en ömsar skinn. Men, som sagts så många gånger av så många människor: inuti bor det en ung människa som ibland inte förstår att världen sprungit vidare, ungdomsvännerna mognat till ansvarstagande vuxna och blivit andra och ens referenser och stödjepunkter i tillvaron inte nödvändigtvis delas av någon annan. Jag har blivit en ensam människa.

Låt mig snabbt tillägga att jag inte skriver för att beklaga mig över min ensamhet: det bekymrar mig inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag saknar förstås tiden då det fanns en grupptillhörighet, en ömsesidig förståelse för spretiga referenser från litteratur och kultur och den där möjligheten att lyfta luren och prata bort en stund. Men jag har lärt mig att uppskatta tystnaden och lugnet och är en betydligt stabilare och tryggare människa än jag var då jag var ung. Jag vet samtidigt att jag med min lilla egna syn på tillvaron och oförmåga att förstå vissa aspekter av det sociala spelet, både var och är en jobbig bekantskap som prövade mina vänner en hel del utan att egentligen mena det. Att det rörde sig om ett funktionshinder blev ju inte klarlagt förrän långt senare.

Men tiden går. I år fyller jag femtiotvå år och på min födelsedag är det nu exakt trettio år sedan min far gick bort. Det var en traumatisk upplevelse på många plan, för vi kom inte särskilt bra överens, min far och jag. Jag brukar säga att vi delade tystnaden och inte så mycket mer än så. Några dagar innan han gick bort och med åtskilliga flaskor vin i sig för att bedöva sin dödsångest så sa han till mig att vi förmodligen var för lika, han och jag. Det krävdes kanske de där flaskorna med vin för att alla filter skulle svepas åt sidan och han kunde prata med mig, med oss, helt från hjärtat. Något han inte verkade klara av när han var nykter.

Han var egentligen en väldigt snäll människa, min pappa. Bad man honom om något ställde han alltid upp även om han emellanåt kunde komma med både en och två förmaningar i samband med det. Han var en lite udda fågel och han växte upp i en miljö, en arbetarklassfamilj, där han med sin mer teoretiska begåvning inte riktigt passade in och han fick förmodligen höra det också.
Han rökte sedan han var mycket ung och han ärvde dessutom alkoholism, en förbannelse som tidigare förstört livet för några av hans morbröder. När han var femtiofem hade han utvecklat en elak cancer som snabbt skulle bryta ned honom och skicka honom till graven, endast fem veckor efter att den upptäckts.
Jag var tjugotvå år. Jag hade varit hos honom dagen innan och sjukdomen hade gjort honom elak och tvär mot alla oss barn som turades om att vara hos honom i hans radhus i Myrängen. Hans sista ord till mig var ”en dag kommer du förstå” och givetvis hade han rätt. Jag förstod verkligen vad han menade i sin sista argumentation, men vid tjugotvå års ålder var jag ännu inte mogen, inte redo, att ta till mig det. Den natten dog han omgiven av sina syskon och två av sina barn. Jag var inte där. Ingen kunde köra mig ut till sjukhuset och jag var livrädd att ge mig ut i natten själv för att ta mig till sjukhuset – jag led fortfarande av en otrygghet och rädsla efter en grov misshandel jag fått utstå drygt fyra år tidigare.
Dagen efter samlades vi dock på Huddinge sjukhus, i sjukhuskapellet. Min pappas kropp låg på en bår med endast ett vitt skynke över sig. Jag var som sagt tjugotvå, men hade redan vid den åldern sett en hel del döda kroppar i samband med mitt arbete i vården. Men att se min pappa ligga där – eller rättare sagt skalet efter min pappa, var mer än vad jag klarade av. Och det jag egentligen sörjde var chansen att ha en vuxen relation med min pappa och reda ut alla de saker som vi aldrig förstod hos varandra. Sen att det inte alls är säkert att vi någonsin skulle komma till den punkten i vår relation, spelade inte så stor roll den sekund då jag insåg att chansen var borta, min pappa var borta och med honom alla chanser att prata ut och förstå varandra.
Det är som sagt trettio år sedan nu. Jag närmar mig själv den ålder som min pappa var i när han dog och mycket av det som han sa att jag skulle förstå, förstår jag nu. Andra saker kommer jag nog aldrig att kunna ta till mig.

Fagersjöskolan i bakgrunden. Bilden är tagen precis bakom den plats där det låg låga barracker där bl a Unga örnar och en av de tre fritidsgårdarna i Fagersjö låg. Till höger anas de bergknallar som skiljde höghusen på Skrakgränd från skolgården.

Det är inte bara det att tidens vind har svept bort honom och en rad andra släktingar, vänner och bekanta. Även platser och tidsandan är borta och ersatt med annat som nu ligger som grund för andra generationer av människor att mista och sakna, för tidens sopkvast sveper ju över deras verklighetsgolv också.
Själv sitter jag ensam i en lägenhet i Malmö och funderar över livets obeveklighet. Min mamma är nu 85 år gammal och bor kvar i min uppväxts Fagersjö, en plats som numera inte är den oas som jag upplevde den som när jag växte upp. En bomb exploderade hundra meter från min mammas hus, Hennes på ålderdomen förvärvade dövhet besparade henne dock från den dramatiken. Utanför lystes natten upp av blåljus och gatan fylldes av ambulanspersonal, poliser och brandmän. Inne i min mammas privata universum pågick vetenskapens värld och hon smuttade på sitt te och klappade katten som sov lugnt i hennes knä och världen utanför bekom dem inte ett jota och det är ju bra, det.
Fagersjö är inte vad det var – endast skolan minner om den tid då jag gick där och de branta stenhällarna varifrån jag vid minst ett tillfälle trillade ned och slog mig duktigt finns förstås kvar. I övrigt är Fagersjö blivet något annat, jag är någon annan, vännerna är uppvuxna och blivna andra men inuti mig finns det fortfarande den där pojken som inte verkar vilja förstå det där.
Jag tänker nog låta honom vara.

