div class="pageTxt">

En Tycho Brahe-dag

Alla känner förmodligen igen sig. Det finns dagar då man kanske inte bör ha gått upp, för allt man rör vid tycks gå sönder eller kompliceras i enlighet med Murphys lag. Det brukar av någon anledning kallas för en Tycho Brahe-dag. Tycho Brahe hade som bekant sin varelse på Ven, och han var ingen trevlig människa då han hade den där förmågan att bli osams med alla människor. Det lär vara därför han bar en näsprotes, för någon skar av näsan på honom i en duell när han var ung (- eller ett bråk på fyllan, källorna är oeniga där också). Näsprotesen lär ha varit i guld, förresten. Bönderna på Ven behandlade han som om de vore hans livegna och det finns åtskilliga historier om vad han utsatte dem för. Han var aldrig populär hos dem.

Jag hade en Tycho Brahe-dag idag. Saker och ting började strula redan innan jag lämnade hemmet. Bland annat slog jag upp ett sår rakt på ett eksem jag har på skenbenet med blodvite som följd. Dessutom var den här morgonen i Malmö som  hämtad från någon av Tarkoviskijs filmer. Det var alltså grått, fuktigt och regndropparna dröp från våta trädgrenar som väl vi lite till mans hade hoppats kunna knoppa lite grand nu lagom till April. Folket rörde sig genom eländet med böjda ryggar och öppna paraplyer.

Regnet föll alltså, och premiärturen med min nyinköpta elscoter lockade mig inte så mycket. Jag bestämde mig för att införskaffa en skrivare till kontoret för jag behövde verkligen skriva ut en del saker, så det blev bilfärd istället för elscoterfärd. Jag köpte en nedsatt produkt som det görs mycket reklam för nu, i och med att den inte har bläckpatroner utan bläckbehållare i själva skrivaren som man fyller på med flaskor. Fint, tänkte jag. Billigt och praktiskt. Så jag köpte den, packade in den i bilen och dröp bort till kontoret där några av mina webbskript på föreningens hemsida hade fått för sig att strula lite. Förhoppningsvis märkte inte någon det och jag kunde till slut laga felet och få sidorna funktionella igen. Därefter så lade jag ögonen på kartongen som innehöll skrivaren och började installera den. När man väl tagit bort alla kartongbitar och plastbitar som är gömda både utanpå och inne i maskinen så satte jag i sladden i väggen och plötsligt befann jag mig i ett mycket mörkt rum där endast datorn fortfarande gick. Jag suckade djupt och gick för att leta reda på vaktmästaren. Jag fick sällskap av några kontorsgrannar som jag tydligen och släckt ljuset för och under en tyst minut stod vi allihop och stirrade på proppskåpet. Använde vi för mycket ström? Var det något fel på skrivaren? Var det något fel på grendosan jag använde? Men alla säkringarna satt i rätt läge.

Sen kom en av de andra som förestod lokalerna där vi sitter och sa att det fanns ett proppskåp till. Han gick dit, slog på strömmen igen och sen gick jag tillbaks in på mitt kontor,  tog bort grendosan och satte i skrivaren direkt i uttaget. Allt blev svart igen och jag bad grannarna om ursäkt. Vaktmästaren tog under tiden grendosan och testade den i köket. Den fungerade utan problem där och jag började frukta att skrivaren var ett måndagsexemplar och att jag var tvungen att åka tillbaka med den. Jag förvarnade grannarna om att det kanske kunde hända igen när jag testade skrivaren i ett annat uttag, och de sa artigt att det inte gjorde något.

Skrivaren slog på och strömmen förblev på. Vi hade följaktligen ett uttag på kontoret som det var fel på, så då var det bara till att felanmäla det.

Den följande installation var bland de mer petiga och svårare installationer jag gjort – och jag har säkert installerat flera hundra skrivare genom åren. Men till slut satt printhuvudena rätt, behållarna var fulla och papper fanns i skrivaren.

Då vägrade den skriva ut i andra färger än svart och blått. Jag fick göra om alltihop och tillslut vaknade han till liv och började – motvilligt, att skriva ut nyckelkvittenser och annat jag behövde just då. Som tur var rörde jag inte vid varken dator eller skrivare mer på en stund för jag byggde upp en viss andel statisk elektricitet som sedan elektrifierade mig när jag skulle stänga ned kontoret för dagen och åka hemåt. Som en liten eftersläng så att jag inte skulle glömma bort Tycho Brahe.