Att vara ung

Att vara ung är inte lätt. Alla har vi varit där och en del av oss kommer ihåg hur jobbigt det där med identitet var även om man inte var HBTQ+ eller led av könsdysfori. Man kämpade med vem man var, vad man skulle bli och vad som förväntades av en.
Jag minns det där fortfarande, så när jag hör en dokumentär om unga transpersoner som förvägras medicinsk hjälp blir jag upprörd och ledsen. Jag är av uppfattningen att vi visserligen lägger för mycket vikt vid vårt kön – men det är sett ur en sociologisk aspekt, vilka vi är i samhället och när könet faktiskt bör ha någon betydelse alls. Med detta sagt, så tycker jag dock att en person som helt uppenbart lider av att ha fötts i ”fel” kropp ska kunna få hjälp med att ordna detta utan att ifrågasättas. Min kritik gällande könets plats i samhället och dess betydelse för en individ har därvidlag ingen betydelse – ingen ska behöva må dåligt över en sak som ju faktiskt går att rätta till.
Att jag senare tycker att s k ickebinära bör lära sig att acceptera att det biologiska könet inte definierar dem som personer – de är fria att definiera sig själva, skaffa sig en identitet. Men att säga att man inte har ett kön är lika orimligt som att säga att man inte är människa bara för att man inte känner sig som en. Du är värd så mycket mer än att bara defineras via ditt kön. Det är därför jag aldrig använder uttrycket hen. Ordet är politicerat och antyder att vi kan skapa ett tredje kön trots att det förblir en konstruktion, ett hittepå. Du är hursomhelst så mycket mer än ditt kön, din sexualitet, din nationalitet eller din politiska eller andliga livsåskådning. Du är allt det där – du är i själva verket unik och vad ditt biologiska kön är ska inte ha någon som helst betydelse.
Men man tänker inte så när man är ung och den inre tomheten kan ta sig oerhörda dimensioner för att man inte känner sig hemma i något eller några sammanhang. Endast tiden kan göra något åt det, och – i vissa fall, lite hjälp i form av medicinering och uppmuntran från en mer förstående omvärld. Det tycker jag att vi kan kosta på dem.

Vi är inte ensamma

Den här historien har varje liten egenskap att vara en riktig konspirationsteori med foliehatt och fulla anslagstavlor med X-files ledmotiv i bakgrunden. Men likaväl är den sann.

Skeptiker, och jag har inte särskilt mycket till övers för dem, har en tendens att aldrig någonsin erkänna något som inte har grund i ett grundmurat vetenskapligt utrett faktum. Skeptiker har aldrig rum för den information som emanerar från kunskap vi antingen inte har tagit till oss än, eller kunskap som vi inte kan ta till oss på grund av de begränsningar i intellekt som vi människor faktiskt har. Det är samma människor som dömde Gallilei för brott mot den ptomelianska världsbilden – dvs den världsbild som stadgade att jorden var alltings centrum. Men Gallilei hade rätt och prästerna fel.

Nedanstående text har inte ambitionen att lägga fram några fakta som bygger på sk UFO-folklore. Den kommer att nämna dem, men det är faktiskt inte bevisat var ifrån besökare till vår planet kommer ifrån, huruvida de har baser på vår planet, exakt hur de ser ut eller vilken agenda de eventuellt har, för en sak ska vi ha klart för oss: vi vet väldigt lite om det här i nuläget. Den information jag kommer att gå igenom är baserat på den information som det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon har offentliggjort och även om det är lite så är det sensationellt. Så sensationellt att väldigt få tidningar runt om i världen har kunnat ta det på allvar. Likväl är det vittnesmål givna inför ett kongressutskott under ed. Och det intressanta är att mycket av det som en del av Pentagon nu vill att kongressen ska få vetskap om, var av en magnitud så att man begärt att det ska delges bakom lyckta dörrar på en plats som betecknas som säkerhetsmässigt säker. En sådan plats har fram till nu förnekats. Konspirationsbenägna kan ju säga att det finns krafter i Pentagon som definitivt inte vill att detta ska komma ut. Men den särskilda talesperson som gjort detta är alltså inte en visselblåsare, han har benäget tillstånd från sin avdelning på Pentagon att berätta om detta och har under förra månaden gett kongressutskottet en övergripande bild över hur USA:s förhållande till UFO-fenomenet egentligen ser ut.

Vi kommer i det följande att gå in på exakt vad han och två andra militärer sa om den saken, men först kan det vara bra att känna till att det samtidigt som Pentagon offentliggjorde bilder på UAP (man undviker akronymen UFO för att undvika associationen med utomjordlingar och uppfann en förkortning som står för okända anomaliartade fenomen eller okända atomosfäriska fenomen – tolkningen varierar) dök upp en dokumentär om detta på HBO som heter The Alien Endgame.

Jag har aldrig sett en mer aggressiv och försvarsinriktad propagandafilm. Den försöker att skrämma upp och tar varje tillfälle i akt att poängtera vår (eller USA:s) behov att försvara oss mot detta hot. En konspirationsteoretiker skulle direkt kalla det för en inlaga från det militärindustriella komplexet. Själv vet jag inte. Jag fann det obehaglig. Inte pga det hot som en utomjordisk civilisation eventuellt skulle stå för utan för att det är så typiskt för människan att tänka så aggressivt.

För, om man tänker på saken, om dessa utomjordiska civilisationer verkligen ville invadera vår planet skulle de sannolikt gjort det för länge sen.

Filmen redogjorde för en del av det som framkommit vid kongressutskottens öppna förfrågningar, men man utelämnade också allt som tyder på att det här inte är ett i första hand militärt problem.

Låt oss gå tillbaka till vad man egentligen sa vid den här utskottsutfrågningen.