Tycho Brahe själv dog tydligen under en kejserlig taffel – en historisk skröna gör gällande att eftersom man inte kunde lämna en kejserlig taffel hursomhelst och det där med toaletter i slottet ännu var några hundra år bort (kejsaren och de mer betydelsefulla gästerna kunde få en speciell toastol rullad under sig om naturen kallade) så höll sig Tycho Brahe så eftertryckligt att urinblåsan sprack. Fantasilösa historiker har sedan dess dementerat det hela och påstod att han sannolikt fick en stroke. Bönderna på Ven jublade nog hur som helst.

 

Folkets dom

Tydligen så pågår det en konflikt bland den skrivande skaran av människor huruvida vi ska kapitulera inför massans oförmåga att kunna skilja på ”de” och ”dem”. Ranelid rasar och menar att grammatiken är en konstant som vi ska vårda och inte ändra på.

Men vi ändrar dock på den likafullt. Då och då tar språket och ömsar skinn och utvecklas till något annat – och huruvida det är något bra eller dåligt behöver vi inte ta upp här. Det intressanta är nämligen att det sitter förståsigpåare – många gånger professionella skribenter, som tar sig rätten att dra en skiljelinje mellan vad som är rätt och riktigt och vad som är fel och pöbelaktigt. En språkforskare jag känner sa en gång uppgivet till mig att det är bättre att folk skriver dom och gör sig begripliga än att de använder de och dem fel, vilket skär i vilket språkhjärta som helst.

Reformen lär väl komma. Förra gången en större språkreform drevs igenom så förfasade sig en viss mängd av författare som framgent vägrade att förbigår verbens pluralformer – däremot så fann de det rätt och riktigt att avskaffa de ljudlösa bokstäverna i ord som ”hvit” eller ”hafva” – en dylik reform väntar f ö fortfarande på att hända i Danmark som har de här tysta bokstäverna kvar. Poängen är att det är inget som hindrar t ex. Ranelid att även i fortsättningen skriva de och dem på rätt sätt. Det kommer sannolikt jag att göra, poängen är att de breda lagrens språk nog ändå måste respekteras i dylika fall. Fortsättning följer.

Det var en gång…

Parkvägslamporna avger ett särskilt kallt, vitt ljus. Jag får alltid minnesbilder från förr när jag ser dem. Jag tänker på parkbänkarna och de dova ljuden av steg när folk gick på parkvägen från bussen från ljuskägla till nästa ljuskägla. Vi bodde på en kulle, precis ovanför en sådan parkväg och jag såg det där från köksfönstret varje kväll. Från mitt rum på nedervåningen kunde jag höra de där stegen ackompanjeras av ljudet från järnvägsövergången på andra sidan parkvägen när bommarna gick ned. Sen kom pendeltågen farande förbi som lysande lysmaskar. Efter detta, tystnad.

På den tiden var man tryggare i sitt mikrokosmos än vad jag kan känna att jag är nu. Det fanns en rad med människor som det talades om i detta mikrokosmos. Världen var mycket mindre och redan när man kom till Farsta var man på okänd mark och kände nästan ingen. Men Fagersjö var hemma, man kände inte alla, men man kände området, alla nyponbuskar, lummiga parkvägar och fotbollsplaner – det fanns minst fem sådana och vi använde dem alla vid något tillfälle.

Från Fagersjö minns jag särskilt en helt flintskallig man som påstods bjuda hem barn till sin lägenhet att se video för oklara syften – men ingen jag kände visste någon som verkligen varit där. Det var förmodligen bara illasinnade rykten. Han fick nog sitt rykte av sitt utseende. Man skyggade lite när man såg honom – för han såg inte snäll ut. Helt flintskallig, med brottarnacke  och lång kraftig fysionomi. Ganska många år senare såg jag och en kollega honom ligga helt livlös på en parkväg vid Säfflegatan i Farsta. Vi trodde han var skadad, men han vaknade upp så fort vi stannade bilen och tilltalade honom. Han var bara ordentligt berusad. Min kollega tog bilen runt till Sunneplan och jag hjälpte honom att ta sig hem till sin lägenhet där via parkvägen. Vi tog oss dit på några minuter och han ville ge mig pengar som tack för hjälpen, men jag avböjde. Jag ville inte ha betalt för att jag för en gångs  skull visat civilkurage. Det hela skedde inte i tjänsten – vi var kvällspatrull i området och hjälpte äldre och funktionshindrade på kvällarna, men han var inte någon vårdtagare, vi såg honom bara ligga där. Han var bara en stackars människa som druckit för mycket och inte kunnat ta sig hem. När jag mötte upp min kollega nere på gatan och satte mig i bilen igen så föll en hundralapp ur min jackficka. Jag hade inte märkt när han lagt den där.