2017 offentliggjorde Pentagon tre filmer som visar föremål som filmats under tre olika militärövningar. De uppvisar egenskaper som inga flygfarkoster på jorden kan göra. De går från stillastående till över mach-3 utan acceleration. De gör 90-graderssvängar i hastigheter över mach-3 och de tycks kunna färdas under samma förutsättningar oberoende av medium. Dvs de färdas lika snabbt i vattnet som i luften.

En människa skulle slitas sönder av g-krafterna i en dylik farkost.

Pentagon tvingades i princip att släppa dessa filmer, för de hade några år tidigare läckts från ett av deras hemliga program som sysslade med att undersöka vad detta var.

I år vittnade en av de personer som varit stationerade i en av dessa program, under ed inför en samling av kongressledamöter.  Vad han kunde säga inför öppen ridå var att han var medveten om att dessa fenomen förekom över hela världen och att de dessutom haft en tendens att dyka upp utanför kärnkraftsinstallationer – både civila och militära, och under 60- och 70talen stängde de vid minst tre tillfällen av stridsberedda interkontinentala missiler. Vid något tillfälle lär de också ha gjort dem stridsberedda utan att personalen kunnat göra något åt det.

Det var vid kongressutfrågningen flera militärer på plats som vittnade om detta, något de tvingats hålla tyst om i upp till femtio år.

Men det riktigt sensationella var inte erkännandet att det finns flygande föremål som vi inte vet vad de är och var de kommer ifrån. Det sensationella var att denna avdelning av Pentagon som av kongressen fått uppdraget att utreda detta råkat på en avdelning inom Pentagon som hanterar kraschade farkoster och försöker att förstå sig på hur de fungerar.  En mycket kontroversiell figur inom UFO-kretsar, Bob Lazar, var förmodligen den förste visselblåsaren kring detta och mycket av det han sagt har i efterhand kunnat bekräftas. Hans vittnesmål skriver jag om vid ett annat tillfälle, det är väldigt detaljerat.

Denna avdelning inom Pentagon förvägrade alltså en annan avdelning inom Pentagon tillgång till information, trots att den senare avdelningen hade kongressens mandat att gå till botten med detta.

ABC-news reportage om saken

Det fanns personer inom programmet som dock kunde berätta vad som försiggick där anonymt – äkta visselblåsare, men den informationen var av en grad så att den inte kunde delges i öppet möte, och eftersom man aldrig fick tillstånd till slutet möte har kongressen ännu inte fått ta del av den.

Vad man däremot kunde säga i öppet möte var:

Huruvida dessa ”piloter” var levande eller döda kunde talesmannen inte säga. Om det var av sekretesskäl eller för att han inte visste är okänt.

Det antyddes även att man visste att det fanns farkoster även hos USA:s motståndare och att det pågick en sorts kapplöpning om att förstå tekniken och tillämpa den. Vilka dessa motståndare var nämndes inte rakt ut.

Detta är givetvis sensationellt. För mig som följt utvecklingen under trettiofem år eller mer är det inget förvånande. Min uppfattning är att vi varit besökta under tusentals år, men att vi inte ansetts vara redo för kontakt med högre stående civilisationer och ärligt talat – det är vi fortfarande inte. Det räcker med att se filmen The Alien Endgame för att förstå det. Om vår första reaktion på att det finns okända farkoster i skyn är att man måste försvara sig mot dem, så bevisar vi att vi är precis så barbariska som dessa civilisationer, vilka de nu är, förmodligen anser. För om man nu var representant för en civilisation som är tillräckligt avancerad för att kunna genomföra interplanetära resor så torde en blick på vad vi människor gör mot varandra och vår planet vara tillräcklig för att inse att vi inte är mogna för att ta nästa steg i vår utveckling. Låt oss se vad de tar sig till, galenpannorna.

Det finns – i UFO-loren- information som påstås visa på att kontakt mellan människor och andra civilisationer togs i början på 50-talet och att det är utomjordlingarna, inte vi, som inte vill att saken ska komma ut. Detta är som sagt bara en av tusen olika teorier som inte kan bevisas och den ansluter till vildare och vildare teorier vars sanningshalt nog är ytterst låg.

En förklaring till att man hemlighållt revolutionerande teknik som jag hört är mer rationell och sannolik: den skulle göra oss oberoende av fossila bränslen och en stor mängd mäktiga människor skulle förlora miljarder om det visade sig att det finns sätt att skapa energi som skulle göra oss oberoende av t ex. oljebolag och elbolag. Sladdar skulle vara en detalj i hemmet som framtiden skulle fnissa åt för varje apparat tar sin egen energi från luften omkring den. Väldigt många skulle ha väldigt mycket att förlora i en värld som är så penningfixerad som vår nuvarande.

Så min slutsats är alltså att rymdvarelser struntar i oss och våra behov. De är varken onda eller goda utan ser mest bekymrat på medan vi förstör varandra och planeten vi bor på. Och att sådana agressiva varelser skulle bre ut sig i solsystemet och galaxen är nog ingen bra idé, så de studerar oss och suckar djupt åt vår dumhet.

Som en jämförelse kan man säga att vi aldrig gjort några större ansatser till att kommunicera med myror även om vi anser dem vara förhållandevis avancerade. Vi står inte på samma nivå. Samma sak är det nog här. Vi är inte jämlikar med dessa civilisationer och kommer nog inte att vara det på tusen år än – om vi överlever så länge. Vår största fiende är och förblir nämligen oss själva.

Hur ser du ut – egentligen

Man ska inte kritisera folk över hur de ser ut. Det anses vara ohyfsat, och det är väl rätt antar jag. Men man kan ju undra.