Det fanns andra figurer i Fagersjö när jag växte upp som man höll visst avstånd till. En gammal knarkare som tydligen ramlat ned på ett järnvägsspår och fått ena benet avklippt vid något avlägset tillfälle. Alla trodde att han skulle dö när som helst och när han kollapsade på bussen en gång vågade ingen hjälpa honom. Inte heller jag. Jag skämdes för det och jag antar att busschauffören ordnade ambulans via sin radio. Men bussen tömdes runt honom väldigt snabbt.  Detta var under AIDS-paniken på åttiotalet och vi visste egentligen inte så mycket om det där viruset och hur det spreds – några år senare när jag själv jobbade i vården vårdade jag några personer med sjukdomen och då var man bättre insatt i vad det hela faktiskt rörde sig om.  Han hade i vilket fall som helst sannolikt inte AIDS. Så vitt jag förstår så tog han sig faktiskt ur sitt missbruk till slut.

Det fanns också en uppsjö av alkoholister i området som jag snart insåg att de trots sin uppsyn och slitenhet var väldigt intelligenta människor vars missbruk lett dem ut på stormiga vatten där varje dag verkade vara en kamp för att inte drunkna. De flesta av dem gjorde nog det, dessvärre. Men jag gillade att lyssna på några av dem, människor som gärna ventilerade sina åsikter om både det ena och det andra utan att bry sig särskilt mycket om om någon lyssnade på dem. Det var lite som speakers corner.

Sen var det Skräp-Otto. Han var egentligen inte farlig alls, men han var en butter gubbe som inte gillade att folk slängde saker i naturen. Han tog upp dem och lade dem i papperskorgarna igen, eller – om det var något han fann användbart, så tog han hand om det själv. Han muttrade mycket och gick dagligen flera rundor på parkvägen från Ejdervägen där han bodde till Fagersjö centrum, där han vände. Jag följde med en kompis för att möta honom en gång och jag trodde att han skulle reta honom som många andra av ungarna i trakten gjorde. Men min kompis förvånade mig med att vara oerhört artig och visa honom respekt och småpratade en liten stund med honom, vilket Skräp-Otto, vars egentliga namn var Erik, verkligen uppskattade. Jag lärde mig oerhört mycket på de tio minuter som det samtalet pågick utan att jag själv sade ett endaste ord.

Tänk så mycket tankar och minnen man kan få i huvudet bara av att titta på när parkvägsbelysningen tänds.

 

 

 

 

Woke

Världen är en konstig plats just nu. I Storbritannien har den kände fotbollsspelaren och numera kommentator/programledaren Gary Lineker stängts av från det program han leder (det anrika ”Match of the Day”) för att han uttryckt en politisk åsikt och vissa har t o m jämfört BBC:s tystande av honom med den storm av indignans och vrede som drabbade Jeremy Clarkson när han skrev en krönika där han skrev en liknelse från Game of Thrones för att illustrera sitt ogillande gentemot Megan Markle.  Med vissa menar jag en annan kontroversiell programledare, Piers Morgan.

Lineker anklagas för att vara ”Woke” och i en del människors vokabulär är det inte något gott tillmäle. Ordet ”woke” kan sägas ha lite av samma innebörd som det vi i Sverige kallar för ”PK”, dvs en åsikt som följer en åsiktskorridor som man egentligen inte menar, utan tar ställning till därför att omgivningen gör det, dvs en dikterad åsikt som man antingen egentligen inte förstår eller står för. Men här skiljer sig ”woke” lite grand, för ursprungligen var det ett uttryck som innebar att man var socialt och kulturellt medveten om t. ex. rasism och/eller sociala orättvisor och stod för något annat. Hur det kan ha förvandlats till ett skällsord är märkligt, men samtidigt något väldigt amerikanskt. Vissa amerikaner tycks nämligen inte förstå konceptet med kollektivt socialt ansvar och drar förfärat fram kommunistkortet så fort sådant kommer på tal.