Inte så mycket om män och kvinnor som blir fetare och fetare därför att vi blivit allt mer amerikaniserade och i likhet med dem blir vi också fetare och fetare pga allt socker och allt fett vi sätter i oss. Det är en tragedi som jag själv är ytterst medveten om eftersom jag själv lagt ut en del sedan jag som tjugoåring knappt kom upp i sjuttio kilo på mina 184cm. Det gick över. Nu är jag glad varje gång som jag inte ser ett tresiffrigt värde på vågen.

Nej, jag ska tala om vissa utseendetrender som tydligen uppnås på kosmetisk väg. Jag var för ett tag sedan på en plats som jag annars sällan besöker, alldennastund jag känner mig oerhört obekväm i dylika miljöer. Låt mig säga att det var en plats där ytligheten understundom frodas.

Jag satt på en bänk på en sådan plats och såg en del vackra kvinnor komma och gå och så plötsligt så dyker det upp en ung kvinna vars byst verkar vilja spränga sig ut ur bröstkorgen som två övermogna meloner och en baksida som på samma sätt förmodligen var åstadkommen på kirurgisk väg och verkade förlora sin främsta funktion, dvs att sitta på.  En del män finner sådant upphetsande, men jag hör verkligen inte till den kategorin. Jag tycker sånt är tragiskt. Lägg sedan till ett par läppar i ansiktet som var så prominenta att de såg ut som ett ständigt putande. Förr brukade jag skratta åt sådan ytlighet och skämtsamt säga att samma effekt kunde uppnås om någon boxade vederbörande i ansiktet, men nu fastnar skrattet i halsen och jag ser bara tragik.

Hur många därute känner så starkt att deras kroppar inte duger att de måste gå till sådana överdrifter, en överdrift så kraftig att de förvandlas till en karikatyr av ett skönhetsvansinne, där skönheten skurits bort och bara vansinnet återstår.

Jag har alltid undrat varför en del människor – både kvinnor och män, känner sig tvungna att lägga sig under kniven för att till slut förvandlas till plast. Är det en jakt på en flyende ungdom, ett dunkelt skönhetsideal eller bara ett allvarligt missnöje med vad naturen gett en? Eller bara ytterligare bevis på hur ytliga somliga är så att kroppen bara blir ytterligare ett verktyg i jakten på ”likes” när de gör sina tusentals duckface på instagram och liknande ställen där telefonen och posen numera är så välkänd att vuxna kvinnor gör parodier på dem som är betydligt roligare att titta på än de spegelskådande originalen.

Varje tid har sin förbannelse. Den här tycks ha gott om dem och kanske är ytterligare en förbannelse varje gammal gubbe som rynkar pannan och säger ”så här var det banne mig inte på min tid”, fast det kanske var det, bara lite annorlunda i sitt uttryckssätt.

Vem vet. Kanske drunknar dessa moderna narcississer (syftande på den grekiska förlagan) i svallvågorna av de stora tragedier som världen presenterar oss med och en osäker ung kvinnas läppar, bröst och bakdel bara blir en tragisk fotnot i det 21 århundradets kriser och katastrofer.

 

 

 

En sorts recension

Jag har varit fascinerad av kungligheter sedan jag var ett väldigt litet barn och fick en affisch av en av mina systrar med alla Sveriges kungar och drottningar på. Ja, bara de regerande drottningarna då. Så därför har jag som öppen monarkist då och då slagit ett slag för hur viktig monarkin är både i det Sverige som är nu och som en länk tillbaka till det Sverige som var då.

Jag fick nyligen ett presentkort på Akademibokhandeln och begav mig därför dit härförleden för att omsätta detta i ännu en bok. Jag har rensat bland mina böcker men jag har fortfarande runt 3000 böcker hemma och behöver kanske inte mer – åtminstone inte i utrymmeshänseende.

Jag gick alltså runt på Akademibokhandeln och kunde inte hitta någonting som intresserade mig. De hade mest deckare och romaner av en typ som jag inte hade någon som helst åstundan att läsa. Men så hittade jag en bok som handlade om kungens femtio år på tronen. Så jag tog den, väntade i tusen år på att kunden framför mig skulle få sin bok inslagen efter konstens alla regler och köpte sedan denna bok. Den är skriven av en hovjournalist som heter Roger Lundgren – inte någon släkting så vitt jag vet.

Jag har nu läst ut den och kan meddela att det var som att läsa en veckotidning av typen ”Damernas värld” eller ”Femina”. Inget fel med dessa publikationer, jag tillhör knappast deras målgrupp, men vad jag menar med detta är att hans text – narrativ, som det så vackert heter, var veckotidningsjournalistens, men han unnade sig att vara ytterst generös med adjektiven. Så generös att boken har en nästan panegyrisk anstrykning emellanåt.

Jag är positiv till kungahuset, men Roger Lundgren har ingen kritisk ådra alls i sin sammanfattning, den stryker medhårs på ett sätt som får till och med mig, en hårdnackad monarkist, att börja sakna ett lite mer kritiskt tillvägagångsätt. Dessutom så smyger det sig in fel här och var som man väl kan leva med, men det största felet är att han konsekvent kallar kungen för ”regent”.

Faktum är att kungen inte regerat i femtio år. Han regerade i drygt ett år, fram till 1975 då den nya regeringsformen började gälla som stadgade att kungen inte längre regerade Sverige, men däremot kvarstod som dess statschef. I samband med detta försvann alla kungliga verk, dvs de förlorade epitetet ”kunglig” framför verkets namn. T. ex. Kungliga postverket som blev Postverket etc och kungen ledde alltså inte längre några regeringssammanträden, undertecknade inga lagar och utsåg inga regeringar.

Författaren påstår samtidigt att detta skedde 1974. Ja, beslutet om att detta skulle genomföras togs då för sista gången (eftersom det var ett grundlagsbeslut krävdes två riksdagsomröstningar med mellanliggande val) men det genomfördes alltså den 1 januari 1975. Det är därför som vi har bilder på Carl XVI Gustaf när han läser trontalet efter den gamla formeln (ja nästan. Han gör ett litet tillägg rörande sin farfar här):

Formeln lyder annars:

Svenska män och kvinnor valda ombud för Sveriges folk, jag hälsar eder välkomna till edert ansvarsfulla arbete.  Sveriges förhållande till främmande makter är gott.

Som jämförelse kan man se hur det gick till 1960.

https://www.youtube.com/watch?v=tGl3BITD_SE&ab_channel=RuralorReal

Kungen är alltså inte regent och han regerar inte. Om kungen av någon anledning skulle behöva avlastas i sitt ämbete kommer den person som avlastar inte kallas för regent, som kronprins Karl (XV) gjorde när han övertog sin fars sysslor då denne var oförmögen att sköta regeringen från september 1857 och fram till sin död i juli 1859 på grund av en hjärntumör.

Förhoppningsvis får vi inte veta om tillförordnad statschef i sådana fall utses.

Lundgren skriver sin bok med silkeshandskar och med en viss romantisk överton, och någon vidare författare är han inte. Men mycket av informationen i boken är riktig och han har gjort ett stort researcharbete där i synnerhet kungens mer moderna historia läggs fram, om än på ett sätt som ibland gränsar till klyschor.

Många av de gånger som kungen enligt många trampat i klaveret reder författaren ut genom att peka på vilken information kungen hade tillgänglig när han uttalade sig, och han är också mycket mån om att framhäva kungens vilja att följa de ibland snåriga spelregler som han måste förhålla sig till. Men ibland gör omständigheterna att det blir fel – vilket det förvisso blir för de flesta av oss.

För den som vill veta mer om Carl XVI Gustaf och hans tid som kung och inte har något emot att läsa det som om det vore ett långt reportage i någon veckotidning är boken utmärkt. Bortsett från några felaktiga detaljer (i synnerhet i de historiska partierna av boken) och tendensen att kalla kungen regent så håller sig boken till sanningen som vi känner till den. För oss andra som gärna sett ett lite mer drivet narrativ där man inte duckar för kritiska frågeställningar,är detta inte något som man behöver ägna någon större tid åt.

Ps

När jag läste igenom texten igen på morgonen upptäckte jag lite underliga formuleringar som jag nu ändrat. Sena kvällar gör sånt med min hjärna. Dessutom kan jag lägga till att författarens påstående att kungens efterträdare kommer att vara Victoria I respektive Estelle I är felaktiga. Ordningsnummer används bara i de fall då man behöver skilja potentater med samma namn åt. Enda undantaget till den regeln jag känner till är Johannes Paulus I, som angav ordningsnumret ”I” för att poängtera att det rörde sig om ett helt nytt namn, som en hyllning till både Johannes XXIII och Paulus VI.
Victoria kommer alltså att kallas Victoria och inte Victoria I.

ds

Om Karl XI

Vem vet hur mitt liv hade sett ut om jag inte fått en plansch av min ena syster med samtliga kungar i Sverige sedan Erik Segersäll, på. Jag lärde mig den där utantill och blev besatt av dessa kungar och drottningar och även om mina specialintressen har spretat lite genom åren så har de fortfarande handlat om människor, oftast regenter.

Så, så här på dagen 50 år efter att Sveriges siste regerande konung kom till makten, presenterar jag en liten text om Karl XI, en av mina favoritkungar. (Att Carl XVI Gustaf är den siste regerande kungen i Sverige har med Torekovsavtalet att göra och det kan jag skriva om någon annan gång).

Jag tar då och då fram Frans G Bengtssons ypperliga biografi över Karl XII ur bokhyllan. Den är oerhört färgad av den tid då den skrevs och forskningen har gått framåt vad gäller en hel del av de uppgifter som Bengtsson använde sig av då han skrev sin bok, men den är fortfarande fantastisk läsning, inte minst för språkets skull (och då syftar jag inte så mycket på Bengtssons konsekventa användande av pluralformer för verb). Läsningen gav mig inspiration att skriva en kortare text om Karl XII:s far. Idag är han inte särskilt omtalad och den sista biografin över honom (som jag känner till) kom på nittiotalet då professor Göran Rystad gav ut en läsbar bok i ämnet.

Intresset för gamla döda kungar och drottningar är dock begränsat idag, så när dessa kommer på tal är det oftast Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII eller möjligtvis Gustav III som omtalas. Om Karl XI pratar ingen längre, och det är synd. Det var en ytterst intressant människa.

Det har som sagt skrivits en del i svensk populärhistoria om Karl XII, en kung som tenderar att antingen ses i hjälteskrud av blågula nationalister eller i de svartaste färger av mer rationellt arbetande historiker som förblindas av faktumet att krig alltid föder elände, oavsett under vilka förutsättningar som krigen utkämpas och av vilka anledningar. Men utan Karl XI hade det inte varit någon Karl XII. Karl XII var oerhört präglad av sin far och dennes enkla världsbild och vem vet vilken kung Karl XII hade blivit om hans far hade levt längre än de fyrtioen år han blev beskärd.

För den allmänbildade är Karl XI synonym med indelningsverket – ett sätt att låta allmogen sätta upp ett rusthåll med en soldat eller kavallerist (eller i vissa fall ett båtsmansrusthåll) för att på så sätt kunna sätta kompanier på fältfot på rekordkort tid. Indelta soldater hade ett litet torp med tillhörande täppa för att kunna försörja sig själva och sin familj.

Karl XI vid slaget vid Lund 1676. Ryttarporträtt av David Klöcker Ehrenstrahl.

För andra som växt upp med vandringshistorierna som Fryxell, Ohdner och Grimberg m. fl. matade generationer av svenskar med, så var Karl XI gråkappan; kungen som reste runt ensam i riket och ställde saker till rätta, läxade upp oförskämda prostar och annat myndighetsfolk och stod på folket sida. Tyvärr är allt det där till största del osant. Kungen gjorde få inspektionsresor på egen hand, han hade alltid folk med sig som såg till att kungen och dennes följe kunde härbärgeras på ett sätt som anstod hans rang och betydelse. Själv var han kanske inte lika noga – han avskydde prål och hade oturen att vara samtida med barocken som var allt annat än återhållsam i sin yttring.