Men vad har Gary Lineker gjort då? Jo, han förtjänade epitetet ”woke” för en tweet han gjorde i sitt eget namn och bara i egenskap av sig själv där han kritiserade Toryregeringens nya asyllagar och sa att dessa lagar rent språkligt inte stod 1930-talets nazister efter.  BBC svarade med att stänga av honom.

Problemet här är inte bara att BBC ansåg att dess neutralitet ifrågasattes så att säga per proxy, utan att man helt tydligt inte varit konsekventa och låtit flera av sina programledare och högre chefer komma undan med politiska utspel, så varför valde man då att stänga av just Lineker? Sågs han som ett mindre kontroversiellt mål för disciplinära åtgärder?

Detta har dock visat sig vara ett oerhört misstag. Människor har påpekat att Lineker inte använt sin position på BBC för att uttrycka dessa åsikter, utan twittrat från ett personligt konto om humanitära ämnen som han personligen finner oerhört viktiga, och väl ändå är det också. Var går gränsen för yttrandefriheten egentligen, undrar de brittiska tidningarna och ger Piers Morgan möjlighet att uttrycka sin åsikt om att BBC:s avstängning av Lineker och stormen som drabbade Jeremy Clarkson var en tendens för samma rädsla inom det offentliga, vilket leder oss till nästa begrepp: ”Cancel Culture”.

I Sverige hade vi väl förmodligen sagt häxjakt eller mediadrev, en lavin av negativt laddade artiklar, tweet och uttalanden mot en individ, vars fel och brister kanske är väl kända men där drevet i sig blir okontrollerat och inte sällan oproportionellt mot vad som egentligen hänt. Dessa kan till slut kan få ytterst tragiska konsekvenser – som i fallen Benny Fredriksson eller Mats Löfving.

Så när Jeremy Clarkson använder en liknelse från Game of Thrones – som många av hans häcklare inte nödvändigtvis känner till, så blir plötsligt liknelsen, som han använde för att helt enkelt säga att Markle bör skämmas för sitt uppträdande, till ett väldigt grovt påhopp, eftersom många tagit liknelsen bokstavligt. För detta har han bett om ursäkt. Clarkson är lite av en elefant i en porslinsbutik men Lineker är mer raffinerad än så – han visar att han har ett samvete.

Slutsatsen av BBC:s agerande blir följaktligen att man anklagas för att gå en sittande regerings ärende när en av deras anställda uttrycker åsikter som inte faller dem i fatet och då är BBC:s neutralitet verkligen ifrågasatt – inte minst av de personer som både i Storbritannien och övriga länder i Europa ifrågasätter neutraliteten hos public service. Det är här det börjar bli riktigt farligt.

I Storbritannien sammanföll nämligen denna affär med en betydligt värre. En BBC-chef som anklagas för att ha beviljat ett personligt lån på 800 000 pund till en sittande premiärminister.

Att en anställd inom public service inte ska använda sin ställning till att uttrycka politiska åsikter är en regel som väl främst bör avse vad man gör när man representerar public service. Så länge som man inte begår ett brott genom att t. ex. uttrycka åsikter som är att betrakta som hatbrott eller hets mot folkgrupp bör representanter för public service ha rätt att uttrycka politiska åsikter så länge som det inte finns risk för att den personliga och den yrkesmässiga rollen blandas ihop, som ju hade varit fallet om Lineker varit en politisk journalist eller kolumnist. Men nu är han en hyllad programledare för ”Match of the day” ett program som numera bara avhandlar veckan som gått i Premier League. Ingen risk för sammanblandning av roller där inte.

Nu har drevet alltså vänt sig mot BBC-cheferna istället och britterna undrar om det är så mycket bättre att begära ledningens huvuden på fat, det tycks faktiskt som om de hamnat i ett scenario där det inte finns någon vinnare alls, hur mycket man än vrider och vänder.

Världen, och i synnerhet Storbritannien, är verkligen en besynnerlig plats just nu.

 

 

 

 

Varför Liverpool inte lyckats i år

Sport. Med åren har jag tappat intressen för det mesta vad sport anbelangar, med ett stort undantag: fotboll. Jag har varit Liverpoolfan sedan minst början av åttiotalet. Jag minns inte exakt när det hände, men det hade med Tipsextra att göra och fascinationen över ett lag som då var bäst i Europa – förmodligen i hela världen. Så jag fastnade med dem och dessa långhåriga, många gånger skäggbeprydda herrar som spelade fotboll på planer som idag skulle dömas ut direkt. Highbury – Arsenals gamla arena, var bucklig och lerig. Övriga arenor var inte bättre. Titta på planerna i vilket klipp på Youtube som helst och se att det var minst lika mycket gyttjebrottning som fotboll. Men jag älskade det och nu, över fyrtio år senare, så sitter jag och lider över mitt Liverpool som inte längre levererar. Ok, jag älskade uppenbarligen vår vinst mot ärkerivalen Man Utd, men den hade lika mycket att göra med Uniteds totala sammanbrott som vår förmåga att vinna andrabollar och ta de chanser vi fick.

Jag är givetvis ingen expert på något vis, men i min värld beror kräftgången på flera faktorer. En av dem är de andra lagen i ligan har insett var Liverpools stora svaghet ligger. Det höga presspelet kräver att mittfältare och samtliga backar ska falla tillbaka när vi förlorar bollinnehavet. Mittfältet har i nuläget inte snabbheten som krävs för att täcka ytan framför backarna snabbt nog och ytterbackarna har problem med genomskärande passningar på båda kanterna, och i synnerhet på Alexander-Arnolds kant. Alexander-Arnold har kapaciteten att vara Premier Leagues bästa offensiva ytterback, men försvarsmässigt är han ganska medelmåttig och snabba spelare som Son eller Kyle Walker springer lätt förbi honom.
Ingen är mer medveten om detta än han själv och jag ser tecken på att han tränar hårt på det här, så det kommer nog att bli bättre framgent. Mittfältet är en annan sak. Det finns mycket talang där, spelare som inte nått sin kapacitet riktigt än. Harvey Elliott visar redan tecken på att han kommer att utvecklas till en världsspelare och Curtis Jones har kapaciteten att åtminstone bli en bra Premier League-mittfältare. Carvalho står vid ett vägskäl. Kanske har han nått en platå i sin utveckling och att det är därför vi inte ser honom i elvan så mycket längre. Men han har potential – frågan är om Liverpool är rätt lag för honom, för en spelare kan vara bra, till och med mycket bra, men lagets spelstil passar dem inte. Keita är en spelare som inte är rätt för Liverpool – han kommer förmodligen att göra stort intryck i de tyska, italienska eller franska ligorna eller i ett lag med annat spelsystem i Premier League. Thiago har gått förbi sin topp som spelare och är väldigt skadebenägen. Ingen ifrågasätter hans spelsinne, men han har problem med tempo och för varje genial passning han levererar, blir två eller fler felpassar.
Hendersons största tillgång är hans ledarskap. Inte heller han är tillräckligt snabb längre och Fabinho tycks ha tappat en hel del sedan han fick barn och andra prioriteringar. Den saken kan dock ändras, för han har nog rätt många år kvar i sig med spel på högstanivå. James Milner är, i likhet med Henderson, mest en tillgång som ledare och främst på sidan av planen. Konditionen är sannolikt den bästa i hela truppen, men han har aldrig varit snabb och han är redan 37. Han skulle vara en tillgång i staben snarare än i truppen. Bajcetic är en jättetalang som bara kommer att bli bättre, men har är fortfarande oerfaren och har mycket att lära.
Försvaret då? Ja van Dijk har förmodligen nått sin formtopp, men är fortfarande en bra ledare för försvaret om han får den hjälp av mittfältet som de behöver. Konate kommer bara att bli bättre men Gomez fungerar bättre som innerback och Matip har sett sina bästa dagar – han är en av lagets bästa dribblers och bäst på att flytta boll från försvaret upp på motståndarens planhalva, men han har tappat en hel del sedan förra säsongen och är inte heller han särskilt ung längre. Vårt anfall ser bra ut, men de måste lära känna varandra bättre. En av orsakerna till vår framgång var att alla spelare (inte bara i anfallet) visste precis var de hade varandra och just nu är laget fullt med ”nya” spelare som måste fasas in i systemet. Till nästa säsong kommer vi förhoppningsvis ha ett snabbare och yngre mittfält och ett anfall där spelare vet precis vad de kan vänta sig av varandra. Jag ser fram mot det, den här säsongen är förlorad – men förhoppningsvis kommer vi att klara fjärdeplatsen, det är bara att vänta och se.