Däremot så färdades han gärna långa ritter på hästryggen mellan sina olika boningar och plikter. Ritter som han sedan noga antecknade ned tiderna för så att han kunde jämföra dem nästa gång han genomförde dem, men då handlade det oftast om att ta sig till lugnet i Kungsör, där han trivdes bäst, eller från stugorna där till plikten i Stockholm. När sonen blev gammal nog följde denne gärna med och då kunde de lakoniska anteckningarna i faderns dagbok även nämna om sonen till äventyrs gjort något som fått den stolte fadern att tycka att någon rad extra i dagboken var befogat, som om han fält något villebråd eller färdats med honom långa sträckor utan att klaga.

Med det inte sagt att Karl XI inte var den rättvisans försvarare som han framstår som i dessa historier. Kungen var känd för sitt rättspatos och kunde emellanåt erkänna att han haft fel och i och med att hans religiositet var djup och äkta så var han ytterst noga med att förvalta sitt envälde med något som nästan kan betraktas som ödmjukhet.

Min beundran för Karl XI ligger nog inte så mycket på det rent historiska planet, dvs vad han åstadkom och vad han stod för.  Nej, den beror på att han övervann handikapp, blyghet och osäkerhet för att kunna skapa en administration som visserligen knappast var demokratisk men effektiv. Och att det bakom den buttra masken, raserianfallen och tystnaden fanns ett samvete – att han var en man som kunde ändra sig och be om ursäkt. Och så vitt man vet var han inte den otrogna typen heller. Han höll sig till sin hustru och trivdes bäst när han kunde samla familjen omkring sig i den trånga kungsgården i Kungsör, där uppvaktningen hölls på ett minimum och där efterhängsna ambassadörer och annat löst folk inte kunde nå honom. Något som hans hustru, den danska prinsessan Ulrika Eleonora fick vänja sig vid. Men så vitt vi vet var just Karl XI och Ulrika Eleonora närmare sina tre överlevande barn än vad som var vanligt för högreståndsfolk under sextonhundratalets sluttande år.

Historien om Karl XI börjar egentligen en kall februaridag 1660 i stora salen på Kronhuset i Göteborg. Bara några dagar tidigare hade han suttit intill sin far i samma sal när denne höll tal till Rikets ständer.  Karl X Gustaf hade kommit till Göteborg vid jultiden 1659 och träffade då för första – och sista, gången sin son under det att en riksdag sammankallades och kylan låg sträng över gator och torg.

Huruvida kylan ensam ledde till kungens död kan diskuteras. Han var i likhet med de flesta stormän under 1600-talets sluttande år, tämligen fyllig och uppskattade bordets håvor, gott dryckjom och utsatte sig inte gärna för motion.  Karl X Gustaf hade alltså, som Odhner uttryckte saken i en berömd vändning, en kroppsrondör som var ”nära den perfekta cirkelns form”, dvs han var rejält fet.

I början på februari blev han sängliggande, en lunginflammation tillstötte och han insåg snart att hans dagar var räknade, varvid han skrev under ett testamente där rikets styrelse ordnades på det enligt honom bästa sätt, något som alla utom hans allra närmaste omgivning hade betydligt andra tankar om. Vid hans bår satt den unge kronprinsen, endast fyra år gammal och omgiven av en mängd gamla fylliga män – alla med egna agendor.  Där fanns den gamle (han var 58 år) riksdrotsen Per Brahe som själv var sjuk, men nu var den egentliga ledaren av riksrådet.  Formellt leddes rådet av den gamle kungens svåger, Magnus Gabriel de la Gardie – men denne hade ovanan att dra sig tillbaka till sina gods för längre perioder av overksamhet och religiöst grubbel och lämnade då riksrådet att sköta sig självt, och hade därför inte det politiska kapital som krävdes för att göra sin vilja gällande. Vid kungens död befann sig dock de la Gardie ingalunda vid någon av sina gods, utan i Polen som svensk representant vid fredsförhandlingarna där.  Kring den döende kungens bår fanns också riksråden Rålamb – som stod drottningen nära, och riksrådet Forbus, som var allierad med Brahe.

Den 16 februari 1660 dog alltså Karl X Gustaf, men testamentet fick det sittande riksrådet att sätta ölet i vrångstrupen, ty inte bara utsåg kungen sin hustru, drottning Hedvig Eleonora att styra förmyndarregeringen – inte en vanlig roll för en kvinna under denna tid och den ytterst impopuläre räfstförespråkaren Herman Fleming, utan han utsåg också sin oregerliga bror Adolf Johan till ny marsk med rang över riksdrotsen. Alla som kände greve Adolf Johan visste vad detta innebar.

Per Brahe lät följaktligen stänga Göteborgs portar och förbjöd Adolf Johan att visa sig offentligt under förevändning att det inte gick an att han gjorde det efter broderns död. Han förbjöd honom också att visa sig på riksrådsmötena eftersom han inte formellt blivit invald där. Om detta hade de flesta i rådet inget att säga, ty Adolf Johan var en människa som hade den besynnerliga egenskapen att lyckas bli osams med precis alla människor han kom i kontakt med och en sådan destabiliserande kraft ville man absolut inte ha i förmyndarregeringen. Adolf Johan kom heller aldrig att ha något inflytande i vare sig riksråd eller förmyndarregering; fast han gjorde sitt bästa för att ge uttryck för sitt missnöje och – som han såg det, den plats i rikets ledning han hade rätt till.

Karl XI:s förmyndarregering hade alltså knappast haft bättre rykte om sig om den sett ut som kungen avsett, männen som verkligen kom att leda den var i motsats till Axel Oxenstierna, som lett förmyndarregeringen för kungens kusin, drottning Christina, inga skickliga byråkrater och jobbade mest på att skydda sina egna intressen, vilket ibland fick ekonomiskt katastrofala konsekvenser för kronan. De har inget bra rykte i historien och mest känd av dem var Magnus Gabriel de la Gardie, kungens svåger och en charmerande man med ansvar för ekonomin, vilket han definitivt inte hade minsta lilla anlag för varken som kansler eller i privatlivet. de la Gardie förblev tungt skuldsatt i hela sitt liv. Ett liv som han avslutade i enskildhet under bön och idogt komponerande av psalmer, varav en del fortfarande sjungs i kyrkor ibland.

Den unge kungens mor visade sig ha minimalt intresse för politiska frågor och blev aldrig något problem för männen i förmyndarregeringen. Emellertid kom deras fögderi att skärskådas grundligt sedan kungen blivit myndig och givit riksrådets motståndare sitt öra, vilket ledde till en förmyndarräfst som kanske inte gjorde de höga herrarna så urfattiga som de själva gärna framställde sig, men som kom att påverka dem mycket i det följande.

Karl XI växte upp till att bli en inbunden ung man som av hans sparsamma anteckningar att döma led av dyslexi. Han var inte särskilt vältalig varken på pappret eller muntligt, men visste vad han ville och lyckades göra sig enväldig i enlighet med tidens tankar om absolutism – en ledare som har kontroll över dömande, beslutande och utförande makt

Kungens vana att stänga in sig på sin kammare med en föredragande ämbetsman och inte sammankalla riksrådet fick adelsmännen vänja sig vid och snart nog så knackade danskarna på dörren nere i Skåne, generalguvernementet som Karl XI aldrig såg som svenskt eller litade på. Lika fullt skulle det försvaras och kungen höll sig villrådig i sina kvarter utanför Lund ganska länge innan han gav order om uppbrott mot sina generalers rekommendationer – de ansåg att armén torde retirera för de danska trupperna ansågs för starka och många.

Den gången gick kungens impulsiva och offensiva taktik hem, men slaget vid Lund är fortfarande det blodigaste slag som utkämpats i Sverige.  Relationen med danske kung Kristian V var aldrig bra, men han kom att gifta sig med dennes dotter som under väntetiden då hennes far och blivande make handskades med varandra tämligen häftigt, visade sig mycket tolerant och omtänksam med svenska krigsfångar. Bröllopet blev dock av till slut, om än inte som det svenska hovet föreställt sig med äreportar, Storkyrkan, bröllopspenningar och kröningsoxe för folket. Istället lät kungen hovet förstå att han inte kunde påminna sig att han frågat hovet om detta privata ärende och alla främmande ambassadörer som tagit sig till Stockholm för bröllopet fick gott, med några enstaka undantag, leta sig hemåt igen ty Karl XI ville inte ha något diplomatiskt käbbel om placeringar i kyrkan och annat. Istället hölls bröllopet i en prästgård i Halland med ett ytterst begränsat antal gäster närvarande.

Äktenskapet började följaktligen inte särskilt bra, för kungens tankar vandrade mest kring krigiska ting – mönstring och exercis av soldater och annat, så han åt sin bröllopsmiddag med sin närmaste uppvaktning och drottningen fick äta med sin uppvaktning på sitt rum. Natten tillbringade de dock tillsammans, men redan klockan fyra på morgonen var kungen uppe, klädd och beredd att bege sig ut för att inspektera trupper och låta livet fortgå som vanligt.

Bröllopsresa var inte att tänka på.

Makarna var inte ett dugg lika och hade diametralt olika intressen, likväl tycks de ha uppskattat varandra och fick med åren sju barn tillsammans. Men endast de två äldsta och den yngsta överlevde.

Karl XI levde inte länge nog för att gifta bort någon av sina döttrar, men den äldsta kom att bli stammoder för det ryska kungahuset i och med sitt giftemål in i släkten Holstein Gottorp, och den yngsta dottern gifte sig med lantgreven av Hessen som med tiden blev generalissimus i den svenska armén och sedan valdes till kung på sin hustrus inrådan många år senare.

Karl XI:s drottning dog även hon ung. Hennes bortgång fick kungen att skriva en av sina längsta dagboksinlägg där han med sedvanlig tafflig stavning beklagar hennes död och tröstar sig med att hustrun är salig hos Gud tillsammans med de fyra av deras barn som lämnat jordelivet innan dem.

Han var inte frisk själv vid det laget. Ständiga buksmärtor och illamående visade sig vara en magcancer som han uthärdade med ett stoiskt lugn som imponerade på hans omgivning. Kungen kunde drabba omgivningen med raseriutbrott emellanåt, men var oftast snabb att lugna ned sig igen. Det hände att han under raseriutbrotten befallde sina knektar att hugga ned folk, men dessa kände sin kung och några blodiga incidenter av Sturemordstyp är inte kända. Oftast bad kungen om ursäkt och drog sig tillbaka, ty han var aldrig någon social person och flydde hovlivet till lugnet i Kungsör så mycket han kunde.

Hans dagböcker innehöll nästan uteslutande anteckningar om hur snabbt han kunnat ta sig från punkt A till punkt B – oftast Stockholm-Kungsör och hade han sonen med sig kunde han skriva ned några uppskattande korta ord om pojkens göranden och låtanden om dessa behagade honom.