Livet med…

Jag kommer att vara med i en podd och berätta lite om ”hur det är” att leva med Asperger. När jag gjorde intervjun inför inspelningen så insåg jag att det krävdes lite extra för att inte framställa mitt liv som en pekoral, ett trasigt liv. För ett sådant har jag ju faktiskt inte haft. Ja, för den som kanske hade väntat sig lite mer av livet – ära, berömdhet, pengar etc, hade man kanske kunnat resonera så, men jag hade inga såna ambitioner. Jag var väldigt mycket förankrad i ett nu, så pass mycket att jag inte märkte hur åren flög förbi och att jag plötsligt insåg att jag befann mig åtskilliga år och vägval från den plats då jag hade ett mer aktivt sällskapsliv.

Jo, jag är en ensamvarg och umgås i princip inte med någon regelbundet. Jag har några vänner som jag har sporadisk kontakt med – vilket är okej med mig, men telefonen är för det mesta tyst och mina kvällar tillbringas för det mesta framför datorn eller liggandes framför någon streamad Tv-serie eller dokumentär. Lasse finns där förstås. Lasse jobbar som katt hos mig och har sin egen uppfattning om livet. Hans värld är nämligen tämligen fixerad på mat och har börjar sin dag med klagosång framför min stängda sovrumsdörr och slutar den ihoprullad på min säng i förhoppningen att jag inte slänga ut honom när jag själv ska gå till sängs – vilket jag gör, för han går upp mycket tidigare än jag.

Ulf Lundell skrev en gång i en låt att han skaffade sig några katter ”bara för att se dem vara” och det är sannolikt det mest träffsäkra jag hört om kattmänniskor. Vi älskar att se dem vara och blir ständigt betagna av deras unika personligheter och fullständiga ointresse för allt de inte själva är inblandade i.

Så är mitt liv med Asperger nu för tiden. Förr fick jag ofta känslan att min största förtjänst var att jag kunde låta vänner få höja sig lite på min bekostnad. Mest därför att jag inte brydde mig om sånt och att de gärna fick känna sig lite mer mogna, erfarna och kunniga på min bekostnad om det gjorde att de kände sig lite bättre. En del av dem var rätt osäkra existenser. Idag undrar jag om jag gjorde mig själv en björntjänst genom att nedgradera mig själv på det sättet. Jag tröstar mig med att jag inte gjorde det medvetet. Det bara blev så.

Livet med Asperger innebär också att man blir missförstådd ofta. Dels genom att jag tolkar människor fel, och -vilket jag finner mer vanligt, att de tolkar det jag säger fel. Det har att göra med att min logik fungerar annorlunda än de flesta andras – den går liksom runt i resonemanget och mina liknelser och uttalanden kan därför ofta tolkas på sätt som jag inte tänkt mig.
Jag brukar ge ett exempel från skoltiden då jag skulle lära mig multiplikation. Läraren frågade om vi visste vad sju gånger noll var. Jag svarade sju eftersom det i min värld var så att om man hade sju saker som man inte gjorde något med så hade man sju kvar. Min logik var som sagt annorlunda.

Men det där lite kantiga sättet att tänka har också sina positiva sidor. Det ger mig förmåga att tänka utanför boxen och se mönster där kanske inte alla ser dem.

Men även om jag lever med Asperger så innebär det inte att jag inte lär mig av mina misstag. Personer med Asperger saknar förvisso vissa förmågor som andra har med sig med modersmjölken, men vi kan lära in dem, ofta efter att ha gått på en nit i något sammanhang. Jag har inte den naturliga förmågan att läsa människors signaler, men jag vet nuförtiden var jag ska leta efter dem. Ibland innebär det i och för sig att jag kanske letar efter något som inte finns… men det händer inte så ofta längre.

Nu är min hemsida omgjord efter mycket om och men. Det är lite småjobb kvar här och där, men nu kan jag åtminstone blogga igen. Hör av er om det är något som inte verkar fungera.

©2023 Thomas Lundgren