Legenderna om hans sons förmodade nykterism sägs ha haft en grund i hans egna vanor att ta sig ett rejält rus då och då. Hans humor, brysk och hårdhänt, gjorde att han ibland blev i vildaste laget. Han lär att med vapenhot ha tvingat kyrkans biskopar att supa med honom varefter de allihop uppträdde på ett sätt som man kanske inte kan uppfatta som särskilt värdigt vare sig biskopar eller kungligheter. Dans var inblandat och mången dagboksförfattare lär ha suckat uppgivet över situationen. Nåväl, hans rus var inte så vanligt förekommande att de kom i vägen för hans starka pliktkänsla och om sonens förmodade nykterhet kan man idag konstatera – med hjälp av inköpsrullor till kungens taffel och annat, att denne drack öl och vin dagligen. Det ovanliga med Karl XII var att han var något så ovanligt som en måttlig människa, för berusad blev han oss veterligen aldrig mer efter den vilda eskapaden i nattskjorta med sin svåger Fredrik, en häst och ett antal sönderslagna fönsterrutor runt om i Stockholm.

Om detta visste Karl XI ingenting, ty vid det laget var han död och släckningen av den mest berömda brasan i Stockholm i mannaminne kunde han alltså inte leda. Hans lik fanns undanställt i Rikssalen på slottet i väntan på begravningen, som av denna orsak och andra logistiska problem inte kunde organiseras förrän efter mer än ett halvår.

Karl XI:s roll i historien har varit att hamna mellan sin pompöse och utåtriktade far och sin omskrivne och mytomspunne son. Han hade ingenting av faderns pompösa karisma och saknade sonens taktiska förstånd. Men han var en begåvad man som råkat födas med dyslexi vilket bidrog till att hans eftermäle, vad intelligensen beträffar, blev oförtjänt dåligt. Han skapade inte det svenska ämbetsverket, men han effektiviserade det och la grunden till en ämbetsmannaklass som bara någon mansålder senare skulle ta den reella makten i landet och inte lämna ifrån sig den förrän 1772.

Själv var han en enkel man, en soldattyp, som trivdes bäst på hästryggen eller tillsammans med sin familj och några speciella divalater höll han sig inte med. Han förblev övertygad i hela sitt liv att hans makt var absolut och av Gud, men han var ändock i slutändan bara en av Guds och statens tjänare som på yttersta dagen skulle stå till svars för vad han gjort – en tanke han inpräntade även hos sonen.
Som sitt valspråk hade han också sagt det väl:  I Gud mitt öde, han själv skall göra det.

 

Kräftor kräfva dessa drycker

Albert Engströms berömda inlägg i debatten när spritförbud diskuterades i Sverige.

Grannarna har kräftskiva på gården utanför och av sångerna att döma så inmundigas de drycker vilka kräftor ”kräfva”.
Jag är inte nykterist, men jag har aldrig förstått mig på de former av sprit som brukar finnas i glasen på dylika föreställningar – akvavit och sånt smakar mest fönsterputs, tycker jag. Sedan är jag lite förundrad över det tillstånd som en del av deltagarna på kräftskivan här utanför hamnat i. Det är väl inte kul att tappa kontrollen, bli skränig och ge uttryck för eller göra saker man kanske kan komma att ångra?

Jaja… jag är sedan ett tag tillbaka vegetarian, så jag äter inte kräftor – jag brukar ändå i allmänhet bli sjuk av dem utan att ha druckit den där spriten. Jag var bjuden på en kräftskiva den här helgen, men hela den familjen drabbades av covid så det umgänget fick skjutas upp till nästa gång. Jag hade tänkt att göra en paj för mig själv att äta och att bjuda som alternativ till kräftorna, men just nu görs det inga pajer här hemma, ty jag är fullt upptagen med att tycka synd om mig själv och lyssna på när grannarna äter kräftor. Eller krökar med ett litet inslag av skaldjur, om man så vill.

Det där med kräftskivor är ett svenskt fenomen som fascinerar utlänningar ungefär lika mycket som våra konstiga ritualer vid midsommarafton. Vi sitter samlade kring långbord på höstarna och äter bottenlevande skaldjur som lever på as, skaldjur som vi kokar levande och sedan suger musten ur på både det ena och andra sättet. Min mormors bror lärde mig konsten att få ut det mesta ur en kräfta när jag var ung och även om jag aldrig tyckt illa om skaldjur – de är ypperliga på en smörgåstårta t. ex, så blir jag sjuk av dem alldeles utan hjälp av starka drycker.

Nu är jag alltså plötsligt vegetarian. Det finns inga särskilda ideologiska skäl till det. Jag har tröttnat på kött och känner att jag förmodligen skulle må bättre med en mer vegetarisk kost. Jag dras ju med diabetes och en kronisk tarmsjukdom – båda sannolikt resultatet av många års extremt intag av Coca Cola. Kanske kommer båda sjukdomarna att bli lite bättre om jag äter mer plantbaserad kost, även om jag inte utesluter varken ägg eller mjölk.

Jag har precis återkommit från en snabb roadtrip till och från Småland där jag lämnat av Findus, som normalt sett jobbar som katt hos min mamma, men som tillbringat sommaren hos mig och Lasse. Lasse har letat lite efter honom, men har nu trankilt accepterat att Findus flyttat. Findus ropade å sin sida på Lasse när han plötsligt fann sig befinna sig i sommarstugan, varifrån han åker hem till Stockholm igen under söndagen. Det tar över fyra timmar för mig att ta mig upp till stugan och den här gången körde jag i ett ganska tufft regnväder på väg hem, så tufft att jag missade avfarten till Sävsjö och fick köra via Jönköping istället, vilket är en ordentlig omväg. Men jag blev snabbt varse att Jönköping har en av de mer elaka trafikkaruseller jag känner till när E4 och ett antal riksvägar korsas och far iväg åt alla möjliga väderstreck, så att man måste vara mycket koncenterarad för inte hamna fel. Göteborg kan vara lite jobbig, men Jönköping är värre.

Nu är jag i alla fall hemma igen. Nya bilen går bra och jag har haft möjlighet att cruisa fram medan bilstereon sjunger ”On the road again” med Canned Heat. Har man aldrig gjort det har man inte levt.